.jpg)
Från och med nu kommer mina inlägg att hamna på 'den andra' bloggen. Så detta blir (troligen) det sista inlägget här. Om ni inte har hittat till 'den andra' så finns det länk här strax till vänster i länklistan. Längst ned är den.
Den nya bloggen är under uppbyggnad (läs 'jag har inte fattat hur den fungerar ännu'). Men ni som var med från början på denna vet ju att jag inte är den snabbaste hackern i byn.
Det löser sig allt efter som.
Ha det å så ses vi på 'den andra' istället.
/Hanna
måndag 26 november 2007
söndag 25 november 2007
vilt försök nummer 1
om ni tittar på min länklista så har jag lagt till en ny länk 'min andra blogg'. Jag ska vad det lider (ni vet ork, lust, vilja och allt skall sammanfalla) byta till denna istället. Ni kanske kan förska komma till denna sida och kolla om det fungerar och då även medda mig det.
Tackar.
/Hanna
Tackar.
/Hanna
målning och annat
Jaaa, vad har hänt sedan sist??? Vi har rivit en halv väg och gjort 2st fyrkantiga hål i den resterande delen av den återstående väggsnutten. Jag sjäv har målat en massa väggar med vit färg. 2 ggr blev det oxå för väggarna var blå innan. Jag har nog börjat få lite mer snitts på själva målarhanteringen för jag har bara lite färg på min kropp efter avslutat aktivitet.
Nu ska inte väggarna förbli vita utan de ska tillslut få en ljusgul färg. Slutanalysen av mitt penselarbete får komma lite senare.
De stackars små djuren höll nog på att säga upp sig igår för vi (mannen & jag) befann oss i källaren hela dagen och eftersom vi slipade och målade vill vi inte ha hjälp av dem just då. D har hjälp mig att måla förut och den glada svansen blir då lite/mycket färg grann. Men som sagt nu har de den färg som de är födda med. Vi mutade dem med lite extra kex, tuggisar och en varm brasa på kvällen när vi var klara.
Senare idag ska jag nog ta en längre tur med dem. De vill nog både de och jag. Det är 'pisse väder' har i U-a. 0 gradigt och ca 3 cm blötsnö. Tur att jag rakade Krummel förra vecka.
I kväll är det smörgåstårta nere på klubban för alla som har hjälp till på årets tävlingar. Jag har lyckat smita undan från alla tävlingsbidrag men får halka med ändå... Jag kan ju alltid hävda att jag faktiskt har beskrivit flertalet av de hundar som har och ska tävla. Så lite har jag väll bidragit??? Det gäller bara att vinkla till handlingarna till en fördel...
Ha det!
/Hanna
Nu ska inte väggarna förbli vita utan de ska tillslut få en ljusgul färg. Slutanalysen av mitt penselarbete får komma lite senare.
De stackars små djuren höll nog på att säga upp sig igår för vi (mannen & jag) befann oss i källaren hela dagen och eftersom vi slipade och målade vill vi inte ha hjälp av dem just då. D har hjälp mig att måla förut och den glada svansen blir då lite/mycket färg grann. Men som sagt nu har de den färg som de är födda med. Vi mutade dem med lite extra kex, tuggisar och en varm brasa på kvällen när vi var klara.
Senare idag ska jag nog ta en längre tur med dem. De vill nog både de och jag. Det är 'pisse väder' har i U-a. 0 gradigt och ca 3 cm blötsnö. Tur att jag rakade Krummel förra vecka.
I kväll är det smörgåstårta nere på klubban för alla som har hjälp till på årets tävlingar. Jag har lyckat smita undan från alla tävlingsbidrag men får halka med ändå... Jag kan ju alltid hävda att jag faktiskt har beskrivit flertalet av de hundar som har och ska tävla. Så lite har jag väll bidragit??? Det gäller bara att vinkla till handlingarna till en fördel...
Ha det!
/Hanna
lördag 24 november 2007
täcke, temp och hundraser
Jag har (vad jag kan minnas) aldrig funderat över täckets vara eller inte vara. Kanske beror det på att min första (i Sverige) hundras var grayhound. Dessa djur har en päls som mest liknar ett tyll. De är sametslena att ta på och har otroligt mjuka öron. Men när det gäller att vara ute så är de inte frilufshundar precis. +20 grader, strålande sol och vindstilla = ok. Annars? Det var bara att klä på den div olika tillbehör. Om det var mer än -5 grader så blev det korta kiss promenader så att de inte frös sina leder (det skulle ju vara tråkingt med en springhund som hade frusit leden i benet...).
Kanske var det i denna epok som jag själv utveklade mitt misstroende till att befinna mig utomhus när det är kallt, blåsigt, regnit, snöigt, soligt, varmt, kallt osv, osv. Helt otroligt att jag överhuvudtaget har hund efter hund efter hund mtp mitt 'inte vilja vara ute' beteende. Ändå när jag väl befinner mig ute (med alla de kläder som behövs) så trivs jag ju otroligt bra.
I slutet av veckan kom jag från jobbet tidigare än vanligt. Det var fortfarande ljust ute så jag passade på att ta med djuren ut i skogen. När jag gick där och spanade efter viltsinta älgjägare och hoppande rådjur kände jag att 'detta var ju inte igår det'. Det var nog närmare bestämt flera veckor sedan jag gick en skogspromenad. Mitt liv utan körkort har ju iofs varit en bidragande orsak till att skogen har fått stå ifred från mig mer än vanligt denna höst...
Hur som, efter grayhoundsen kom ju den älskade Amadeus in i mitt liv (som en tromb kan tilläggas). Det är nästan synd om er som missade detta lilla orginal till hund. Han kommer alltid att ha en speciel plats i mitt hjärta. När jag träffar hundekipage som sliter ont med att komma överens om hur och varför saker skall göras (L & M t ex) tänker jag alltid på min egen tid med A. Mitt i vårt liv ihop känndes det som om jag aldrig skulle överleva detta. Men så har några år efter så är jag endå oerhört tacksam för att jag fick detta brutala hundliv ihop med honom. Jag fylde min 'hundryggsäck' med otroliga mängder 'kunskap' kanske man kan säga eller förmågor att vrida och vända på olika saker för att få min vilja igenom. Erfarenheter som jag använder mig av på alla andra hundar jag själv har eller träffar.
Amadeus var ju av rasen dobermann och dessa har nästan lika dålig päls som grayhoundsen så självklart blev det täcke även till honom. På den tiden hade täcket inte fått den upphöjda plats innom brukset som det har idag. Nu mer är det mer eller mindra självklart att hunden skall ha ett täcke. Inte för att jag påstår att jag gick i brächen (eller hur det nu stavas) för täckanvändande. Det bara var så.
Jag roade mig ju med att köra drag med A. Dvs han drog mig och ibland även pulkan med kaffe, plädar od. Själv stod jag som en kloss och hejjade på 'bra killen, kom igen nu, ta i' osv. D- hundar är lite underligt funtade. Ju mer det tar imot desto mer tar de i. Rottisen är inte så det fick jag erfara när Hessa spändes framför skidorna 'är du dum i hela huvudet, eller??? Hur f-n ska jag kunna gå framåt när du har satt fast mig?' Där tog min dragkarriär slut, snabbt och lätt. Å inte har jag ställt mig på några skidor efter detta.
H tyckte väll att vintern var ok, tills det blev ca -10-15 grader. Då började hon krampa i tassarna. Jag försökte med att få på henne skor. Polarhundarna kan ju springa med små 'tossor' på tassarna. Men inte tanten inte. Illa skadad blev hon när skorna kom på. Så de hamnade i lådan direkt och vi hoppade helt somika över det där med promenader när det var kallt. Inte tyckte hon om regn heller. Fast det gör ju inte jag heller så där var vi överens.
Täcke fick hon ha på sig när det blev kallt. Inte för att hon tyckte speciellt mycket om det men matten kände sig bättre till mods när vi var ute. Hon fick aldrig något eget täcke utan hon ärvde A's täcke. Detta kan ju ha varit en bidragande orsak till hennes misstycke om täcken. Det går ca 1,5 Hessor på 1 Amadeus.
Krummeluren han är en frusen liten kille han. Löwchenpäls är mest lik en svamp eller disktrasa när det är blött. Så han gillar inte att vara ute när det regnar. Snö är inte så bra heller. Det fastnar i pälsen och om han är ute lite längre blir han tillslut 'stelbent'. När snön väl är bort har pälsen tovat ihop sig till en enda stor kaka. Där av att jag brutalt rakar ned honom när det börjar bli vinter varing. När pälsen går från ett antal cm i länd till 9 mm får den lilla kroppen svårt att hålla värmen. Det tar ett par tre dager innan kroppstermometern har ställt om sig till den nya pälslängden. Husse i huset gillar skarpt när jag har rakat K, för då vill nämligen K ligga nära hela natten i sängen. Han e så gulligt!
Dino å andra sidan gillar alla väder och allat temperaturer. Allt är kul och det kan bara bli roligare. Här har nog täcket en annan avsigt. Det skall användas, främst, under träningar. Det blir en del passivitet för att sedan jobba fullt för att sedan bli passiv igen. Detta är inte optimalt för varken muskler, muskelfästen eller leder. Det är inte det enkalste att hinna värma upp hunden eller att hinna kyla av dem lite mer försiktigt. Så då kommer täcket in i bilden. Jag misstänker att det kan finnas en och annan 'gammal jakt räv' som kommer höja på ögonbrynet åt detta 'tjaffs'. Men det har jag ju tränat på att takla redan på Ammisen tid.
Ja jag tror nog att detta kommer att bli en bra plan för det gula lilla djuret. Åtminstonde kommer jag att känna det som om jag försöker ta hand om honom på bästa sätt. Tiden får avgöra om min fundering fungerar eller inte.
Ha det!
/Hanna
Kanske var det i denna epok som jag själv utveklade mitt misstroende till att befinna mig utomhus när det är kallt, blåsigt, regnit, snöigt, soligt, varmt, kallt osv, osv. Helt otroligt att jag överhuvudtaget har hund efter hund efter hund mtp mitt 'inte vilja vara ute' beteende. Ändå när jag väl befinner mig ute (med alla de kläder som behövs) så trivs jag ju otroligt bra.
I slutet av veckan kom jag från jobbet tidigare än vanligt. Det var fortfarande ljust ute så jag passade på att ta med djuren ut i skogen. När jag gick där och spanade efter viltsinta älgjägare och hoppande rådjur kände jag att 'detta var ju inte igår det'. Det var nog närmare bestämt flera veckor sedan jag gick en skogspromenad. Mitt liv utan körkort har ju iofs varit en bidragande orsak till att skogen har fått stå ifred från mig mer än vanligt denna höst...
Hur som, efter grayhoundsen kom ju den älskade Amadeus in i mitt liv (som en tromb kan tilläggas). Det är nästan synd om er som missade detta lilla orginal till hund. Han kommer alltid att ha en speciel plats i mitt hjärta. När jag träffar hundekipage som sliter ont med att komma överens om hur och varför saker skall göras (L & M t ex) tänker jag alltid på min egen tid med A. Mitt i vårt liv ihop känndes det som om jag aldrig skulle överleva detta. Men så har några år efter så är jag endå oerhört tacksam för att jag fick detta brutala hundliv ihop med honom. Jag fylde min 'hundryggsäck' med otroliga mängder 'kunskap' kanske man kan säga eller förmågor att vrida och vända på olika saker för att få min vilja igenom. Erfarenheter som jag använder mig av på alla andra hundar jag själv har eller träffar.
Amadeus var ju av rasen dobermann och dessa har nästan lika dålig päls som grayhoundsen så självklart blev det täcke även till honom. På den tiden hade täcket inte fått den upphöjda plats innom brukset som det har idag. Nu mer är det mer eller mindra självklart att hunden skall ha ett täcke. Inte för att jag påstår att jag gick i brächen (eller hur det nu stavas) för täckanvändande. Det bara var så.
Jag roade mig ju med att köra drag med A. Dvs han drog mig och ibland även pulkan med kaffe, plädar od. Själv stod jag som en kloss och hejjade på 'bra killen, kom igen nu, ta i' osv. D- hundar är lite underligt funtade. Ju mer det tar imot desto mer tar de i. Rottisen är inte så det fick jag erfara när Hessa spändes framför skidorna 'är du dum i hela huvudet, eller??? Hur f-n ska jag kunna gå framåt när du har satt fast mig?' Där tog min dragkarriär slut, snabbt och lätt. Å inte har jag ställt mig på några skidor efter detta.
H tyckte väll att vintern var ok, tills det blev ca -10-15 grader. Då började hon krampa i tassarna. Jag försökte med att få på henne skor. Polarhundarna kan ju springa med små 'tossor' på tassarna. Men inte tanten inte. Illa skadad blev hon när skorna kom på. Så de hamnade i lådan direkt och vi hoppade helt somika över det där med promenader när det var kallt. Inte tyckte hon om regn heller. Fast det gör ju inte jag heller så där var vi överens.
Täcke fick hon ha på sig när det blev kallt. Inte för att hon tyckte speciellt mycket om det men matten kände sig bättre till mods när vi var ute. Hon fick aldrig något eget täcke utan hon ärvde A's täcke. Detta kan ju ha varit en bidragande orsak till hennes misstycke om täcken. Det går ca 1,5 Hessor på 1 Amadeus.
Krummeluren han är en frusen liten kille han. Löwchenpäls är mest lik en svamp eller disktrasa när det är blött. Så han gillar inte att vara ute när det regnar. Snö är inte så bra heller. Det fastnar i pälsen och om han är ute lite längre blir han tillslut 'stelbent'. När snön väl är bort har pälsen tovat ihop sig till en enda stor kaka. Där av att jag brutalt rakar ned honom när det börjar bli vinter varing. När pälsen går från ett antal cm i länd till 9 mm får den lilla kroppen svårt att hålla värmen. Det tar ett par tre dager innan kroppstermometern har ställt om sig till den nya pälslängden. Husse i huset gillar skarpt när jag har rakat K, för då vill nämligen K ligga nära hela natten i sängen. Han e så gulligt!
Dino å andra sidan gillar alla väder och allat temperaturer. Allt är kul och det kan bara bli roligare. Här har nog täcket en annan avsigt. Det skall användas, främst, under träningar. Det blir en del passivitet för att sedan jobba fullt för att sedan bli passiv igen. Detta är inte optimalt för varken muskler, muskelfästen eller leder. Det är inte det enkalste att hinna värma upp hunden eller att hinna kyla av dem lite mer försiktigt. Så då kommer täcket in i bilden. Jag misstänker att det kan finnas en och annan 'gammal jakt räv' som kommer höja på ögonbrynet åt detta 'tjaffs'. Men det har jag ju tränat på att takla redan på Ammisen tid.
Ja jag tror nog att detta kommer att bli en bra plan för det gula lilla djuret. Åtminstonde kommer jag att känna det som om jag försöker ta hand om honom på bästa sätt. Tiden får avgöra om min fundering fungerar eller inte.
Ha det!
/Hanna
fredag 23 november 2007
fri som en fågel
Jag har träningsvärk i käkarna! Å det beror inte på att jag snackar så mycket, så det så. Fast ibland rinner det ut en hel hoper med ord mer eller mindre sammanhängande. Nä mina käkar lider av för mycket tuggummituggande. Jag äter (tuggar) nämligen nikotintuggumin sedan en vecka tillbaks. Det går nästan ganska bra. Ingen cigg på över en vecka och jag har samma snusdosa som jag köpte i början av veckan (och jag har inte bara sparat den och öppnat andra dosor). I vanliga fall går det en dosa per dag.
Idag var jag på jobbet vid 5-tiden för att göra en stor försökserie i lugn och ro. Då var min hjärna inte helt med på noterna så då slank det in 2 snusar i föjld. En sak har jag lärt mig dessa dagar och det är att om man först tuggar ett helt nytt och färskt nikotintuggumi (från nikotintuggumifabriken) och sedan stoppar in en snus direkt då får man jätte mycke nikotin i hjärnan. Det tog säkert en timme innan jag började känna mig någorlund normal igen.
En annan sak man kan roa sig med när man nu inte får (vill) springa runt med en snus i munnen är att shoppa loss. Jag har ju inhandlat div olika små atteraljer (det har precis varit en lite paus i skrivandet, fast det märker inte ni. Mannen kom hem med roser till mig. Röda och tre stycken var de. Undrar vad jag har gjort för att förtjäna dem? Bara varit mig själv kanske...) till Krummel. En svart smides säng med leopardmönstrad dyna (som han hatar) och ett snyggt svart skinntäcke (som jag vilken dag som bara den ska få ut en bild på). Så nu var det dax för Dino. Jag åkte ned till hundaffären för att köpa 5 st lydnadskoner (förstår ni vad glad Dino skulle bli när jag gav dem till honom). Tyvärr hade de inte exakt de koner som jag (läs min PT när det gäller lydnad, och tillika hundtillbehörsförsäljare) ville ha. PT'n ringde till en annan affär och de hade koner så jag fick åka dit istället.
Innan jag han lämna butik 1 hade jag fått fatt (iofs inte så svårt när PT'n syster, också hon butikssäljar, langa fram denna framför min näsa) i ett nytt täcke från Back on Track. Det var/är smidigt och håller värman bra utan att bli bylsigt. Och till det fasila priset av massa kronor. Inget att snacka om. Nu var ju djuren inte med mig så jag kunde inte pröva ut rätt storlek. Inga problem, iväg till affär 2 för att inhandla konerna och sedan hem och lasta in djuren och ned till affären igen. Eftersom jag nu hade förmånen att få handla detta snordyra täcke så fick jag även äran att införskaffa fikabröd oxå. så det gjorde jag. Ett täcke, en kaffe och en bulle senare var vi åter på väg hem igen.
Så jag är inte bara (nästan) snus och cigg fri jag är även peninga fri oxå!
Ha det!
/Hanna
Idag var jag på jobbet vid 5-tiden för att göra en stor försökserie i lugn och ro. Då var min hjärna inte helt med på noterna så då slank det in 2 snusar i föjld. En sak har jag lärt mig dessa dagar och det är att om man först tuggar ett helt nytt och färskt nikotintuggumi (från nikotintuggumifabriken) och sedan stoppar in en snus direkt då får man jätte mycke nikotin i hjärnan. Det tog säkert en timme innan jag började känna mig någorlund normal igen.
En annan sak man kan roa sig med när man nu inte får (vill) springa runt med en snus i munnen är att shoppa loss. Jag har ju inhandlat div olika små atteraljer (det har precis varit en lite paus i skrivandet, fast det märker inte ni. Mannen kom hem med roser till mig. Röda och tre stycken var de. Undrar vad jag har gjort för att förtjäna dem? Bara varit mig själv kanske...) till Krummel. En svart smides säng med leopardmönstrad dyna (som han hatar) och ett snyggt svart skinntäcke (som jag vilken dag som bara den ska få ut en bild på). Så nu var det dax för Dino. Jag åkte ned till hundaffären för att köpa 5 st lydnadskoner (förstår ni vad glad Dino skulle bli när jag gav dem till honom). Tyvärr hade de inte exakt de koner som jag (läs min PT när det gäller lydnad, och tillika hundtillbehörsförsäljare) ville ha. PT'n ringde till en annan affär och de hade koner så jag fick åka dit istället.
Innan jag han lämna butik 1 hade jag fått fatt (iofs inte så svårt när PT'n syster, också hon butikssäljar, langa fram denna framför min näsa) i ett nytt täcke från Back on Track. Det var/är smidigt och håller värman bra utan att bli bylsigt. Och till det fasila priset av massa kronor. Inget att snacka om. Nu var ju djuren inte med mig så jag kunde inte pröva ut rätt storlek. Inga problem, iväg till affär 2 för att inhandla konerna och sedan hem och lasta in djuren och ned till affären igen. Eftersom jag nu hade förmånen att få handla detta snordyra täcke så fick jag även äran att införskaffa fikabröd oxå. så det gjorde jag. Ett täcke, en kaffe och en bulle senare var vi åter på väg hem igen.
Så jag är inte bara (nästan) snus och cigg fri jag är även peninga fri oxå!
Ha det!
/Hanna
söndag 18 november 2007
minus
Nu ligger matten på regält många minus poäng, det är ett som är säkert. Maxi Bo Pettersson alias Krumeluren är jätte sur på mig.
Jag har nämligen gett det lilla djuret en sista pälsvråd innan vintern kommer på alvar. Han har fått en helklippning, inkusive skägg och öron + blivit duschad. Så fort han var klar sprang han raka vägen in bland skorna och rullade ihop sig som en liten boll. Efter att pälsen har tagits bort känns det lite underligt på huden för han. Då blir det hemskt tramatiskt i ett par dager innan han ställer om sig.
Nu har jag ju varit med några gånger om detta så jag har några ess i rockärmen...
1 efter att han har duschat tänder jag en brasa och drar fram fotöljen riktigt när så att han kan ligga där och torka sin lilla frusna kropp och 2 jag har inhandlat en ny skinnpajj åt honom. Den är skit snygg! Svart lammskinn med svart ludd foder. Spännet är i metall och ser ut som ett riktigt 'pajj bälte'. Han kommer bli tuffast i stan.
Fast den har han inte sett ännu, för hitintills har han haft så mycket päls så han har inte behövt ha rock på sig. Men i em då blir det premiär.
Ha det!
/Hanna
Jag har nämligen gett det lilla djuret en sista pälsvråd innan vintern kommer på alvar. Han har fått en helklippning, inkusive skägg och öron + blivit duschad. Så fort han var klar sprang han raka vägen in bland skorna och rullade ihop sig som en liten boll. Efter att pälsen har tagits bort känns det lite underligt på huden för han. Då blir det hemskt tramatiskt i ett par dager innan han ställer om sig.
Nu har jag ju varit med några gånger om detta så jag har några ess i rockärmen...
1 efter att han har duschat tänder jag en brasa och drar fram fotöljen riktigt när så att han kan ligga där och torka sin lilla frusna kropp och 2 jag har inhandlat en ny skinnpajj åt honom. Den är skit snygg! Svart lammskinn med svart ludd foder. Spännet är i metall och ser ut som ett riktigt 'pajj bälte'. Han kommer bli tuffast i stan.
Fast den har han inte sett ännu, för hitintills har han haft så mycket päls så han har inte behövt ha rock på sig. Men i em då blir det premiär.
Ha det!
/Hanna
lördag 17 november 2007
mini-mini semmester
Jaha, så har ännu en vecka passerat revy. Veckan började bra med mycket gjort på jobbet och även hemmavid. På torsdagen hade ja tagit ledigt för att få en mini-mini-semester uppe Västmanland (tror jag att det tillhör). Jag och geografi är inte busbästisar, liksom. Jag åkte dit på ons em med djuren i bak och cd på i fram. Det var sådär lagom halt så jag hade inga problem med att klara mig förbi alla fartkameror som numer instalerats efter väg 72 (U-a-Sala). Väl i Sala smet jag genom centrum, efter det att jag fick ta ett extra varv i rondelen då jag helt missade avfarten och hamnade i ett villaområde som jag blev vilse i pankakan i. Det där med bebyggelse och orientering är lite små mystiskt tycker jag. Tacka vet jag skogen, där kan jag hitta mycket bättre.
In, igenom och ut ur Sala gick sedan bra. Jag brukar ta en 'bakväg' när jag ska upp till denna kompis. 1 för att stor vägar är så f-b tråkiga och raka, 2 det är oftast mer trafik och även fler fartkameror & 3 just denna vägsträcka är otroligt vacker. Nu var det iofs helt bäckmörkt så jag såg inte ett jota av den vackra naturen med böljande landskap och gulliga små djur. Fast jag vet ju om att de finns där så det kändes bra.
Väl upp i den lilla småstaden där min kompis bor lyckades jag få en lite extra snurr. Om något år eller så har jag sett alla gatorna där för jag tar allt som oftast fel/annan avfart än vad jag har tänkt mig. Nu är ju staden ifråga så pass liten att det räker med någon sväng åt höger eller vänster för att komma rätt igen. Så även denna gång.
Jag anlände vid hennes hus. Hon (Karin heter hon faktiskt) var inte hemma, bara hennes två foxisar. Jag släpte ut djuren (alla 4) så att de fick röja av sig en stund innan jag packade ur bilen och började instalera mig i huset. Det är alltid spännade att ha med foxisaran att göra. Den äldre (mamman) hon är snart 11 och gör precis som hon själv vill. Tack och lov vill hon ganska ofta umgås med oss människor. Den lilla (2-3 år tror jag) är döv och är jätte glad i sin egna tysta värld.
Hon och krummel har funnit varandra. de brukar röja från det att jag kommer tills det att jag ska hem. Första timmen brukar vara värst. K mins nog inte från en gång till en annan att Våflan är döv så han försöker 'prata' med henne verbalt och blir självklart sur när hon ignorerar honom fullständigt...
Kvällen gick bra och dagen där på skulle/var jag ass vid en kastrering av en grandis. Herre ..... vad stor en gandis är. Å det är inte så enkla att manuvrera när de sover. Inte nog med att de har en stor och tung kropp, de har dessutom enormt långa och spretenade ben. Op gick bra och vi lyckades med lite fler inblandade lyfta/släpa/mecka in hunden i bakluckan på mattes bil. Sedan var det dax för lunch och hemfärd mot U-a igen.
Jag hann med en fika hos löwchen-Lena på vägen. Hem, kasta in prytlar och pinaler och packa träningsväskan och åka till klubban för träningsträff. Det var faktiskt väldigt kul att träna lydnad. ska nog fortsätta ett tag till.
På väg hem började jag nysa som en besatt och självklart kom förkylningen under natten. Fredagen spenderades i soffan ösom snorandes ömsom sovandes. Nu känns det lite bättre och jag har hunnit damma av det värsta här hemma. snart ska jag ta en tur men hundaran.
Ha det!
/Hanna
In, igenom och ut ur Sala gick sedan bra. Jag brukar ta en 'bakväg' när jag ska upp till denna kompis. 1 för att stor vägar är så f-b tråkiga och raka, 2 det är oftast mer trafik och även fler fartkameror & 3 just denna vägsträcka är otroligt vacker. Nu var det iofs helt bäckmörkt så jag såg inte ett jota av den vackra naturen med böljande landskap och gulliga små djur. Fast jag vet ju om att de finns där så det kändes bra.
Väl upp i den lilla småstaden där min kompis bor lyckades jag få en lite extra snurr. Om något år eller så har jag sett alla gatorna där för jag tar allt som oftast fel/annan avfart än vad jag har tänkt mig. Nu är ju staden ifråga så pass liten att det räker med någon sväng åt höger eller vänster för att komma rätt igen. Så även denna gång.
Jag anlände vid hennes hus. Hon (Karin heter hon faktiskt) var inte hemma, bara hennes två foxisar. Jag släpte ut djuren (alla 4) så att de fick röja av sig en stund innan jag packade ur bilen och började instalera mig i huset. Det är alltid spännade att ha med foxisaran att göra. Den äldre (mamman) hon är snart 11 och gör precis som hon själv vill. Tack och lov vill hon ganska ofta umgås med oss människor. Den lilla (2-3 år tror jag) är döv och är jätte glad i sin egna tysta värld.
Hon och krummel har funnit varandra. de brukar röja från det att jag kommer tills det att jag ska hem. Första timmen brukar vara värst. K mins nog inte från en gång till en annan att Våflan är döv så han försöker 'prata' med henne verbalt och blir självklart sur när hon ignorerar honom fullständigt...
Kvällen gick bra och dagen där på skulle/var jag ass vid en kastrering av en grandis. Herre ..... vad stor en gandis är. Å det är inte så enkla att manuvrera när de sover. Inte nog med att de har en stor och tung kropp, de har dessutom enormt långa och spretenade ben. Op gick bra och vi lyckades med lite fler inblandade lyfta/släpa/mecka in hunden i bakluckan på mattes bil. Sedan var det dax för lunch och hemfärd mot U-a igen.
Jag hann med en fika hos löwchen-Lena på vägen. Hem, kasta in prytlar och pinaler och packa träningsväskan och åka till klubban för träningsträff. Det var faktiskt väldigt kul att träna lydnad. ska nog fortsätta ett tag till.
På väg hem började jag nysa som en besatt och självklart kom förkylningen under natten. Fredagen spenderades i soffan ösom snorandes ömsom sovandes. Nu känns det lite bättre och jag har hunnit damma av det värsta här hemma. snart ska jag ta en tur men hundaran.
Ha det!
/Hanna
lördag 10 november 2007
kärlek
Idag blev jag kär 3 gånger efter varandra! Dagen tillbringades som sagt vid ett BK där jag utb 7 st A-figgar till MH (i morgon ska de få lära sig A-figge till MT). Efter lunchen kom det 4 rottisar som skulle beskrivas.
Vilka valpköpare! De kom från Lomma, Halmstad, Jönköping och Luleå. Allt för att få hela kullen beskriven under så likartade förhållanden som möjligt. Otroligt! Eftersom det fanns en risk att mörkret skulle hinna före oss till mållinjen rationaliserade jag bort genomgången efter att beskrivningen var klar. Vi körde de 4 hundarna i ett svep. Och tog ett samandrag för alla 4 efter det att vi var klara.
Vilka underbara hundar!! De var/är precis sådär som en rottis ska vara. Go, glada och fulla med enerig och kärlek till alla mäniskor. Om människan dessutom sitter fast i en trasa är det rena rama julafton i rottisvärlden.
Fly förbannade blev de, bla spökena. Fradgan stog som en sky kring de ihopskrynklade näsorna och raggen började vid öronen och slutade vid svanstippen. Ett ben i varje hörn men lite avståndreglering när hotet kom närmare.
I och med att spökena vände sig om = avreaktion på hunden. Inte så att de sprang fram men de avdramatiserad sin egen reaktion. När de vågade sig fram och snosade på en hand blev de helt kollriga. Upp och dreglade ned figgen och runt, runt den samma, vilt viftande på den hårda svansen så att de 'dongade' i spökkläderna.
Mitt rottishjärt svälde nästan över.
Ha det!
/Hanna
Vilka valpköpare! De kom från Lomma, Halmstad, Jönköping och Luleå. Allt för att få hela kullen beskriven under så likartade förhållanden som möjligt. Otroligt! Eftersom det fanns en risk att mörkret skulle hinna före oss till mållinjen rationaliserade jag bort genomgången efter att beskrivningen var klar. Vi körde de 4 hundarna i ett svep. Och tog ett samandrag för alla 4 efter det att vi var klara.
Vilka underbara hundar!! De var/är precis sådär som en rottis ska vara. Go, glada och fulla med enerig och kärlek till alla mäniskor. Om människan dessutom sitter fast i en trasa är det rena rama julafton i rottisvärlden.
Fly förbannade blev de, bla spökena. Fradgan stog som en sky kring de ihopskrynklade näsorna och raggen började vid öronen och slutade vid svanstippen. Ett ben i varje hörn men lite avståndreglering när hotet kom närmare.
I och med att spökena vände sig om = avreaktion på hunden. Inte så att de sprang fram men de avdramatiserad sin egen reaktion. När de vågade sig fram och snosade på en hand blev de helt kollriga. Upp och dreglade ned figgen och runt, runt den samma, vilt viftande på den hårda svansen så att de 'dongade' i spökkläderna.
Mitt rottishjärt svälde nästan över.
Ha det!
/Hanna
Veckan som bara förvann
Veckan som har varit har på något underligt vis bara försvunnit ut i ingenstans. Jag har iofs fått mycket gjort både på jobbet och efter jobbet. En kompis 'från norr' kom ned på tordagen för att delta på veterinärkongressen här i U-a, to-fr. Jag passade på att ta lite ledigt för att följa med henne på mässan. Det är alltid roligt att gå på mässor och då främst om det är en mässa som känns intressant. Tydligen har det kommit någe nytt prepparat för att bolla av hanhundar kemiskt. Principen är den samma som p-stavar för människa. Dvs det är ett inplantat som sedan har verkan i upp till 6 månader. Till dagenes dato finns inga biverkningar raporterade över huvudtaget. Intressant.
Annars var det som mässor i stort. Många bås och ffa många, många människor som trängs i mellan båsen i gångarna. Mycket 'give aways' som man släpar på, tar hem, packar upp och funderar på när, vart och varför ska jag använda denna? En sak som alltid är bra är ju att pennförådet får en regäl påfyllnad efter ett sådan evenemang.
Undrar hur många pennor som sprids under en mässa? Måste vara 1000-tals.
På fredag eftermiddagen begav jag mig ut på en liten tipp söder över. Jag har lämnat bort D för helgen. Han ska boa med två artfränder och lika sinade små tjejer närmare stan. Även om jag kommer från Sollentuna i från början och dessutom har en mor som bor norr om stan så känns det alltid lite pirrigt att bege sig mot/till nya ställen. Tack och lov för Eniro och hitta.se. Det gick rellativt smärtfritt att hitta området men minnet är ju som en spidad snigel mellan varven. Efter ett samtal med helgmatten hamnade jag i alla fall på rätt parkering och hon kom ut för att lodsa mig den sista biten. Tur var väll det för är det någonstans jag kan gå vilse så är det bland hus. Detta var ett radhusområde, så det kunde ha slutat lite hur som det.
Hundarna blev glada när de träffades och tre gula i ett radhus det måste vara så nära mättningsgränsen man kan komma utan att överskrida gränsvärdet. Efter en stunds ysterheter fick vi dem att lägga sig ned så att vi kunde ta en kopp kaffe innan jag skulle bege mig åter till U-a. D såg lite lätt förvirrad ut när jag började klä på mig men av någon anledning inte klädde honom. Han är inte så van vid (åtminstånde inte sedan han börjad leva ihop med sin nuvarande flock) att ha pjamasparty. Hoppas att det går bra för alla inblandade parter. Jag får nog reda på detta på söndag när jag ska hämta hem honom igen.
En annan som såg förvirrad ut (fast det gör han ganska ofta men då är det för det mesta inblandning med orden 'nej, du behöver ingen karamell just nu. Du har redan ätit 5 st') var K när jag kom hem igen. 'Vart är han??? Har du gömt honom någonstanns? För h-vete ta fram min gula kompis! Jag ska ju trasha honom ju!! Kärring!'
Vad ska man säga? Kul att ens hundar uppskattar när man kommer hem...
Ja ha nu är det i alla fall tidig lördag morgon (närmare bestämt 06.15) jag ska väll börja få på mig ett av alla lager med kläder som kommer att behövas denna dag. Just nu är det -2 ute och jag är så glad över att Hennry (min lilla bil) står inne i garaget och är snöfri. Dagen (+ imorgon) ska tillbringas utomhus. Jag och en hundkollega ska hålla en M-utb och som grädden på moset kommer det 4 rottis/dag som skall MH'as.
Jag har aldrig beskrivit så här sent på året och inte med en massa snö (ja ja allt är rellativt. Men har nere är 3 cm 'en massa snö'). Det kommer nog att bli bra tror jag.
Modern är inkallad för att passa den yngsta människan och försöka att blidka K i hans små egenheter och ideér.
Ha det!
/Hanna
Annars var det som mässor i stort. Många bås och ffa många, många människor som trängs i mellan båsen i gångarna. Mycket 'give aways' som man släpar på, tar hem, packar upp och funderar på när, vart och varför ska jag använda denna? En sak som alltid är bra är ju att pennförådet får en regäl påfyllnad efter ett sådan evenemang.
Undrar hur många pennor som sprids under en mässa? Måste vara 1000-tals.
På fredag eftermiddagen begav jag mig ut på en liten tipp söder över. Jag har lämnat bort D för helgen. Han ska boa med två artfränder och lika sinade små tjejer närmare stan. Även om jag kommer från Sollentuna i från början och dessutom har en mor som bor norr om stan så känns det alltid lite pirrigt att bege sig mot/till nya ställen. Tack och lov för Eniro och hitta.se. Det gick rellativt smärtfritt att hitta området men minnet är ju som en spidad snigel mellan varven. Efter ett samtal med helgmatten hamnade jag i alla fall på rätt parkering och hon kom ut för att lodsa mig den sista biten. Tur var väll det för är det någonstans jag kan gå vilse så är det bland hus. Detta var ett radhusområde, så det kunde ha slutat lite hur som det.
Hundarna blev glada när de träffades och tre gula i ett radhus det måste vara så nära mättningsgränsen man kan komma utan att överskrida gränsvärdet. Efter en stunds ysterheter fick vi dem att lägga sig ned så att vi kunde ta en kopp kaffe innan jag skulle bege mig åter till U-a. D såg lite lätt förvirrad ut när jag började klä på mig men av någon anledning inte klädde honom. Han är inte så van vid (åtminstånde inte sedan han börjad leva ihop med sin nuvarande flock) att ha pjamasparty. Hoppas att det går bra för alla inblandade parter. Jag får nog reda på detta på söndag när jag ska hämta hem honom igen.
En annan som såg förvirrad ut (fast det gör han ganska ofta men då är det för det mesta inblandning med orden 'nej, du behöver ingen karamell just nu. Du har redan ätit 5 st') var K när jag kom hem igen. 'Vart är han??? Har du gömt honom någonstanns? För h-vete ta fram min gula kompis! Jag ska ju trasha honom ju!! Kärring!'
Vad ska man säga? Kul att ens hundar uppskattar när man kommer hem...
Ja ha nu är det i alla fall tidig lördag morgon (närmare bestämt 06.15) jag ska väll börja få på mig ett av alla lager med kläder som kommer att behövas denna dag. Just nu är det -2 ute och jag är så glad över att Hennry (min lilla bil) står inne i garaget och är snöfri. Dagen (+ imorgon) ska tillbringas utomhus. Jag och en hundkollega ska hålla en M-utb och som grädden på moset kommer det 4 rottis/dag som skall MH'as.
Jag har aldrig beskrivit så här sent på året och inte med en massa snö (ja ja allt är rellativt. Men har nere är 3 cm 'en massa snö'). Det kommer nog att bli bra tror jag.
Modern är inkallad för att passa den yngsta människan och försöka att blidka K i hans små egenheter och ideér.
Ha det!
/Hanna
måndag 5 november 2007
WT, en erfarenhet rikare
I söndags startade vi på vårt första working test (WT). Det var beläget ute vid Fjällnora, straxt utanför U-a. På lördagen hade det snöat och regnat och jag var lite misstänksam till hur jag skulle överleva denna dag ute i den vilda naturen. Söndagmorgon visade sig vara kall och blåsig. Jag rastade hundaran vid 5.30 och kände mig näst intill ihjälfrusen när jag kom in igen. Ned med extra byxor och mer kaffe!!! (tyvärr missade jag att jag även har en överkropp så någon varm jacka fick jag inte med mig...) Jag missade nästan den extra koppen som jag hade lovat Fia att jag skulle ha med till henne. Fia det är en bra människa det. Hon vet hur viktigt det är med kaffe och macka. Dessutom vethon oxå att hon har en överkrop så hon hade en varm jack (den fick jag låna när jag såg lite farligt blå ut). Kanske det beror på att hon jobbar ute i skogen hela dagaran (förutom när hon sitter inne på ett varmt och mysigt kontor) och således vet att kroppen behöver all energi den bara kan komma över, där ute bland björbär, hallonsnår och drivis.
Hur som vi skulle även vara funktionäret under dagen så vi knatade med och kollade rutorna (eller stationer tror jag att det heter på wt-språket). Fia rastde sin hund och vi träffades vid parkeringen för att låta djuren hångla av sig på ett gärde. Va glada de blev när de hittade varandra bara så där mitt ute i ingenstans och dessutom fanns det ett springa fort-fort gärde.
Efter detta bestämde vi att nu var det minsann dax för kaffe (kl var ju faktisk 8 och 8-kaffet får man inte missa det bringar otur). Sagt och gjort, vi satte oss i lugn och ro och fikade. En av funktionärerna tittade lite fundersamt på oss efter en stund och frågade så där försynt; 'ska inte ni starta? - Joo, men har det börjat?. -ja, alla andra har redan gått iväg.'
Ahhh, det var därför så många med hundar knatade iväg förut... Ja ja man kan inte bara kasta bort en god kopp med koffein så vi fikade klart och pallrade oss så smått iväg mot stationsområdet.
Efter 1.5 avklarade rutor (sorry, stationer menar jag ju) så fick vi storbesök. Uppföderskan med sambo och dotter samt den underbara lilla valpen kom för att beskåda. det blev genast ännu trevligare på denna lilla utflyckt. Mellan station 1 och 2 hittade vi även ett kullsyskon till (med tillhörande matte). Fast de verkade vara lite brittiska för de körde vänstervarv istället för högervarav, som vi gjorde. Så det liknade nästan en liten kennellträff. Vi vandrade vidare och hade (allt för fort) klarat av de 4 stationerna (en av dem var en 'dubbelstation' fick jag lära mig). Nu var det bara att rasta av djuren en sväng till och sedan börja funktionära oss.
Efter många timmar, som flög förbi eftersom det var så roligt med alla människor (tänk va kul och trevliga retreiver (?) människor är) och hundar blev det dax för prisutdelning. Tyvärr blev det ingen Höghedare som fick komma fram och emotaga publikens jubel detta år. Men nästa! Då tar vi grandslam. det blir kul det lovar jag.
D och jag pillade i alla fall ihop 83p (av 100 möjliga) med 2 stationer med max p (dvs 20st). Han utförde sina uppgifter bra och matten gjorde (som vanligt) div olika små och lite större misstag. Jag är så otroligt nöjd med den lilla gulingen!
Ha det!
/Hanna
Ha det
Hur som vi skulle även vara funktionäret under dagen så vi knatade med och kollade rutorna (eller stationer tror jag att det heter på wt-språket). Fia rastde sin hund och vi träffades vid parkeringen för att låta djuren hångla av sig på ett gärde. Va glada de blev när de hittade varandra bara så där mitt ute i ingenstans och dessutom fanns det ett springa fort-fort gärde.
Efter detta bestämde vi att nu var det minsann dax för kaffe (kl var ju faktisk 8 och 8-kaffet får man inte missa det bringar otur). Sagt och gjort, vi satte oss i lugn och ro och fikade. En av funktionärerna tittade lite fundersamt på oss efter en stund och frågade så där försynt; 'ska inte ni starta? - Joo, men har det börjat?. -ja, alla andra har redan gått iväg.'
Ahhh, det var därför så många med hundar knatade iväg förut... Ja ja man kan inte bara kasta bort en god kopp med koffein så vi fikade klart och pallrade oss så smått iväg mot stationsområdet.
Efter 1.5 avklarade rutor (sorry, stationer menar jag ju) så fick vi storbesök. Uppföderskan med sambo och dotter samt den underbara lilla valpen kom för att beskåda. det blev genast ännu trevligare på denna lilla utflyckt. Mellan station 1 och 2 hittade vi även ett kullsyskon till (med tillhörande matte). Fast de verkade vara lite brittiska för de körde vänstervarv istället för högervarav, som vi gjorde. Så det liknade nästan en liten kennellträff. Vi vandrade vidare och hade (allt för fort) klarat av de 4 stationerna (en av dem var en 'dubbelstation' fick jag lära mig). Nu var det bara att rasta av djuren en sväng till och sedan börja funktionära oss.
Efter många timmar, som flög förbi eftersom det var så roligt med alla människor (tänk va kul och trevliga retreiver (?) människor är) och hundar blev det dax för prisutdelning. Tyvärr blev det ingen Höghedare som fick komma fram och emotaga publikens jubel detta år. Men nästa! Då tar vi grandslam. det blir kul det lovar jag.
D och jag pillade i alla fall ihop 83p (av 100 möjliga) med 2 stationer med max p (dvs 20st). Han utförde sina uppgifter bra och matten gjorde (som vanligt) div olika små och lite större misstag. Jag är så otroligt nöjd med den lilla gulingen!
Ha det!
/Hanna
Ha det
torsdag 1 november 2007
Migrän & choklad/hallontårta
I måndags hade jag mitt livs första (å förhoppningsvis sista) migränanfall. Fy för snabelen vad hemskt det var. Att jag får lite ont i huvudet framt eftermidagen är inte allt för ovanligt. Jag är helt i koffeinets våld. Dricker jag inte 2-3 muggar kaffe på morgonen så talar min kropp om detta för mig framåt tidig em. Det är inte så svårt att fixa. Jag intar lite sanbbt å lätt en liten kopp med starkt kaffe å vips mår jag prima igen.
Så gjore jag även denna dag. Samt att jag la mig och vilade en timme. När jag gick upp igen kändes det bättre men inte 100%-igt. Så jag bestämde mig för att gå en sväng med hundarna. Frisk luft brukar göra susen. Efter ca 300-400m kom jag till insikt med att detta inte skulle gå så bra. Ingen teleon hade jag med heller, så att ringa hem för att be om hämtning var bara att glömma. Hundaran ville ju dessutom faktiskt bli rastade så jag fortsatt rundan (något avkortad dock). Ögonen kändas som om de skulle sprängas när jag försökte att se rakt fram (pga gatubelysningen). Efter ytterligare ca 500 ville det sig inte. Jag blev tvungen att stanna för att tömma maginnehållet (tack å lov så fanns där inte så mycket) i en buske. Hundaran var mäkta förvånade över mattes nya promenadbeteende...
D passade på att försöka jaga lite hare (eftersom nu matten gick så otroligt långsamt och inte brydde sig ett dugg om vad han och K höll på med). Tur att min hjärna inte var helt förmosad så att jag uppfattde vad han hade för plan och lyckades stoppa honom (det lilla odjuret).
Efter, av vad jag tyckte, en evighet var jag äntligen hemma där jag släppt djuren fritt till mannen, lyckad få av mig ytterkläderna och rasade i säng. Helt övertygad om att jag hade fått vinterkräksjukan eller influensan. 2 timmar senare vaknade jag till och var pig som en mört.
Planen för kvällen hade från början varit att jag skulle ned till 'klubban' och bjude på LP & Nkl tårta/paj. Jag hade handlat hem allt för att göra en stor anannaspaj men som det blev nu hade den inte meckats ihop. Fast anannaspaj är ju alltid gott så jag gjorde en i alla fall. Kan ju säga att familjen såg lite undrande ut är jag från att ha varit en näst intill döende människa hoppar upp och börjar baka några timmar senare. God blev den i alla fall och jag hade dessutom kvicknat till i tid för att hinna se Cesar Millan kl 8 (vilken tur jag hade :-)
Klubbkompisarna (de elakingarna) hade föga medlidande med mig. de bestämdes snabbt och lätt att onsdag skulle bli en bra dag för mig att leverera de utlovade kalorierna. Nu är det ju så att jag har en å annan sak att göra på jobbet (å måndagen blev ju ett antal timmar kortre än planerat) så att jag skulle hinna baka ytterligare en paj och hinna ned tll klubben till kl 7 på onsdagskvällen var bara att glöma. Tack å lov för konditorier!
Jag beställde en 15 bitare choklad och hallon tårta istället. Den levererade i går kväll och passande nog hade de uppstart för en valpkurs denna kvällen. Kursarna tyckte att detta var en trevlig klubb som bjöd på tårta till fikat. Stakrare de när de kommer nästa gång å det bara är en slät kopp som erbjuds. Herrens vägar äro grymma ibland...
Ha det!
/Hanna
Så gjore jag även denna dag. Samt att jag la mig och vilade en timme. När jag gick upp igen kändes det bättre men inte 100%-igt. Så jag bestämde mig för att gå en sväng med hundarna. Frisk luft brukar göra susen. Efter ca 300-400m kom jag till insikt med att detta inte skulle gå så bra. Ingen teleon hade jag med heller, så att ringa hem för att be om hämtning var bara att glömma. Hundaran ville ju dessutom faktiskt bli rastade så jag fortsatt rundan (något avkortad dock). Ögonen kändas som om de skulle sprängas när jag försökte att se rakt fram (pga gatubelysningen). Efter ytterligare ca 500 ville det sig inte. Jag blev tvungen att stanna för att tömma maginnehållet (tack å lov så fanns där inte så mycket) i en buske. Hundaran var mäkta förvånade över mattes nya promenadbeteende...
D passade på att försöka jaga lite hare (eftersom nu matten gick så otroligt långsamt och inte brydde sig ett dugg om vad han och K höll på med). Tur att min hjärna inte var helt förmosad så att jag uppfattde vad han hade för plan och lyckades stoppa honom (det lilla odjuret).
Efter, av vad jag tyckte, en evighet var jag äntligen hemma där jag släppt djuren fritt till mannen, lyckad få av mig ytterkläderna och rasade i säng. Helt övertygad om att jag hade fått vinterkräksjukan eller influensan. 2 timmar senare vaknade jag till och var pig som en mört.
Planen för kvällen hade från början varit att jag skulle ned till 'klubban' och bjude på LP & Nkl tårta/paj. Jag hade handlat hem allt för att göra en stor anannaspaj men som det blev nu hade den inte meckats ihop. Fast anannaspaj är ju alltid gott så jag gjorde en i alla fall. Kan ju säga att familjen såg lite undrande ut är jag från att ha varit en näst intill döende människa hoppar upp och börjar baka några timmar senare. God blev den i alla fall och jag hade dessutom kvicknat till i tid för att hinna se Cesar Millan kl 8 (vilken tur jag hade :-)
Klubbkompisarna (de elakingarna) hade föga medlidande med mig. de bestämdes snabbt och lätt att onsdag skulle bli en bra dag för mig att leverera de utlovade kalorierna. Nu är det ju så att jag har en å annan sak att göra på jobbet (å måndagen blev ju ett antal timmar kortre än planerat) så att jag skulle hinna baka ytterligare en paj och hinna ned tll klubben till kl 7 på onsdagskvällen var bara att glöma. Tack å lov för konditorier!
Jag beställde en 15 bitare choklad och hallon tårta istället. Den levererade i går kväll och passande nog hade de uppstart för en valpkurs denna kvällen. Kursarna tyckte att detta var en trevlig klubb som bjöd på tårta till fikat. Stakrare de när de kommer nästa gång å det bara är en slät kopp som erbjuds. Herrens vägar äro grymma ibland...
Ha det!
/Hanna
söndag 28 oktober 2007
LP1!
Tänk vad mycket bättre det går när jag håller reda på vilket kommando som tillhör viket moment. Vi tävlade som sagt på BHBK idag. Resultatet blev att jag kom ihåg vad och när jag skulle säga saker till Dino och Dino utförde det som jag sa. Vi fick 186.5p, klassvinst & LP1.
Ha det!
/Hanna
Ha det!
/Hanna
lördag 27 oktober 2007
För lydig?
Kan en hund bli/vara för lydig? Jo, jag tror detta efter det att jag tävlade på TierpBK idag (lkl1). Mitt mål med tävlingen var att förbättre linf. och ink. Detta uppfyldes med en 9 på linf och en 10 på ink. Men tyvärr hade vi redan från början kommit lite snett.
Under natten hade appellplanen haft besök av får eller om det var getter. Planen luktade mycket får kan jag ju säga. Samt att de högre klasserna av lydnad hade tävlat på planen innan vi startade. Dvs det var ett antal utmärkningar, med sågspån, kvar på plan. Jag har inte ränat på varken sågspån eller får lukt... dett medförde att jag vid platsläggandet var lite överspänd på D. När han (som jag misstänkte) började snosa runt på den mysiga fårdoften klämde jag i med ett ordentigt 'nej'. D tittar upp och undrar om' skulle jag inte ligga? Nehej då då sätter jag mig väll upp då.'. Så det vara bara att lägga om, vilket genererar i -2p direkt (så att betyget inte var mer än en 8 visste jag redan där och då). Resten av programte gick bra. Vid nedläggandet var jag lite otydlig och D stod still en stund innan han la sig = 7:a, men ok. De övriga momenten var 9 eller 10. så kommer vi till 'hopp'. Allt ser helt normalt ut, så jag har inte en aning om varför jag får hjärnsläpp. Tl säger 'kommendera' och jag klämmer i med en ink. kommando. D ser ut som ett ? 'ska jag inte hoppa?' Sagt och gjort. Här gäller det att vara lydig. har hon sagt inkallande så är det inkallande. D springer snabbt och smidigt runt hindret och avslutar med ett perfekt avslut. Vad ska man sägga????
Ibland skulle man villja ha en sådär lagom lydig hund, som inte gör som man säger utan gör som man tänker. Vi fick i alla fall 163p och i morgon är det BHBK som gäller kl herre gud tidigt.
Ha det!
/Hanna
Under natten hade appellplanen haft besök av får eller om det var getter. Planen luktade mycket får kan jag ju säga. Samt att de högre klasserna av lydnad hade tävlat på planen innan vi startade. Dvs det var ett antal utmärkningar, med sågspån, kvar på plan. Jag har inte ränat på varken sågspån eller får lukt... dett medförde att jag vid platsläggandet var lite överspänd på D. När han (som jag misstänkte) började snosa runt på den mysiga fårdoften klämde jag i med ett ordentigt 'nej'. D tittar upp och undrar om' skulle jag inte ligga? Nehej då då sätter jag mig väll upp då.'. Så det vara bara att lägga om, vilket genererar i -2p direkt (så att betyget inte var mer än en 8 visste jag redan där och då). Resten av programte gick bra. Vid nedläggandet var jag lite otydlig och D stod still en stund innan han la sig = 7:a, men ok. De övriga momenten var 9 eller 10. så kommer vi till 'hopp'. Allt ser helt normalt ut, så jag har inte en aning om varför jag får hjärnsläpp. Tl säger 'kommendera' och jag klämmer i med en ink. kommando. D ser ut som ett ? 'ska jag inte hoppa?' Sagt och gjort. Här gäller det att vara lydig. har hon sagt inkallande så är det inkallande. D springer snabbt och smidigt runt hindret och avslutar med ett perfekt avslut. Vad ska man sägga????
Ibland skulle man villja ha en sådär lagom lydig hund, som inte gör som man säger utan gör som man tänker. Vi fick i alla fall 163p och i morgon är det BHBK som gäller kl herre gud tidigt.
Ha det!
/Hanna
fredag 26 oktober 2007
Lyckan
Undrar vart lyckan sitter i kroppen? För tillfället tror jag att min lycka sitter i mina fötter. I alla fall gjorde den det igår.
Sedan i början av veckan har jag haft ordentligt ont i min vänstra fot. Det har kännts som om en stor häst (typ nordsvensk med storlek 7 på skor) har ställt sig rakt över foten och dessutom hoppat på den. Foten, i fråga, har dock inte varit svullen och inte heller finns det blåmärken på den så jag tror inte att detta är fallet. Men ont har det gjort och hundpromenaderan har blivit lidande. Eller snarare hundarna har blivit lidenade, själva promenaden tror jag jag inte känner någe speciellt.
Olika funderingar har passerat genom mitt huvud; häst (som sagt, fast det skulle jag nog ha kommit ihåg), vrickning (det gör jag så ofta så det är inte omöjligt att jag skulle ha missat att registrera det), ledbandsfästesinflamation eller fönstertittarsjukan.
Eftersom jag nu är en naturvetare så klurar jag en del på vad orskarna kan vara och har små ministudier för mig själv. Så även i detta fallet. Efter ett par dagar analyserade jag min fotsituation (självklart under en hundpromenad, tänk vad tråkigt mitt liv skulle vara utan dessa filosofiska stunder ute i naturen). Efter att ha gått igenom olika frågeställningar (där ibland uteslutandet av 'hästen') konstaterade jag att foten känndes lite bättre under dagarna när jag var på jobbet.
Detta ger utrymme för två olika utfall; 1 att foten känns bättre när den rör på sig eller 2 att något på jobbet gör att foten känns bättre. Tänk och gjort. Jag knatade ut på en 1 times promenad med hundarna (som blev glada) och kände efter om foten blev bättre av att röra sig. Jag varierade även underlagat för att utröna om detta kunde påverka min fotsituation. Efter avslutad promenad kunde jag konstatera att 'fotrörelse' inte var något som gjorde min fot bättre. Jag kunde knappt röra mig resterande del av dagen/kvällen (men som sagt hundaran var glada efter att äntligen ha fått röra på sig lite mer ordetligt).
Kvällen spenderade jag genom att analysera min arbetssituation istället. Något på/under arbetet gör att foten blir något mindre ond. Vad?
Fötter har ofta ett ganska nära samband med fotbeklädnad. Så jag gick igenom vad jag har på fötterna vid olika delar av dagen. På morgonen och eftermidagen och kvällen har jag, nästan uteslutande, min träskor eller ett par gympadojjor och under arbetet går jag i ett par 'fotriktiga' och ergonomisktutformade tofflor (efterom min arbetsplats har ett 100% stumt betongglov som kan knäcka även den bästas fötter, knän & rygg). Träskorna borde jag ha slängt redan förra sommaren, för redan då hade de tappat det mesta av sina sulor. Nu har de även 'gått av' på mitten och läcker som ett såll. Gympadojjorna inhandlades för en tid sidan (kanske ett halvår sedan) när jag hade en släng av ' snåltarm'. Dessa är till synes ett par helt normala dojjor men för det fasila priset av 150:- (jag borde ha reagerat på att detta kunde ha en inverkan på kvalliteten). Gympadojjorna i fråga höll ganska precis i 3 veckor. Sedan blev det 'punka' på luftkuddaran i sulorna samt att det även gick hål i både sula och textilen (även dessa läcker som ett såll).
Vad gör jag? Jo, jag går glatt vidare i min trasiga skor. Ca 2 timmar om dagen med hundar + lite annat. Förra helgen var jag även på en MH-beskrivning och hade då ett par gummistövlar på mig. Dessa var helt platta, vilket resulterade i att jag kände mig som en makaron i kroppen efter dagen (fy för snabellen vad ont i ryggen jag hade).
Efter denna analys av fotomsårg (eller snarare avsaknad om omsårg) bestämde jag mig för att åka ned och införskaffa ett par nya dojjor. Passande nog samma dag som jag åter får framföra motordrivet fordon på allmän väg (så jag kallade denna shopping för 'firande'. Det känns liksom bättre att göra stora hål i plånboken då). Iväg jag for och in på en 'skoriktig' affär. Vet ni hur mycket olika skor det finns???? En hel vägg (en stor vägg) full. Efter att ha studerat dem en stund och sållat ut några som inte såg allt för hippa ut. Prövade jag ett par med grövre sula och dessutom skulle de vara vatten täta. De hade även en bra uppbyggnad för hålfoten.
Vilken dröm! Mina fötter blev helt lyriska. Visst gjorde det ont fortfarade men jag kunde ju faktiskt gå nästan normalt. Jag behöll skorna på och gick till kassan för att betala. Kassören såg lite fundersam ut när han tittade i kartonen och såg mina helt utsliten och trasig träskor. Fast det hindarde inte att be om 1100:-...
Ja så nu är jag fattig igen men fötterna mår bra och hundarna kommer att bli glada igen. 1 för att jag kan gå normala promenader och 2 för att jag dessutom åter kan ta bilen till skogen.
Ha det!
/Hanna
Sedan i början av veckan har jag haft ordentligt ont i min vänstra fot. Det har kännts som om en stor häst (typ nordsvensk med storlek 7 på skor) har ställt sig rakt över foten och dessutom hoppat på den. Foten, i fråga, har dock inte varit svullen och inte heller finns det blåmärken på den så jag tror inte att detta är fallet. Men ont har det gjort och hundpromenaderan har blivit lidande. Eller snarare hundarna har blivit lidenade, själva promenaden tror jag jag inte känner någe speciellt.
Olika funderingar har passerat genom mitt huvud; häst (som sagt, fast det skulle jag nog ha kommit ihåg), vrickning (det gör jag så ofta så det är inte omöjligt att jag skulle ha missat att registrera det), ledbandsfästesinflamation eller fönstertittarsjukan.
Eftersom jag nu är en naturvetare så klurar jag en del på vad orskarna kan vara och har små ministudier för mig själv. Så även i detta fallet. Efter ett par dagar analyserade jag min fotsituation (självklart under en hundpromenad, tänk vad tråkigt mitt liv skulle vara utan dessa filosofiska stunder ute i naturen). Efter att ha gått igenom olika frågeställningar (där ibland uteslutandet av 'hästen') konstaterade jag att foten känndes lite bättre under dagarna när jag var på jobbet.
Detta ger utrymme för två olika utfall; 1 att foten känns bättre när den rör på sig eller 2 att något på jobbet gör att foten känns bättre. Tänk och gjort. Jag knatade ut på en 1 times promenad med hundarna (som blev glada) och kände efter om foten blev bättre av att röra sig. Jag varierade även underlagat för att utröna om detta kunde påverka min fotsituation. Efter avslutad promenad kunde jag konstatera att 'fotrörelse' inte var något som gjorde min fot bättre. Jag kunde knappt röra mig resterande del av dagen/kvällen (men som sagt hundaran var glada efter att äntligen ha fått röra på sig lite mer ordetligt).
Kvällen spenderade jag genom att analysera min arbetssituation istället. Något på/under arbetet gör att foten blir något mindre ond. Vad?
Fötter har ofta ett ganska nära samband med fotbeklädnad. Så jag gick igenom vad jag har på fötterna vid olika delar av dagen. På morgonen och eftermidagen och kvällen har jag, nästan uteslutande, min träskor eller ett par gympadojjor och under arbetet går jag i ett par 'fotriktiga' och ergonomisktutformade tofflor (efterom min arbetsplats har ett 100% stumt betongglov som kan knäcka även den bästas fötter, knän & rygg). Träskorna borde jag ha slängt redan förra sommaren, för redan då hade de tappat det mesta av sina sulor. Nu har de även 'gått av' på mitten och läcker som ett såll. Gympadojjorna inhandlades för en tid sidan (kanske ett halvår sedan) när jag hade en släng av ' snåltarm'. Dessa är till synes ett par helt normala dojjor men för det fasila priset av 150:- (jag borde ha reagerat på att detta kunde ha en inverkan på kvalliteten). Gympadojjorna i fråga höll ganska precis i 3 veckor. Sedan blev det 'punka' på luftkuddaran i sulorna samt att det även gick hål i både sula och textilen (även dessa läcker som ett såll).
Vad gör jag? Jo, jag går glatt vidare i min trasiga skor. Ca 2 timmar om dagen med hundar + lite annat. Förra helgen var jag även på en MH-beskrivning och hade då ett par gummistövlar på mig. Dessa var helt platta, vilket resulterade i att jag kände mig som en makaron i kroppen efter dagen (fy för snabellen vad ont i ryggen jag hade).
Efter denna analys av fotomsårg (eller snarare avsaknad om omsårg) bestämde jag mig för att åka ned och införskaffa ett par nya dojjor. Passande nog samma dag som jag åter får framföra motordrivet fordon på allmän väg (så jag kallade denna shopping för 'firande'. Det känns liksom bättre att göra stora hål i plånboken då). Iväg jag for och in på en 'skoriktig' affär. Vet ni hur mycket olika skor det finns???? En hel vägg (en stor vägg) full. Efter att ha studerat dem en stund och sållat ut några som inte såg allt för hippa ut. Prövade jag ett par med grövre sula och dessutom skulle de vara vatten täta. De hade även en bra uppbyggnad för hålfoten.
Vilken dröm! Mina fötter blev helt lyriska. Visst gjorde det ont fortfarade men jag kunde ju faktiskt gå nästan normalt. Jag behöll skorna på och gick till kassan för att betala. Kassören såg lite fundersam ut när han tittade i kartonen och såg mina helt utsliten och trasig träskor. Fast det hindarde inte att be om 1100:-...
Ja så nu är jag fattig igen men fötterna mår bra och hundarna kommer att bli glada igen. 1 för att jag kan gå normala promenader och 2 för att jag dessutom åter kan ta bilen till skogen.
Ha det!
/Hanna
tisdag 23 oktober 2007
I bland blir den oväntade händelsen en riktigt bra förstärkar
I söndags hade jag en kul träning ihop med några kompisar. Vi tränade dirigering och gjorde ett storsök. Ett 'jättesök' kan man nog säga. Området var ca 150m brett och 100m djupt och vi hystade ut ca 14 dummis. Det var ett rätt så klurit område med en kulle, blöta, aspdunge, vass & äng. För att maximera träningtillfället med både sökarbete och stadga skickade vi våra (tre) hundare en efter en. Dvs först skickade förare 1 och när denna hund kom in med föremål skickades hund 2 osv. Det är en rolig övning och när vi kände oss mer säkra på våra djur skickades hundarna med lite överlapp. Dirigeringen var även den rolig och läroik. B-M hade varit på en dir.kurs föregående helg och visad oss andra (Lotta & jag) hur dessa övningar hade utförts. Tänket var mycket snarlikt 'målbilds' tänket. Tur att jag & L hade varit på en sådan kurs själva innan så att våra hjärnor hängde med.
Det som även gjorde vår lilla träningträff kul var att vi alla tre är SBKare. B-M är ju dessutom silvermedaljör i nordiska mästerskapen och dessutom guldmedaljör i SM i rapport, 2007. Inte kattskit det att få träna ihop med en sådan förare...
Vi har således lite lika tänk och så även lika handikapp när det gäller att tänka om brukset till jakten. Men det var skönt att få återgå till 'småpetandet' i utförandet. Jag själv fick skäll för att jag vilar min högerhand mot D's skulra (som ett litet säkerhetsbälte) innan jag skickar på linjetag. Även att fötterna står rätt och alla små grejjer man hittar på innan, under och efter skicket påpekades glatt. Jag kan sakna detta ibland när vi tränar just jakten.
Hur som träningen gick bra och hundarna var gada och nöjda när vi knatade hemmåt igen. Vi fick lite sällskap av Krummel och mannen mitt i söket. Även detta blev ju bra. Att D kan jobba utan att bli störd när busbästisen och mannen dyker upp runt ett hörn. K blev lite upprörd över att alla fick å inte han så jag hystade iväg en minidummi till honom som han kunde skutta efter och döda innan han tyckte att han var duktig och ville ha sin belöming i form av karameller. Klart att han fick det.
Annars tränar vi mest inför helgens bravader. Även här har K lite åsikter om att han oxå vill få belöningar. Det senaste är att han trycker i sig emellan D och mig under friaföljet. Så rätt vad det är så kommer ett litet vitt luddig ansikte fram mellan Ds framben (hur gulligt som helst och självklart får han (& D) karamell direkt). Under de andra momenten har K en annan strategi. han går och små nosar och försöker se ut som om han är i en annan värld (men den skarpögda matten ser när K kikar under luggen). När pälsbollen far iväg far även K iväg och försöker snotta pälsbollen framför näsan på D. Fugerar riktigt bra faktiskt. D är super tänd och fokuserad så att han kan hinna innan K. Jag ha snott denna tenik till ink oxå. D och K får tävla mot varandra på ink. Det börjar ge lite resultat. Tempot har ökat något men jag misstänker att det finns mer i D för just nu springer han lika fort som K (förr kom han alltid efter). Att en 'jakt'golden inte kan springa ifrån en dvärghund tror jag dock inte riktigt på. Får se om jag kan lura upp tempot lite till inför helgen.
Ha det!
/Hanna
Det som även gjorde vår lilla träningträff kul var att vi alla tre är SBKare. B-M är ju dessutom silvermedaljör i nordiska mästerskapen och dessutom guldmedaljör i SM i rapport, 2007. Inte kattskit det att få träna ihop med en sådan förare...
Vi har således lite lika tänk och så även lika handikapp när det gäller att tänka om brukset till jakten. Men det var skönt att få återgå till 'småpetandet' i utförandet. Jag själv fick skäll för att jag vilar min högerhand mot D's skulra (som ett litet säkerhetsbälte) innan jag skickar på linjetag. Även att fötterna står rätt och alla små grejjer man hittar på innan, under och efter skicket påpekades glatt. Jag kan sakna detta ibland när vi tränar just jakten.
Hur som träningen gick bra och hundarna var gada och nöjda när vi knatade hemmåt igen. Vi fick lite sällskap av Krummel och mannen mitt i söket. Även detta blev ju bra. Att D kan jobba utan att bli störd när busbästisen och mannen dyker upp runt ett hörn. K blev lite upprörd över att alla fick å inte han så jag hystade iväg en minidummi till honom som han kunde skutta efter och döda innan han tyckte att han var duktig och ville ha sin belöming i form av karameller. Klart att han fick det.
Annars tränar vi mest inför helgens bravader. Även här har K lite åsikter om att han oxå vill få belöningar. Det senaste är att han trycker i sig emellan D och mig under friaföljet. Så rätt vad det är så kommer ett litet vitt luddig ansikte fram mellan Ds framben (hur gulligt som helst och självklart får han (& D) karamell direkt). Under de andra momenten har K en annan strategi. han går och små nosar och försöker se ut som om han är i en annan värld (men den skarpögda matten ser när K kikar under luggen). När pälsbollen far iväg far även K iväg och försöker snotta pälsbollen framför näsan på D. Fugerar riktigt bra faktiskt. D är super tänd och fokuserad så att han kan hinna innan K. Jag ha snott denna tenik till ink oxå. D och K får tävla mot varandra på ink. Det börjar ge lite resultat. Tempot har ökat något men jag misstänker att det finns mer i D för just nu springer han lika fort som K (förr kom han alltid efter). Att en 'jakt'golden inte kan springa ifrån en dvärghund tror jag dock inte riktigt på. Får se om jag kan lura upp tempot lite till inför helgen.
Ha det!
/Hanna
lördag 20 oktober 2007
Frost
Imorse (och nu med faktiskt) var/är det en ordentilg frost ute. Detta borde betyda på att det har varit ordentlig kallt i natt. Eftersom jag nu inte får köra bil så behöver jag inte skrapa rutor och bli kall och blöt om händerna. Det är ju bra. Det var även natt gammal is på vattenpölarna unde morgonpromenaden. Det upptäckte Krummel. Han blev så där löwchen glad (ni som känner honom vet ju att glad inte alltid aplicerar på detta lilla djur).
Han for som en, till en början, vit luddboll runt runt och krasade is så det stänkte upp över ryggen på honom av det lervatten som var under isen. När han var klar och vi gick hemmåt var han mer en blöt, grå, kladdig, slemboll. Men glad, å det är ju kul med en glad hund liksom.
D han är glad jämt så det blir ingen skillnad mer än att han är mer eller mindre ner lerad under promenaden.
Väl hemma hade hussen kommit upp ur sägen och satt framför tv'n och tittade på discovery. Av någon anledning är detta en av dagen höjdpunkter i hundarnas liv. Att komma in efter att ha sprungit runt, runt och 'hitta' sin husse i fottöljen med en kaffekopp. K kastade sig (så lerslemig han var) upp i husses knä och ned med en tass i kaffemuggen. Hussen blir lika förvånad varje gång. Så då var han inte bara grå, blöt och lerslemig utan har även är liten pitoreskt insag av kaffe. Och glad.
Färden fortsätter sedemera från hussen och kaffekoppen till soffan. Ni kanske tror att soffor är till för att sitta/ligga i och slapna av framför tv'n? Så kan tyckas men det finns så många andra variater av hur man använder och opimerar en soffa. Ffa om man är en löwchen som heter Maxi.
I krummels värld är soffan = en jättestor servet. Underbart faktiskt. Han kan liksom torka hela kroppen på engång. Å det gjorde han nu även denna mogon. Jag behöver kanske inte en informera om att vi har en soffa där överdragen är avtagbart och tvättbart...
När det är avklarat går K in i rond tre av 'äntligen morgon å va roligt' bestyren. Detta innebär att så snabbt som bara den få med sig en männsiska in i köket och få den samma att öppna 'karamelskåpet'. Har han riktig tur och planerar detta snyggt märker inte de andra människorna i huset detta och prosseduren kan upprepas flera gånger. Efter avslutat promenadkex är det dax för streching. detta görs enklast genom att se till att den korkade gula hunden hämtar div olika leksaker i leklådan och sedan knycka dem ur gulings mun. Här behövs det list, smidighet och en stor portion tjurighet. Om nu guling skulle vara av annan uppfattning är detta inge större bekymmer. Man biter då guling helt sonika i armbågen så att den samme blir lagom arg och försöker bita tillbaks. Brottningsmachen är ett faktum.
All denna energiåtgång tar ut sin rätt och efter avslutat program kan krummel dra sig tillbaks till de inre gemaken och åtnjuta en stunds vila nedbäddad i dubblsängen med dunkudde och tjockt täcke.
Snart är det nog dax för en kex igen...
Ha det!
/Hanna
Han for som en, till en början, vit luddboll runt runt och krasade is så det stänkte upp över ryggen på honom av det lervatten som var under isen. När han var klar och vi gick hemmåt var han mer en blöt, grå, kladdig, slemboll. Men glad, å det är ju kul med en glad hund liksom.
D han är glad jämt så det blir ingen skillnad mer än att han är mer eller mindre ner lerad under promenaden.
Väl hemma hade hussen kommit upp ur sägen och satt framför tv'n och tittade på discovery. Av någon anledning är detta en av dagen höjdpunkter i hundarnas liv. Att komma in efter att ha sprungit runt, runt och 'hitta' sin husse i fottöljen med en kaffekopp. K kastade sig (så lerslemig han var) upp i husses knä och ned med en tass i kaffemuggen. Hussen blir lika förvånad varje gång. Så då var han inte bara grå, blöt och lerslemig utan har även är liten pitoreskt insag av kaffe. Och glad.
Färden fortsätter sedemera från hussen och kaffekoppen till soffan. Ni kanske tror att soffor är till för att sitta/ligga i och slapna av framför tv'n? Så kan tyckas men det finns så många andra variater av hur man använder och opimerar en soffa. Ffa om man är en löwchen som heter Maxi.
I krummels värld är soffan = en jättestor servet. Underbart faktiskt. Han kan liksom torka hela kroppen på engång. Å det gjorde han nu även denna mogon. Jag behöver kanske inte en informera om att vi har en soffa där överdragen är avtagbart och tvättbart...
När det är avklarat går K in i rond tre av 'äntligen morgon å va roligt' bestyren. Detta innebär att så snabbt som bara den få med sig en männsiska in i köket och få den samma att öppna 'karamelskåpet'. Har han riktig tur och planerar detta snyggt märker inte de andra människorna i huset detta och prosseduren kan upprepas flera gånger. Efter avslutat promenadkex är det dax för streching. detta görs enklast genom att se till att den korkade gula hunden hämtar div olika leksaker i leklådan och sedan knycka dem ur gulings mun. Här behövs det list, smidighet och en stor portion tjurighet. Om nu guling skulle vara av annan uppfattning är detta inge större bekymmer. Man biter då guling helt sonika i armbågen så att den samme blir lagom arg och försöker bita tillbaks. Brottningsmachen är ett faktum.
All denna energiåtgång tar ut sin rätt och efter avslutat program kan krummel dra sig tillbaks till de inre gemaken och åtnjuta en stunds vila nedbäddad i dubblsängen med dunkudde och tjockt täcke.
Snart är det nog dax för en kex igen...
Ha det!
/Hanna
onsdag 17 oktober 2007
Max-boll, del 2 & äntligen vet jag vad barn är bra till
Jaha, så blev även detta klart för mig. En maxboll kan vara mer eller mindre max. Och beroende av hur mycket 'max' jag vill få ut måste jag först utväreder ur mycket 'max' just denna maxboll har. Skit bökigt fakiskt. Här inbillar man sig att 'jaaaaa, så bra. Om jag har en sådan så kommer allt att gå galant'.
Pang, poff, dunder, så slår verkligheten till som en åsksmäll mitt på en solig sommardag.
vad svammlar jag om???
Jo, jag var ju på kurs för Roland S förre helgen och då konstaterades att D vill ha en stor mjuk grunka att bära runt på mendans jag klappar och tjålar med honnom. Då blr han så där 'r-hunds' glad och mitt mål med målbild/förstärkning/belöning uppnås. Så galant. Så enkelt. Så geneigalt. Kan tyckas.
Jag åker hem och grunnar lite på detta och (eftersom jag nu för tillfället inte är betrod av LS att framföra motordrivet fordon på väg) kommer fram till att jag inte kommer att lyckas med bedriften att inhandla en sk 'max-belönings-boll (maxboll).
På en hylla ligger sedan en längre tid ett kanninkinn. Jag inhandlade detta då jag i panik fick för mig att 'D kommer aldrig att ta ett hårvilt i sin mun' (varför jag nu fick för mig detta kan jag inte riktigt svara på...). Skinn inhandlades och D apporterade. Så bra. Skinnet hamnade på en hylla och fortsatte sitt liv(fd liv) som dammsamlare.
Nu kom jag ihåg skinnet. Men bara ett skinn så där fungerar inte så bra att kasta omkring. Jag rotade runt en stund bland lådor och prytlar och hittade att par gammla barnraggisar (lila, så de måste ha varit Carros och hon är idag typ 22år så hon kommer nog inte att sakna dem. dessutom var det hål i dem).
In med raggisarna i skinnet och så knöt jag ett jättelångt snöre runt. På nästa promenda prövade jag min nya max-boll. D blev så där vindögd när han fick syn/nos på skinnbollen (hmmm, nytt ord kanske? Pälsboll får det bli). Vindögd och med öronen pekandes rakt ut försökte han få sin hjärna att signalera till resten av kroppen att utföra det som 'hon som höll i & hindrade honom från pälsbollen' sa. Det gick sådär, kan jag ju medge.
Resultatet är att max-bollen är en total max-boll. Jag måste hitta en lite minder max-boll (så då blir det pälsboll= MAX-boll och nästa boll= max-boll). Jag kan i alla fall använda min fina pälsboll till ink och som förstärkning till avlämnande av apport tänkte jag.
Men nu är det tillbaks till ritbordet och fundera på vad som är 'max' och hur mycket 'max' det ska vara beroende på vad jag vill ha ut.
Ha det!
/Hanna
Pang, poff, dunder, så slår verkligheten till som en åsksmäll mitt på en solig sommardag.
vad svammlar jag om???
Jo, jag var ju på kurs för Roland S förre helgen och då konstaterades att D vill ha en stor mjuk grunka att bära runt på mendans jag klappar och tjålar med honnom. Då blr han så där 'r-hunds' glad och mitt mål med målbild/förstärkning/belöning uppnås. Så galant. Så enkelt. Så geneigalt. Kan tyckas.
Jag åker hem och grunnar lite på detta och (eftersom jag nu för tillfället inte är betrod av LS att framföra motordrivet fordon på väg) kommer fram till att jag inte kommer att lyckas med bedriften att inhandla en sk 'max-belönings-boll (maxboll).
På en hylla ligger sedan en längre tid ett kanninkinn. Jag inhandlade detta då jag i panik fick för mig att 'D kommer aldrig att ta ett hårvilt i sin mun' (varför jag nu fick för mig detta kan jag inte riktigt svara på...). Skinn inhandlades och D apporterade. Så bra. Skinnet hamnade på en hylla och fortsatte sitt liv(fd liv) som dammsamlare.
Nu kom jag ihåg skinnet. Men bara ett skinn så där fungerar inte så bra att kasta omkring. Jag rotade runt en stund bland lådor och prytlar och hittade att par gammla barnraggisar (lila, så de måste ha varit Carros och hon är idag typ 22år så hon kommer nog inte att sakna dem. dessutom var det hål i dem).
In med raggisarna i skinnet och så knöt jag ett jättelångt snöre runt. På nästa promenda prövade jag min nya max-boll. D blev så där vindögd när han fick syn/nos på skinnbollen (hmmm, nytt ord kanske? Pälsboll får det bli). Vindögd och med öronen pekandes rakt ut försökte han få sin hjärna att signalera till resten av kroppen att utföra det som 'hon som höll i & hindrade honom från pälsbollen' sa. Det gick sådär, kan jag ju medge.
Resultatet är att max-bollen är en total max-boll. Jag måste hitta en lite minder max-boll (så då blir det pälsboll= MAX-boll och nästa boll= max-boll). Jag kan i alla fall använda min fina pälsboll till ink och som förstärkning till avlämnande av apport tänkte jag.
Men nu är det tillbaks till ritbordet och fundera på vad som är 'max' och hur mycket 'max' det ska vara beroende på vad jag vill ha ut.
Ha det!
/Hanna
måndag 15 oktober 2007
Grattis till mig
I dag har jag jubileum. 1 års jubileum närmare bestämt. Fast inte riktigt, riktig ännu. Det riktiga 1 års firandet börjar vid 15-16-tiden (jag kommer inte ihåg exakt vad klockan va).
Vad hände den 15 oktober (mellan kl 15-16) 2006?
Joo, då gick jag in till Cilla i köket och hittade lilla Dino och kanske 1 timme senare satt han i min bil påväg till Uppsala. Fast då hetten ha fortfarande Daffe. Mannen ringde (eller sms:ade) att han ville att vår nya valp skulle heta Dino å jag svarade att det går så bra så och föresten han sitter redan i bilen och är en hane på nästan 3 år...
Året som har gått har varit händelserikt. D och jag har lärt känna varandra, vi har tränat och tävlat i jakt för första gången bägge två, vi har varit på 'riktig' jakt (ävn detta 1:a gången för bägge), tränat och tävlat i lydnad och även prövat på några humanspår. D har fått en ny hemmaflockhund. Denna lite mindre än vad han var van vid, men jag tror rätt så bestämt att de trivs ihop, Krummel och D. Han fick bolla av sig ganska snabbt efter det att jag hade blivit regisrerad ägare. Vi har fått en stor hög med nya träningskompisar och D har även fått nya träningskompisar ihop med mina 'gamla' kompisar.
Som sagt det har hänt en heldel i vårat liv ihop. Det mesta är bara roligt. Jag hoppas att jag kommer att få fira många fler jubileum ihop med D & K.
Ha det!
/Hanna
Vad hände den 15 oktober (mellan kl 15-16) 2006?
Joo, då gick jag in till Cilla i köket och hittade lilla Dino och kanske 1 timme senare satt han i min bil påväg till Uppsala. Fast då hetten ha fortfarande Daffe. Mannen ringde (eller sms:ade) att han ville att vår nya valp skulle heta Dino å jag svarade att det går så bra så och föresten han sitter redan i bilen och är en hane på nästan 3 år...
Året som har gått har varit händelserikt. D och jag har lärt känna varandra, vi har tränat och tävlat i jakt för första gången bägge två, vi har varit på 'riktig' jakt (ävn detta 1:a gången för bägge), tränat och tävlat i lydnad och även prövat på några humanspår. D har fått en ny hemmaflockhund. Denna lite mindre än vad han var van vid, men jag tror rätt så bestämt att de trivs ihop, Krummel och D. Han fick bolla av sig ganska snabbt efter det att jag hade blivit regisrerad ägare. Vi har fått en stor hög med nya träningskompisar och D har även fått nya träningskompisar ihop med mina 'gamla' kompisar.
Som sagt det har hänt en heldel i vårat liv ihop. Det mesta är bara roligt. Jag hoppas att jag kommer att få fira många fler jubileum ihop med D & K.
Ha det!
/Hanna
söndag 14 oktober 2007
Målbild och mjuka bollar
Vilken helg!!!!!!!!!!!!
Jag (och 18 andra) har varit på kurs i helgen. Den inhyrda instruktören var ingen mindre än Roland Sjösten. Det var jätte kul. Jag är så nöjd. Det var/är dock jobbigt (jätte jobbigt) för min hjärna att tänka så mycket som den har gjort dessa två dagar.
Det är som sagt nästan 7 år sedan jag tränade för en SBK tävling och träningsmetodern har ändrats (till det bättre). Eftersom jag dessutom försöker mig på 'jaktträning' så blir det ännu rörigare när jag förbrilt försöker översätta 'bruks/lydnads' tänket till 'jakt' tänk. I vissa fall finns det mycket att hämta från SBK till jakten (då tänker jag på B-prov) medans andra saker blir svårare.
Roland arbetar efter 'målbilds' tänket. Det är helt annorlunda mot jakten som är av annan princip. Helgens övningar har ffa gett mig en ny metod för linjetag och troligen kan jag använda mig av målbild för sök. Markeringar blir lite svårare men kanske kan det gå att få till det oxå. I gundtanken är det samma sak som eftersträvas, 'mängdträning ska ge en mental bild i huvudet på hunden som den kan jobba efter, en mental karta'.
Själva momenten som vi jobbade med var även de roliga. Jag hade (innan) helgen nästan börjat lägga SBK på hyllan. Anledningen till lydnadsträningen var att få en bättre styrning på D i jaktträningen. Nu känner jag där emot att det är lydnaden/brukset som är intressant i sig igen. Att med rät motivation/belöning fattar hunden hur snabbt som bara den vad det är jag vill att den skall utföra. D (och troligen många andra 'r'-hundar) har som 'max'belöning att enbart få ha en stor mjuk boll (eller annat föremål) i munnen samtidigtsom ett ocilatbelönande sker. Det är kul/häftigt att se! I morgon bär det av till affären för införkaffande av 'max'-boll.
Jag har ju befunnit mig innom SBK de senaste 20 åren och lite svårt/vemodigt har det vara att fatta beslutet att lämna denna organisation. Så könt att jag nu inte behöver det!
Apportering (som jag som nybliven 'r'-hunds ägare) inte har bekymrat mig om (dvs trä apportering) visade sig vara ett större bekymmer än vad jag trodde. Jag fattar inte vad som gör det, men jag tror nog att jag ska ha en studie (mha typ Totte, Fanta och någon spaniel) ute hos Cilla om vad det är som gör att de hämtar/avlämnar med olika intensitet.
Skilljer det mellan föremål, plats, och förare? eller är det bara D som sållar på föremålet?
Spännande ska det bli att utröna detta.
Nu vänar två veckors intensiv träning av momenten i 1:an och även kanske lite påbörjande av målbild för 2:an.
Nu väntar middagen på mig.
Ha det!
/Hanna
Jag (och 18 andra) har varit på kurs i helgen. Den inhyrda instruktören var ingen mindre än Roland Sjösten. Det var jätte kul. Jag är så nöjd. Det var/är dock jobbigt (jätte jobbigt) för min hjärna att tänka så mycket som den har gjort dessa två dagar.
Det är som sagt nästan 7 år sedan jag tränade för en SBK tävling och träningsmetodern har ändrats (till det bättre). Eftersom jag dessutom försöker mig på 'jaktträning' så blir det ännu rörigare när jag förbrilt försöker översätta 'bruks/lydnads' tänket till 'jakt' tänk. I vissa fall finns det mycket att hämta från SBK till jakten (då tänker jag på B-prov) medans andra saker blir svårare.
Roland arbetar efter 'målbilds' tänket. Det är helt annorlunda mot jakten som är av annan princip. Helgens övningar har ffa gett mig en ny metod för linjetag och troligen kan jag använda mig av målbild för sök. Markeringar blir lite svårare men kanske kan det gå att få till det oxå. I gundtanken är det samma sak som eftersträvas, 'mängdträning ska ge en mental bild i huvudet på hunden som den kan jobba efter, en mental karta'.
Själva momenten som vi jobbade med var även de roliga. Jag hade (innan) helgen nästan börjat lägga SBK på hyllan. Anledningen till lydnadsträningen var att få en bättre styrning på D i jaktträningen. Nu känner jag där emot att det är lydnaden/brukset som är intressant i sig igen. Att med rät motivation/belöning fattar hunden hur snabbt som bara den vad det är jag vill att den skall utföra. D (och troligen många andra 'r'-hundar) har som 'max'belöning att enbart få ha en stor mjuk boll (eller annat föremål) i munnen samtidigtsom ett ocilatbelönande sker. Det är kul/häftigt att se! I morgon bär det av till affären för införkaffande av 'max'-boll.
Jag har ju befunnit mig innom SBK de senaste 20 åren och lite svårt/vemodigt har det vara att fatta beslutet att lämna denna organisation. Så könt att jag nu inte behöver det!
Apportering (som jag som nybliven 'r'-hunds ägare) inte har bekymrat mig om (dvs trä apportering) visade sig vara ett större bekymmer än vad jag trodde. Jag fattar inte vad som gör det, men jag tror nog att jag ska ha en studie (mha typ Totte, Fanta och någon spaniel) ute hos Cilla om vad det är som gör att de hämtar/avlämnar med olika intensitet.
Skilljer det mellan föremål, plats, och förare? eller är det bara D som sållar på föremålet?
Spännande ska det bli att utröna detta.
Nu vänar två veckors intensiv träning av momenten i 1:an och även kanske lite påbörjande av målbild för 2:an.
Nu väntar middagen på mig.
Ha det!
/Hanna
torsdag 11 oktober 2007
Prassel i löven
God morgon på er.
På morgonromenaden fick jag höra ett efterlängtat ljud. Det är när hundtassar springer igenom torra, frostbitna löv. När jag hör detta blir jag så där glad innombords.
Först gången jag registrerade hundtassprassel var för kanske 4 år sedan. Det var ute i Andersbo ute i skogen på hösten. Då var det blåbärsrisprassel från en mängd tassar (närmare 24 tassars prasslande). Det var en häftig ljudupplevelse.
För lite mer än 5 år sedan gick jag en kurs i farmakologi & toxikologi under min grundutbildning. På denna kurs träffade jag LöwchenLena. då visst jag inte vad en Löwchen var för någe. Vi pratade lite i korridoren och hon försökte förklara för mig vad det var för slags hundar hon hade och även födde upp. 'Jaha, sådandär dvärghundar till uställning' tänkte jag för mig själv. Själv var jag ju en ren bruksmänniska med rottis...
Hur som så var (hon är det fortfarande oxå) ju Lena en otroligt trevlig människa och så hade hon en labbe som hon hade tävlat jakt med, så helt förstörd kunde hon ju inte va. Vi fortsatt att umgås och till slut bestämdes det att hon skulle ta med hundaran och så skulle vi ta en sväng i skogen. Tanten (Hessa) var en lugn och snäll tant, så det skulle nog gå bra att släppa ihop henne med småhundarna.
Sakt och gjort. Lena tog sina hundar och kom över. HJÄLP! Vad är detta??? Små djur med en massa päls fram och rakade rumpor bak! Bjäbbiga var de oxå. Fast det va faktiskt bara Siri som skällde. Hon hade haft en traumatisk upplevelse med några sch några år tidigare (de hade henne som kamptrasa) och detta har satt sina spår (inte underligt).
Siri kom senare att tycka ganska bra om Hessa, ffa på vintern när det var snö. Då kom siri på att om hon gick bakom Hessa så blev det som en liten upplogad väg och inte lika jobbigt att hoppa fram i snön.
Jag som inte har haft kontakt med småhundar förr och dessutom hittade i skogarna tog täten och knatade på så som jag brukade med Hessa (höjd skillnad mellan Hessa och småhundarna är ca 25-35 cm). Till min förvåning (när jag väl kom på att kortbenta hundar kanske inte riktigt kan gå på samma ställen som en hund med 35cm högre markfrigång) hoppade småhundarna på rellativt obehindrat. Vi gjorde små 'ta bort pinnar i pälsen' stopp i bland, men annars är dessa hundar högst terränggående.
Jag är fortfarande inte övertygad om att de är riktiga hundar, men trevliga på sitt sätt. När hösten kom så skulle vi ut i skogarna runt om där Lena, för tillfället, bodde. Jag åker ut med tanten och hela flocken släpps ut (jag tror att det var 6 Löwchen och så tant Vilma, labrador typ 11 år). Det kryllade runt mina och Hessas ben.
Vi ger oss av ut. Hessa och Vilma knallar på lite för sig själva och Lena & jag börjar leta svampar. När vi är mitt ute i ingenstans och det är så där tyst som det kan vara i en riktig skog. Hör jag ett ljud. Det är ett ihärdigt prassel. Förts fattar jag inte vad det är, men så tittar jag ned och får se att runt benen hoppar, kuttar, rullar,springer det en hel hög med småhundar. Jag hade för en stund glömt bort dem. de hängde liksom bara med, precis så som jag var van vid att Hessa gjorde. Det var en mäktig upplevelse, som kanske är svår att föreställa sig, att ha ca 10 hundar lösa och att kunna koppla bort dem och ändå så var de där.
Ibland brukar vi skratt åt detta, Lena & jag. Hon är ju så van att ha dem runt fötterna så hon fattad inte riktgt vad jag menade när jag sa; 'tyst, stå still, lysna. Gu va häftigt med prasslet.'
Hundarna stannade iofs de oxå och undrade vad som var på gång.
Hur som. Detta prassel av hundtassar har fastnat i mig och jag blir glad när jag hör det. När jag har fått en sådan dos blir ofta dagen lite roligare.
Ha det!
/Hanna
På morgonromenaden fick jag höra ett efterlängtat ljud. Det är när hundtassar springer igenom torra, frostbitna löv. När jag hör detta blir jag så där glad innombords.
Först gången jag registrerade hundtassprassel var för kanske 4 år sedan. Det var ute i Andersbo ute i skogen på hösten. Då var det blåbärsrisprassel från en mängd tassar (närmare 24 tassars prasslande). Det var en häftig ljudupplevelse.
För lite mer än 5 år sedan gick jag en kurs i farmakologi & toxikologi under min grundutbildning. På denna kurs träffade jag LöwchenLena. då visst jag inte vad en Löwchen var för någe. Vi pratade lite i korridoren och hon försökte förklara för mig vad det var för slags hundar hon hade och även födde upp. 'Jaha, sådandär dvärghundar till uställning' tänkte jag för mig själv. Själv var jag ju en ren bruksmänniska med rottis...
Hur som så var (hon är det fortfarande oxå) ju Lena en otroligt trevlig människa och så hade hon en labbe som hon hade tävlat jakt med, så helt förstörd kunde hon ju inte va. Vi fortsatt att umgås och till slut bestämdes det att hon skulle ta med hundaran och så skulle vi ta en sväng i skogen. Tanten (Hessa) var en lugn och snäll tant, så det skulle nog gå bra att släppa ihop henne med småhundarna.
Sakt och gjort. Lena tog sina hundar och kom över. HJÄLP! Vad är detta??? Små djur med en massa päls fram och rakade rumpor bak! Bjäbbiga var de oxå. Fast det va faktiskt bara Siri som skällde. Hon hade haft en traumatisk upplevelse med några sch några år tidigare (de hade henne som kamptrasa) och detta har satt sina spår (inte underligt).
Siri kom senare att tycka ganska bra om Hessa, ffa på vintern när det var snö. Då kom siri på att om hon gick bakom Hessa så blev det som en liten upplogad väg och inte lika jobbigt att hoppa fram i snön.
Jag som inte har haft kontakt med småhundar förr och dessutom hittade i skogarna tog täten och knatade på så som jag brukade med Hessa (höjd skillnad mellan Hessa och småhundarna är ca 25-35 cm). Till min förvåning (när jag väl kom på att kortbenta hundar kanske inte riktigt kan gå på samma ställen som en hund med 35cm högre markfrigång) hoppade småhundarna på rellativt obehindrat. Vi gjorde små 'ta bort pinnar i pälsen' stopp i bland, men annars är dessa hundar högst terränggående.
Jag är fortfarande inte övertygad om att de är riktiga hundar, men trevliga på sitt sätt. När hösten kom så skulle vi ut i skogarna runt om där Lena, för tillfället, bodde. Jag åker ut med tanten och hela flocken släpps ut (jag tror att det var 6 Löwchen och så tant Vilma, labrador typ 11 år). Det kryllade runt mina och Hessas ben.
Vi ger oss av ut. Hessa och Vilma knallar på lite för sig själva och Lena & jag börjar leta svampar. När vi är mitt ute i ingenstans och det är så där tyst som det kan vara i en riktig skog. Hör jag ett ljud. Det är ett ihärdigt prassel. Förts fattar jag inte vad det är, men så tittar jag ned och får se att runt benen hoppar, kuttar, rullar,springer det en hel hög med småhundar. Jag hade för en stund glömt bort dem. de hängde liksom bara med, precis så som jag var van vid att Hessa gjorde. Det var en mäktig upplevelse, som kanske är svår att föreställa sig, att ha ca 10 hundar lösa och att kunna koppla bort dem och ändå så var de där.
Ibland brukar vi skratt åt detta, Lena & jag. Hon är ju så van att ha dem runt fötterna så hon fattad inte riktgt vad jag menade när jag sa; 'tyst, stå still, lysna. Gu va häftigt med prasslet.'
Hundarna stannade iofs de oxå och undrade vad som var på gång.
Hur som. Detta prassel av hundtassar har fastnat i mig och jag blir glad när jag hör det. När jag har fått en sådan dos blir ofta dagen lite roligare.
Ha det!
/Hanna
onsdag 10 oktober 2007
Vänner
Igår på 10-nyheterna var det ett inlägg/repotage om en ny fransk film, jag tror att den hette 'Vänner' eller någe liknande. Den kom högt upp på min 'vill se' lista (tillsammans med Råttatouille, jag är svag för tecknat). Får se om jag någonsin lyckas med bedriften.
Handlingen var i alla fall det som fick mina tankar att kicka igång (lite små jobbigt så där när det är tid för att sova). Filmens huvudpersoner är en antikvtetshandlare och en taxichaffis. Antikmannen är på lunch med affärsbekanta och samtalet kommer in på ämnet 'vänner'. De övriga i sällskapet påstår att a-mannen inte har några vänner. A-mannen hävdar att han visst har detta då hans filofax är fulltecknad. Lunchen avslutas med ett vad om att a-mannen skall visa upp en vän innom 10 dagar. Det visar sig att han faktiskt inte har några riktiga vänner.
Detta då han lever sitt bekanskapsliv genom mail, sms o.d.
Här kom liksom 'pudelnskärn'. Det har ju gått åt det hållet med vår värld. Vi (jag är absolut en av dessa) föredrar att hålla kontakt med umgängeskrettsen (å även min familj, den jag inte lever ihop med) genom etern. Varför blir det så? När jag var liten/yngre var det en självklarhet att man umgicks irl. Idag kan det gå veckor/månader utan att vänner träffas och umgås. Idag när det finns effektivere fortskaftnigsmedel och tidsbesparnade snabbmat osv.
Förra helgen, när jag var på SC, fick jag lite återblickar på hur trevligt det är att umgås med riktiga/levande människor. Att sitta i timmar och prata om precis vad som helst, att laga mat ihop, att dricka goda drycker och allt som gör ett umgänge till just ett umgänge.
Jag måste skärpa upp mig! I hundvärlden har jag några käpphästar som helt klart kan apliceras i min mänskliga värld. 1: det ska vara roligt att ha hund/ det ska vara kul att leva/ha fritid och 2: livet är för kort för att spara på dåliga hundar/ livet är för kort för att inte träffa/ungås med sina vänner.
Att bara vara hemma och på jobbet blir tillslut för inskrängt (även i mitt arbete som jag ändå känner har en oerhört hög stimulifaktor). Jag kanske behöver ta tag i mitt liv och vädra tankar och åsikter med andra människor som jag inte har en nära livsrelation till (dvs min familj med mannen i spettsen).
Ja inte vet jag. Filmen tror jag kan vara intressant ur olika perspektiv. Jag kanske rent av ska försöka se den ihop med någon/några kompisar och sedan smita in på en pub, ta en öl och diskutera filmen eller livets små och stora ? en stund.
vad som händer i slutet vet jag inte för det avslöjade de inte i repotaget men tydligen blev skådespelarna som hade huvudrollerna nära vänner under inspelningen och har fortsatt sitt umgänge efter avslutningssenen.
Ha det!
/Hanna
Handlingen var i alla fall det som fick mina tankar att kicka igång (lite små jobbigt så där när det är tid för att sova). Filmens huvudpersoner är en antikvtetshandlare och en taxichaffis. Antikmannen är på lunch med affärsbekanta och samtalet kommer in på ämnet 'vänner'. De övriga i sällskapet påstår att a-mannen inte har några vänner. A-mannen hävdar att han visst har detta då hans filofax är fulltecknad. Lunchen avslutas med ett vad om att a-mannen skall visa upp en vän innom 10 dagar. Det visar sig att han faktiskt inte har några riktiga vänner.
Detta då han lever sitt bekanskapsliv genom mail, sms o.d.
Här kom liksom 'pudelnskärn'. Det har ju gått åt det hållet med vår värld. Vi (jag är absolut en av dessa) föredrar att hålla kontakt med umgängeskrettsen (å även min familj, den jag inte lever ihop med) genom etern. Varför blir det så? När jag var liten/yngre var det en självklarhet att man umgicks irl. Idag kan det gå veckor/månader utan att vänner träffas och umgås. Idag när det finns effektivere fortskaftnigsmedel och tidsbesparnade snabbmat osv.
Förra helgen, när jag var på SC, fick jag lite återblickar på hur trevligt det är att umgås med riktiga/levande människor. Att sitta i timmar och prata om precis vad som helst, att laga mat ihop, att dricka goda drycker och allt som gör ett umgänge till just ett umgänge.
Jag måste skärpa upp mig! I hundvärlden har jag några käpphästar som helt klart kan apliceras i min mänskliga värld. 1: det ska vara roligt att ha hund/ det ska vara kul att leva/ha fritid och 2: livet är för kort för att spara på dåliga hundar/ livet är för kort för att inte träffa/ungås med sina vänner.
Att bara vara hemma och på jobbet blir tillslut för inskrängt (även i mitt arbete som jag ändå känner har en oerhört hög stimulifaktor). Jag kanske behöver ta tag i mitt liv och vädra tankar och åsikter med andra människor som jag inte har en nära livsrelation till (dvs min familj med mannen i spettsen).
Ja inte vet jag. Filmen tror jag kan vara intressant ur olika perspektiv. Jag kanske rent av ska försöka se den ihop med någon/några kompisar och sedan smita in på en pub, ta en öl och diskutera filmen eller livets små och stora ? en stund.
vad som händer i slutet vet jag inte för det avslöjade de inte i repotaget men tydligen blev skådespelarna som hade huvudrollerna nära vänner under inspelningen och har fortsatt sitt umgänge efter avslutningssenen.
Ha det!
/Hanna
måndag 8 oktober 2007
Vilken underbar morgon! Jag har precis kommit in från morgonpromenaden med guling. Krummel får gå med sin husse (det är han väll inte helt glad över men jag smög ned lite korv i fikan på hussa så att han kan muta K).
D och jag tränade lite, så där lagom. Lite ställanden när han är framför (för att få snabba ställanden) och lite fritt/linförighet. Något, som jag inte riktigt har brytt mig i tidigare, framträdde mer klart idag. Han har otroligt sega sättanden. Här får jag klura lite på hur detta ska meckas till på 14 dagar. Vi måste ju oxå få till linförigheten och ställandet (lite) och ev lägga lite mer krut på nedläggandet (det är idag inte värt mer än en 7:a så det finns en del att göra). Men blir föjsamheten bättre så finns hopp om kanske +0.5p på de flesta moment. det är ju lätt att glömma bort att även transporten ingår.
Nästa helg är det kurs som gäller. En kompis på klubban har fixat en helgkurs med Roland Sjösten. Det ska bli kul.
Annars är det mest bara jobba som gäller denna vecka. På onsdag är det avslut på LillaHundKlubben för säsongen. Sen kan jag egna fritiden helt åt de egna djuren.
Vi träffade lilla Laban (en Höghedare ur P- kullen) nere på KBK. Han var otroligt söt och trevlig. När det blev lite mycket intryck i hans huvud rullade han ihop (de otroligt långa) benen och blev en liten ullig gul hög mitt ibland alla människor och hundar.
Ha det!
/Hanna
D och jag tränade lite, så där lagom. Lite ställanden när han är framför (för att få snabba ställanden) och lite fritt/linförighet. Något, som jag inte riktigt har brytt mig i tidigare, framträdde mer klart idag. Han har otroligt sega sättanden. Här får jag klura lite på hur detta ska meckas till på 14 dagar. Vi måste ju oxå få till linförigheten och ställandet (lite) och ev lägga lite mer krut på nedläggandet (det är idag inte värt mer än en 7:a så det finns en del att göra). Men blir föjsamheten bättre så finns hopp om kanske +0.5p på de flesta moment. det är ju lätt att glömma bort att även transporten ingår.
Nästa helg är det kurs som gäller. En kompis på klubban har fixat en helgkurs med Roland Sjösten. Det ska bli kul.
Annars är det mest bara jobba som gäller denna vecka. På onsdag är det avslut på LillaHundKlubben för säsongen. Sen kan jag egna fritiden helt åt de egna djuren.
Vi träffade lilla Laban (en Höghedare ur P- kullen) nere på KBK. Han var otroligt söt och trevlig. När det blev lite mycket intryck i hans huvud rullade han ihop (de otroligt långa) benen och blev en liten ullig gul hög mitt ibland alla människor och hundar.
Ha det!
/Hanna
söndag 7 oktober 2007
Debuten och lilla KM avklarad
Så var lydnadsdebuten avklarad. När jag började räkna bakåt visade det sig att det var 11(!) år sedan jag tävlande i en lydnadsklass. Då var det ihop med Amadeus Mozart von Fjant. Dessutom var det 7 år sedan jag tävlade på en SBK tävling (högre spår med Hessa Kristina Ericsson). Man kan nog lugnt säga att jag inte tär på tävlingsfunktionärerna. Det var många som ömsom log/skrattade och såg förbryllade ut när jag glatt meddelade att 'nä, jag ska inte vara funktionär, jag ska tävla lydnads ettan.'
Hur gick det då?
Vi var tre Höghedare (Nelly, Lava och Dino) där och det gick med tanke på omständigheterna bra för alla, tycker jag. Här kommer jag bara tala om hur det gick för mig å D. De andra får tala om själva. Vi fick i alla fall 9,28p i snitt och det känns bra. Platsliggningen var en pärs. Det var lugna liggningar (för att vara lkl1). Men i dungen bredvid föll ekollonen tätt och D bestämde sig snabbt för att det nog var 'en kul en' som höll på att lägga ut ett jaktsök. Men han låg kvar om än något lätt... Sedan fortsatte momenten och varje gång vi vände upp mot dungen så blev han lite splittrad. Där av att vissa betyg blev ngt låga (mot vad jag hade förväntat mig, men helt i sin ordning mot prestationen).
Vi kom i alla fall 2:a, slagna av en Searover golden med 7p. Den gick fantastiskt bra, inge snack.
Efter prisutdelning av alla klasser var det dax för Lilla KM del 2. Vi var 6 hundar som startade, var av 3 som hade tävlat officiellt straxt innan. Här kan jag ärligt medge att både min och D's hjärna var lite tärda. Att vi hade presterat 184p bara ca en timme tidigare var svårt att tro. Vi fick en delad 1:a placering med 168p.
Nu blir det vila någon/några dagar för D när jag jobbar ikapp lite och sedan ska vi slipa på linförigheten (ffa) till helgen 27-28 okt då vi ska iväg till Tierp och Bro-Håbo och försöka oss på ett LP1.
Ha det!
/Hanna
Hur gick det då?
Vi var tre Höghedare (Nelly, Lava och Dino) där och det gick med tanke på omständigheterna bra för alla, tycker jag. Här kommer jag bara tala om hur det gick för mig å D. De andra får tala om själva. Vi fick i alla fall 9,28p i snitt och det känns bra. Platsliggningen var en pärs. Det var lugna liggningar (för att vara lkl1). Men i dungen bredvid föll ekollonen tätt och D bestämde sig snabbt för att det nog var 'en kul en' som höll på att lägga ut ett jaktsök. Men han låg kvar om än något lätt... Sedan fortsatte momenten och varje gång vi vände upp mot dungen så blev han lite splittrad. Där av att vissa betyg blev ngt låga (mot vad jag hade förväntat mig, men helt i sin ordning mot prestationen).
Vi kom i alla fall 2:a, slagna av en Searover golden med 7p. Den gick fantastiskt bra, inge snack.
Efter prisutdelning av alla klasser var det dax för Lilla KM del 2. Vi var 6 hundar som startade, var av 3 som hade tävlat officiellt straxt innan. Här kan jag ärligt medge att både min och D's hjärna var lite tärda. Att vi hade presterat 184p bara ca en timme tidigare var svårt att tro. Vi fick en delad 1:a placering med 168p.
Nu blir det vila någon/några dagar för D när jag jobbar ikapp lite och sedan ska vi slipa på linförigheten (ffa) till helgen 27-28 okt då vi ska iväg till Tierp och Bro-Håbo och försöka oss på ett LP1.
Ha det!
/Hanna
onsdag 3 oktober 2007
ledighet & sovrutiner
Varför ska man vara ledig? Ibland känns det mest som om ledigheten i sig blir en enorm press & stress. Men när man väl är där brukar lugnet och trivsen infinna sig. Fast om man nu väljer att gör saker som är outtalade 'måsten' infinner sig inte den sköna känslan förens man kommer hem igen.
I morgon & på fedag ska jag vara ledig från jobbet. Vi några gulhundsägare med djur ska pröva SBKs nya kurs& konferanse anlägning. Det är mest menigen att vara en slapp camp (SC). Jag tror att våra förututtänkta mål kommer att uppnås. Denna ledigheten tillhör kategorien 'lugnet & tivseln innfinner sig på plats' & stressen kommer tillbaks när vi återvänder till staden.
det ska bli skönt & roligt att få komma iväg och bara umgås med tjejer. Jag är helt övertygad om att tjejer behöver tjejtid och killar de behöver öl (med tillhörande killar).
Sjäv kommer jag att ta med mig bägge monstren och de övriga deltagarna har varsin. K är med lite som motvik för det ligger ju i tiden det där med jämlikhet. Fast han skapar lite ojämlighet i samma stund.
De andra hundarna är av honkön så D skulle bli den enda hanen. Fast han är ju iofs ingen 'riktig' hane. Här kommere K in som könsfördelare (låter lite halv skumt 'könsförelare', men jag kom inte på något bättre ord helt enkelt). Eftersom alla djur, förutom K, är av en gul ras så kommer jämlikheten mellan raser att bli fel. Frågan är om jag skulle hämta ett antal små Löwchar och ta med mig. Fast då blir det en onorm över vikt på tikar efteresom jag bara känner tikar förutom Z. Å honom vill jag inte ta med. Å hans matte/husse vill nog inte det heller för de kommer ju hem på to kväll.
Jag hoppar över, tror jag.
Jag återgår till ursprungstanken; SC. det blir skönt. K är faktiskt nästen champion i den klassen. Ingen är så mysig att få bredvid sig i sängen. Det tycker både hussen & jag. Det stakars lilla djuret har inget val. Han ska sova i sängen.
Någon gång under natten smiter han dock där ifrån. Han har en bur på golvet som alltid står öppen som han brukar rulla ihop sig i. De sista två nättera har dock Z snott buren. Eftersom Z är en nattvandrare (med långa klor eftersom hanns matte har övergivit honom för sol, värme och paraplydrinkar) så låser jag helt sonika in det lilla djuret.
Resultatet blir att när K hoppar ner för att smyga in i sin bur så är de 1 stängd och 2 ännu värre det ligger en hund i den. Han har istället kommit på att han kan rulla ihop sig på överkastet (som ligger i en hög på golvet). D han får inte enns komma in i sovrummet. detta tyckte han va taskigt i början men nu mer tycks han ha hittat fördelarna. Han kan rumstera om i resterande delar lite som han vill.
Förr i tiden när jag hade jätte många djur (2 hundar, dob +rott, och fyra långhåriga katter) som alla sov i sängen tyckte jag att detta var det mest naturliga som fanns. Numer känns det skönt att endast dela säng med en snarkande man och en snusande & mjuk liten hund.
Ha det!
/Hanna
I morgon & på fedag ska jag vara ledig från jobbet. Vi några gulhundsägare med djur ska pröva SBKs nya kurs& konferanse anlägning. Det är mest menigen att vara en slapp camp (SC). Jag tror att våra förututtänkta mål kommer att uppnås. Denna ledigheten tillhör kategorien 'lugnet & tivseln innfinner sig på plats' & stressen kommer tillbaks när vi återvänder till staden.
det ska bli skönt & roligt att få komma iväg och bara umgås med tjejer. Jag är helt övertygad om att tjejer behöver tjejtid och killar de behöver öl (med tillhörande killar).
Sjäv kommer jag att ta med mig bägge monstren och de övriga deltagarna har varsin. K är med lite som motvik för det ligger ju i tiden det där med jämlikhet. Fast han skapar lite ojämlighet i samma stund.
De andra hundarna är av honkön så D skulle bli den enda hanen. Fast han är ju iofs ingen 'riktig' hane. Här kommere K in som könsfördelare (låter lite halv skumt 'könsförelare', men jag kom inte på något bättre ord helt enkelt). Eftersom alla djur, förutom K, är av en gul ras så kommer jämlikheten mellan raser att bli fel. Frågan är om jag skulle hämta ett antal små Löwchar och ta med mig. Fast då blir det en onorm över vikt på tikar efteresom jag bara känner tikar förutom Z. Å honom vill jag inte ta med. Å hans matte/husse vill nog inte det heller för de kommer ju hem på to kväll.
Jag hoppar över, tror jag.
Jag återgår till ursprungstanken; SC. det blir skönt. K är faktiskt nästen champion i den klassen. Ingen är så mysig att få bredvid sig i sängen. Det tycker både hussen & jag. Det stakars lilla djuret har inget val. Han ska sova i sängen.
Någon gång under natten smiter han dock där ifrån. Han har en bur på golvet som alltid står öppen som han brukar rulla ihop sig i. De sista två nättera har dock Z snott buren. Eftersom Z är en nattvandrare (med långa klor eftersom hanns matte har övergivit honom för sol, värme och paraplydrinkar) så låser jag helt sonika in det lilla djuret.
Resultatet blir att när K hoppar ner för att smyga in i sin bur så är de 1 stängd och 2 ännu värre det ligger en hund i den. Han har istället kommit på att han kan rulla ihop sig på överkastet (som ligger i en hög på golvet). D han får inte enns komma in i sovrummet. detta tyckte han va taskigt i början men nu mer tycks han ha hittat fördelarna. Han kan rumstera om i resterande delar lite som han vill.
Förr i tiden när jag hade jätte många djur (2 hundar, dob +rott, och fyra långhåriga katter) som alla sov i sängen tyckte jag att detta var det mest naturliga som fanns. Numer känns det skönt att endast dela säng med en snarkande man och en snusande & mjuk liten hund.
Ha det!
/Hanna
tisdag 2 oktober 2007
Ibland måste man jobba oxå...
Idag kallar jobbet på mig så ni får klara er utan mina små filosofiska funderingar på vad som händer i vardagen.
Ha en bra dag.
/Hanna
Ha en bra dag.
/Hanna
måndag 1 oktober 2007
Den fri tankes kraft
Har ni funderat över hur 'tanken' fungerar/gör? När jag, som jag brukar på morgonen, funderade på vad som ev skulle kunna bli ämnet för dagen på bloggen. Slog det mig att detta inträffar istor sett på samma ställe varje gång. Kanske inte så underligt då jag ju går samma sträcka varje morgon. Häggen, föresten har nu tappat nästan alla blad men syns fortfarnade eftersom salixen har sin blad kvar.
Självklart stannade jag upp vid denna tanke. 'Varför tänker jag på olika sätt'.
Detta sker ju när jag går på 'spången' . Kanske är det av den anledning att just på spången kan hundarna inte hitta på något. Jag kan släppa omgivningen och låte tanken fara fritt (min önskan har kanske hörsammats; så var varje promenad med Hessa).
Tanken for verkligen fritt, ibland kändes det som om det var en orkan ihuvudet. En sak som jag samlade in i lagret av tankar var när de där stora låtande fåglarna kom flygandes. Om de är svanar eller gäss kan jag inte säga. Jag ser ju knappt skillnad på en gås och en sparv. Älg och rådjur vet jag dock hur man skilljer på men det där med fåglar, det är ett mysterie.
Hur som flög gjorde det som fåglar brukar. Det var riktningen jag reagerade på. Samma sorts fåglar flög nämligen, helt ostrukturerat och vimsigt, i en syd/sydvästlig riktning förra onsdagen när vi tränade, GHK. Idag flög de istället, fast strukturerat och prydligt, i en nord/nordöstlig riktning (dvs 180 grader mot varandra).
Varför gör de så? Ska inte fåglar som nu inte ska vara här i vinter flyga söder över? Ja, dessa gjorde inte det i alla fall. Jag lär nog inte få någe svar för de försvan.
Promnaden fortsätter och jag märkte efter en stund att D har kommit på att matten gärna ser att han håller sig straxt bakom. Han knaktade på där och K snosade runt. En annan bidragande orsak till min filosofiska tur är ju oxå att Z fick gå med gubben och jag endast hade de två med mig. Det blir ju lugnare då. Enda insedenten var när K höll på att bli överkörd av en cykel. Idag var det tusentals cyklar som vi mötte. Det är kanske de inslag jag tycker minst om här. Men bor man i en cykelstad så gör man.
När vi väl har passerat spången och åter har fast mark under fötter & tassar brukar cyklarna minska. Här kommer det istället en och annan springtjomme. Det är oftast samma tjomme och hundarna har lärt sig att detta är ok. Så min tanke kan fara iväg igen. Löven ligger mer på marken än hänger på träden. De är fortfarande härligt brandgula men kanterna börjar bli anfrätta och skiftar lite åt brunt. Det är en härlig höst morgon. Lagom svalt, lite dis, och så regnar det precis så där så att man måste fundera på om det är en regndroppe eller en insektsom fastnar på kinden.
Ett brutalt uppvaknade! Hundaran har hittat en fläck. De har tvärnitat och borrat ned nosen i marken. Min arm sträcks ut och ett välbekant 'knyck' i axeln.
'jaha, då var vardagen här igen'. Husen torna uppsig framför oss, cyklaran kommer på led och bilarna börjar så smått backa ut från sina garaguppfarter.
Det var skönt så länge det varade, min mini semester i landet fantasia el tanko.
Ha det!
/Hanna
Självklart stannade jag upp vid denna tanke. 'Varför tänker jag på olika sätt'.
Detta sker ju när jag går på 'spången' . Kanske är det av den anledning att just på spången kan hundarna inte hitta på något. Jag kan släppa omgivningen och låte tanken fara fritt (min önskan har kanske hörsammats; så var varje promenad med Hessa).
Tanken for verkligen fritt, ibland kändes det som om det var en orkan ihuvudet. En sak som jag samlade in i lagret av tankar var när de där stora låtande fåglarna kom flygandes. Om de är svanar eller gäss kan jag inte säga. Jag ser ju knappt skillnad på en gås och en sparv. Älg och rådjur vet jag dock hur man skilljer på men det där med fåglar, det är ett mysterie.
Hur som flög gjorde det som fåglar brukar. Det var riktningen jag reagerade på. Samma sorts fåglar flög nämligen, helt ostrukturerat och vimsigt, i en syd/sydvästlig riktning förra onsdagen när vi tränade, GHK. Idag flög de istället, fast strukturerat och prydligt, i en nord/nordöstlig riktning (dvs 180 grader mot varandra).
Varför gör de så? Ska inte fåglar som nu inte ska vara här i vinter flyga söder över? Ja, dessa gjorde inte det i alla fall. Jag lär nog inte få någe svar för de försvan.
Promnaden fortsätter och jag märkte efter en stund att D har kommit på att matten gärna ser att han håller sig straxt bakom. Han knaktade på där och K snosade runt. En annan bidragande orsak till min filosofiska tur är ju oxå att Z fick gå med gubben och jag endast hade de två med mig. Det blir ju lugnare då. Enda insedenten var när K höll på att bli överkörd av en cykel. Idag var det tusentals cyklar som vi mötte. Det är kanske de inslag jag tycker minst om här. Men bor man i en cykelstad så gör man.
När vi väl har passerat spången och åter har fast mark under fötter & tassar brukar cyklarna minska. Här kommer det istället en och annan springtjomme. Det är oftast samma tjomme och hundarna har lärt sig att detta är ok. Så min tanke kan fara iväg igen. Löven ligger mer på marken än hänger på träden. De är fortfarande härligt brandgula men kanterna börjar bli anfrätta och skiftar lite åt brunt. Det är en härlig höst morgon. Lagom svalt, lite dis, och så regnar det precis så där så att man måste fundera på om det är en regndroppe eller en insektsom fastnar på kinden.
Ett brutalt uppvaknade! Hundaran har hittat en fläck. De har tvärnitat och borrat ned nosen i marken. Min arm sträcks ut och ett välbekant 'knyck' i axeln.
'jaha, då var vardagen här igen'. Husen torna uppsig framför oss, cyklaran kommer på led och bilarna börjar så smått backa ut från sina garaguppfarter.
Det var skönt så länge det varade, min mini semester i landet fantasia el tanko.
Ha det!
/Hanna
söndag 30 september 2007
Tänk om man kunde gå tillbaks i tiden... Då skulle jag istort sett ge nästan vad som helst för att få uppleva ytterligare en dag ihop men Hessa (bara Hessa). Dvs den tiden i mitt liv när det bara var hon & jag. När vi tex bodde i vår lilla stuga här i U-a.
Varför vill jag det?
Jo ,nu på morgonen har jag trolige gjort av med mer kalorier än på länge. Jag är helt slut! Å jag som har sagt att jag ska städa huset idag, när gubben & F är på fotbollsmatch. Just nu känns det som om jag behöver en regäl dos av soffa, ryggläge och animalplanet.
Upprinnelsen till detta drenage av enerigt är en morgonpromenad ihop med hela flocken (dvs just guling & smågrabbarna). Detta är en total prövning på den hundkunskap jag har samlat på mig genom åren. Bägge de små hundifierar det som i 'storhundsfolks' mun heter just 'små/dvärghund'.
I vanliga fall går det hyfsat bra när jag endast har D & K, men när faktor Z kommer med då blir digramet helt klart tre-dimotionelt (axeln 'z' bekriver ju just hur faktorn påverkas i rymden).
Z är en 'föstahund' och K är något åt det hållet också. Resternande del av fam. hade inte haft hund innan jag & H kom in i huset. H var som sagt 'klar'. Hon viste vad och när man skulle/förväntade sig utföra saker. Även om detta blev lite förslappat med åren. Här borde jag ha reagerat tidigare. Men jag har ju mest egnat mig åt att dressera hundar, inte män och barn (får jag ta till mitt försvar).
K, som är mannens hund (på pappret) har utveklats till en riktig 'bratt'. En bortskämd lite kille som vet att han kan göra nästan vad som faller honom in och att det finns en curlinghusse (och även en matte) som fångar upp honom på dunkudde om han mot för modan skulle falla. Han vet någonstans att det ändå lönar sig att gå ordentligt i kopplet och att göra (nästan) som hans människor säger. Ja, så är det, tyvärr. Han äger oss och inte tvärtom...
Z, det är en kille med testosteron det vill jag lova. Halterna har knappast sjunkigt efter det han fick 'göra' två kullar. Han har en total uppfattning om att han är snyggast (det finns det papper på dessuton, cert, bir + big plasering) och tuffast. Han har en historia med att göra fulla utfall mot mötande, uppdykande hundar. han blir upprörd på animalplanet och bilar som kör förbi tomten osv, osv. Men någonstans där inne, bakom det enorma stora, klotrunda, mörkbruna, lite sorgsna ögonen klickar det ändå. Att bli trimmad (även 'intimrimmad'), få klorna klippta, tandstenen skrapad oach alla dessa andra saker som brukar vara ett rent h-v'et med denna sortens hunddjur, fungerar 100%-igt.
D, han är som han är. Ett litet odjur i lamkläder. Han går där, gör som man säger och bara är med. Ända tills han märker att fokus är omriktat. Då passar han på att 'göra som han själv vill'. Fast i ärlighetens namn så är det lite av hans charm. Att 'göra som han vill' innebär för det mesta att han helt vild and crazy går ca 2dm längra fram vid 'här' kommando, eller tar 2-3 steg extra när jag säger 'stanna' osv. Som sagt det är lite av charmen med den gula varianten av denna sort hund (det där 'r' ordet som jag inte tänker stava till). Detänker själva och överväger situationen innan de utför beteende (lite om en rottis, and I love it)
Vad hände nu på morgonen då?
Jo, i valiga fall om vi har alla tre hundarna (som nu nä Z:as matte & husse är på Kreta) så får mannnen följ med på alla promenader och antingen ta Z:a eller D+K. Just nu är han delligerad till Z, för jag har lagt in en växel på att få K till att sluta bli så f-benat fixerad på andra hundar. Detta går rellativt bra. han kan numer sätta sig på sin lilla rumpa (om det inte är för blött vill säga) och stanna där (om inte den andra hunden nu råkar gå emot, titta på K eller på något annat sätt upplevas som ett stort hot mot kungariket Krummelur). Han är inte helt tyst och det tar kanske 30-60 sek efter det att den andra 'hemska'hunden har passerat innan han kan återkoppla till mig. Z han har utveklat detta beteende ett par steg till. Det gick så långt att han fick riktigt otäcka omriktade beteenden. Han högg den som befann sig i andra änden av kopplet. Blodvite uppstod... Här kom gränsen kan man ju säga.
Numer är han under guds tukt och förmaning. det börjar bli något bätter.
Probemet är dock att när Z och K kommer tillsammans bildar de en alians (å det vet vi ju, de flesta, hur en alians slutar). Därav att dessa bägge unga herrar inte får promenerar ihop, åtmisntonde med endast en människa i följe.
Gubben & F skulle åka i morse. Som vanligt är det lätt kaotiskt inna de kommer iväg och inte hanns hundara med. Det slutade sonika med att jag blir tvungen att ta alla tre ('ja, men gå två promenader då.' 'Näää, det orkar jag inte').
Jag har ju ändå haft hundar i snart 20år. Ett antal valpar dessutom. Dvs jag tog ett par tre snack med Z som liten urgulligt luddig 1kg tung valp och det sitter i rätt så bra fortfarande.
Ut bland folk & fä gick vi. G & K kopplas loss och Z får gå i koppel om jag inte har fri sikt minst 200m. Till saken kan läggas att Z har en liten tendens att dra i kopplet så att han 1 dör kävningsdöden eller 2 kan få luftrörskolapps. Några små tillrättavisningar med tillhörande röstkommando så att han inser att det är 'mormor' som är i slutet av dragankarlinan.
Jag får lov att vara 100% uppmärksam på 3hundar+ omgivningen, eftersom vi kom ut lite sent och stadsborna brukar 'mortionera' på helgförmidagarna.
Vi överlevde alla fyra denna promenad, men gud vad jag saknar min Hessa!!! Hon har en gloria som lyser starkare än någonsin.
På den tiden det begav sig gick jag obehindrat hur jag ville med en hund som aldrig kulle få för sig att göra något som skulle innebära ett större energi uttag än vad nöden krävde.
Det var tider det. Kanske kommer vi dit en dag (gulin & jag). K får jag nog nöja mig med om han kan lugna ned sig och passera hundar utan att få fnatt. Det blir skönt när denna dag kommer.
Ha det!
/Hanna
Varför vill jag det?
Jo ,nu på morgonen har jag trolige gjort av med mer kalorier än på länge. Jag är helt slut! Å jag som har sagt att jag ska städa huset idag, när gubben & F är på fotbollsmatch. Just nu känns det som om jag behöver en regäl dos av soffa, ryggläge och animalplanet.
Upprinnelsen till detta drenage av enerigt är en morgonpromenad ihop med hela flocken (dvs just guling & smågrabbarna). Detta är en total prövning på den hundkunskap jag har samlat på mig genom åren. Bägge de små hundifierar det som i 'storhundsfolks' mun heter just 'små/dvärghund'.
I vanliga fall går det hyfsat bra när jag endast har D & K, men när faktor Z kommer med då blir digramet helt klart tre-dimotionelt (axeln 'z' bekriver ju just hur faktorn påverkas i rymden).
Z är en 'föstahund' och K är något åt det hållet också. Resternande del av fam. hade inte haft hund innan jag & H kom in i huset. H var som sagt 'klar'. Hon viste vad och när man skulle/förväntade sig utföra saker. Även om detta blev lite förslappat med åren. Här borde jag ha reagerat tidigare. Men jag har ju mest egnat mig åt att dressera hundar, inte män och barn (får jag ta till mitt försvar).
K, som är mannens hund (på pappret) har utveklats till en riktig 'bratt'. En bortskämd lite kille som vet att han kan göra nästan vad som faller honom in och att det finns en curlinghusse (och även en matte) som fångar upp honom på dunkudde om han mot för modan skulle falla. Han vet någonstans att det ändå lönar sig att gå ordentligt i kopplet och att göra (nästan) som hans människor säger. Ja, så är det, tyvärr. Han äger oss och inte tvärtom...
Z, det är en kille med testosteron det vill jag lova. Halterna har knappast sjunkigt efter det han fick 'göra' två kullar. Han har en total uppfattning om att han är snyggast (det finns det papper på dessuton, cert, bir + big plasering) och tuffast. Han har en historia med att göra fulla utfall mot mötande, uppdykande hundar. han blir upprörd på animalplanet och bilar som kör förbi tomten osv, osv. Men någonstans där inne, bakom det enorma stora, klotrunda, mörkbruna, lite sorgsna ögonen klickar det ändå. Att bli trimmad (även 'intimrimmad'), få klorna klippta, tandstenen skrapad oach alla dessa andra saker som brukar vara ett rent h-v'et med denna sortens hunddjur, fungerar 100%-igt.
D, han är som han är. Ett litet odjur i lamkläder. Han går där, gör som man säger och bara är med. Ända tills han märker att fokus är omriktat. Då passar han på att 'göra som han själv vill'. Fast i ärlighetens namn så är det lite av hans charm. Att 'göra som han vill' innebär för det mesta att han helt vild and crazy går ca 2dm längra fram vid 'här' kommando, eller tar 2-3 steg extra när jag säger 'stanna' osv. Som sagt det är lite av charmen med den gula varianten av denna sort hund (det där 'r' ordet som jag inte tänker stava till). Detänker själva och överväger situationen innan de utför beteende (lite om en rottis, and I love it)
Vad hände nu på morgonen då?
Jo, i valiga fall om vi har alla tre hundarna (som nu nä Z:as matte & husse är på Kreta) så får mannnen följ med på alla promenader och antingen ta Z:a eller D+K. Just nu är han delligerad till Z, för jag har lagt in en växel på att få K till att sluta bli så f-benat fixerad på andra hundar. Detta går rellativt bra. han kan numer sätta sig på sin lilla rumpa (om det inte är för blött vill säga) och stanna där (om inte den andra hunden nu råkar gå emot, titta på K eller på något annat sätt upplevas som ett stort hot mot kungariket Krummelur). Han är inte helt tyst och det tar kanske 30-60 sek efter det att den andra 'hemska'hunden har passerat innan han kan återkoppla till mig. Z han har utveklat detta beteende ett par steg till. Det gick så långt att han fick riktigt otäcka omriktade beteenden. Han högg den som befann sig i andra änden av kopplet. Blodvite uppstod... Här kom gränsen kan man ju säga.
Numer är han under guds tukt och förmaning. det börjar bli något bätter.
Probemet är dock att när Z och K kommer tillsammans bildar de en alians (å det vet vi ju, de flesta, hur en alians slutar). Därav att dessa bägge unga herrar inte får promenerar ihop, åtmisntonde med endast en människa i följe.
Gubben & F skulle åka i morse. Som vanligt är det lätt kaotiskt inna de kommer iväg och inte hanns hundara med. Det slutade sonika med att jag blir tvungen att ta alla tre ('ja, men gå två promenader då.' 'Näää, det orkar jag inte').
Jag har ju ändå haft hundar i snart 20år. Ett antal valpar dessutom. Dvs jag tog ett par tre snack med Z som liten urgulligt luddig 1kg tung valp och det sitter i rätt så bra fortfarande.
Ut bland folk & fä gick vi. G & K kopplas loss och Z får gå i koppel om jag inte har fri sikt minst 200m. Till saken kan läggas att Z har en liten tendens att dra i kopplet så att han 1 dör kävningsdöden eller 2 kan få luftrörskolapps. Några små tillrättavisningar med tillhörande röstkommando så att han inser att det är 'mormor' som är i slutet av dragankarlinan.
Jag får lov att vara 100% uppmärksam på 3hundar+ omgivningen, eftersom vi kom ut lite sent och stadsborna brukar 'mortionera' på helgförmidagarna.
Vi överlevde alla fyra denna promenad, men gud vad jag saknar min Hessa!!! Hon har en gloria som lyser starkare än någonsin.
På den tiden det begav sig gick jag obehindrat hur jag ville med en hund som aldrig kulle få för sig att göra något som skulle innebära ett större energi uttag än vad nöden krävde.
Det var tider det. Kanske kommer vi dit en dag (gulin & jag). K får jag nog nöja mig med om han kan lugna ned sig och passera hundar utan att få fnatt. Det blir skönt när denna dag kommer.
Ha det!
/Hanna
lördag 29 september 2007
Det stora vemodet rullar in
När jag äntligen tog tag i mig själv, fick på mig regnjackan och träskorna med hål i sulan så att den ena foten blir dyblöt efter straxt under 5 sek om gräset är vått, och traskade ut till växthuset tog vemodet ett stadigt grepp om mig.
För att känna mig lite bättre till mods började jag med att leta reda på ett stort antal fat som mina pelargoner behöver för att kunna stå på div olika fönsterbrädor inne under vintern. Sedan vattnade jag de samma. Här hemma i u-a lever växterna efter en strikt darwinistisk stil. 'Endast de starka skall överleva' är parollen. de stackars pelargonerna har stått i syd/västligt läge hela sommaren och detta brukar gå bra. Fast denna sommar tog jag liksom inte tag i varken trädgård eller krukor. Efter det att jag väckt dem som slumrat ute i garaget under vinterna så tog det slut.
Ibland kom jag ihåg dem och då fick de vatten & näring. Snälla är de, mina pelargoner, de har blommat mer eller mindra (beroenda av när de fick vatten eller ej) oavbrutet.
För ca 14 dagar sedan fick jag för mig 'att nu måste jag nog flytta in den på altanen så att nattfrosten inte tar dem'. sagt och gjort in med alla krukorna på altanbordet. Å där stod de sedna. Det lilla regn som hade fallit på dem och toligen gjort att de överlevde slets brutalt bort. De var i ett bedrövligt skick idag måste jag erkänna. Nu har de fått varsitt fat och regält med vatten. När de ser ut att ha hämtat sig ska de få flytta in.
Jag kände mig lite bättre i sinnet. men tanken slog mig att jag kan ju vara glad över att vi inte har en växtskydsmyndighet i det här landet. För då hade jag nog belagts med växtnäringsförbud.
Väl ute i växthuset började jag brottas med de nedvisnade honungsmelonsplantorna. dessa hade jag minsann pysslat om ordentligt. Varje planta har en grövre tråd från basen och uppåt som de har kunnat slingra sig runt. Å slignrat det har de gjort med besked. Bland alla halvslemmiga blad och rankor hittade jag mängder med små och halvstora meloner. Det va ju kul. Om jag nu bara kan börja i tid med melonerna nästa år så borde jag kunna få några fler än de 2 som ligger inne i köket och mognar på sig.
Nästa projekt var tomaterna. Här tog det stopp! När jag stod med sekatören vid den första plantan så kom jag på mig själv med att dra jämförelser mellan mig själv, sekatören , tomatplantorna och mukarna, vapen och juntan i Burma. Hur i hela friden kan en (vad jag vet) fullt frisk människa dra sådan paralleller??? Ja nu hade jag i alla fall lyckats göra detta å kunde inte ta steget att brutalt hugga ned plantorna som stod där, gröna, fasta och med små tomater som kämpar för att få lite av höstsolens stålar på sig.
Det slutade med en kompromis mellam mig och tomatplantorna. Jag skar av alla blad som fanns kvar. Resultatet är således att det står några gröna 'pinnar' i krukor med små kvistar stickandes ut. På kvistarna sitter de tomater som nu har fått en ny chans att få de sista skälvande höstsolstålarna på sig. Och jag har lyckats förlänga hösten (åtminstonde i min hjärna) lite till.
Ha det!
/Hanna
För att känna mig lite bättre till mods började jag med att leta reda på ett stort antal fat som mina pelargoner behöver för att kunna stå på div olika fönsterbrädor inne under vintern. Sedan vattnade jag de samma. Här hemma i u-a lever växterna efter en strikt darwinistisk stil. 'Endast de starka skall överleva' är parollen. de stackars pelargonerna har stått i syd/västligt läge hela sommaren och detta brukar gå bra. Fast denna sommar tog jag liksom inte tag i varken trädgård eller krukor. Efter det att jag väckt dem som slumrat ute i garaget under vinterna så tog det slut.
Ibland kom jag ihåg dem och då fick de vatten & näring. Snälla är de, mina pelargoner, de har blommat mer eller mindra (beroenda av när de fick vatten eller ej) oavbrutet.
För ca 14 dagar sedan fick jag för mig 'att nu måste jag nog flytta in den på altanen så att nattfrosten inte tar dem'. sagt och gjort in med alla krukorna på altanbordet. Å där stod de sedna. Det lilla regn som hade fallit på dem och toligen gjort att de överlevde slets brutalt bort. De var i ett bedrövligt skick idag måste jag erkänna. Nu har de fått varsitt fat och regält med vatten. När de ser ut att ha hämtat sig ska de få flytta in.
Jag kände mig lite bättre i sinnet. men tanken slog mig att jag kan ju vara glad över att vi inte har en växtskydsmyndighet i det här landet. För då hade jag nog belagts med växtnäringsförbud.
Väl ute i växthuset började jag brottas med de nedvisnade honungsmelonsplantorna. dessa hade jag minsann pysslat om ordentligt. Varje planta har en grövre tråd från basen och uppåt som de har kunnat slingra sig runt. Å slignrat det har de gjort med besked. Bland alla halvslemmiga blad och rankor hittade jag mängder med små och halvstora meloner. Det va ju kul. Om jag nu bara kan börja i tid med melonerna nästa år så borde jag kunna få några fler än de 2 som ligger inne i köket och mognar på sig.
Nästa projekt var tomaterna. Här tog det stopp! När jag stod med sekatören vid den första plantan så kom jag på mig själv med att dra jämförelser mellan mig själv, sekatören , tomatplantorna och mukarna, vapen och juntan i Burma. Hur i hela friden kan en (vad jag vet) fullt frisk människa dra sådan paralleller??? Ja nu hade jag i alla fall lyckats göra detta å kunde inte ta steget att brutalt hugga ned plantorna som stod där, gröna, fasta och med små tomater som kämpar för att få lite av höstsolens stålar på sig.
Det slutade med en kompromis mellam mig och tomatplantorna. Jag skar av alla blad som fanns kvar. Resultatet är således att det står några gröna 'pinnar' i krukor med små kvistar stickandes ut. På kvistarna sitter de tomater som nu har fått en ny chans att få de sista skälvande höstsolstålarna på sig. Och jag har lyckats förlänga hösten (åtminstonde i min hjärna) lite till.
Ha det!
/Hanna
Slakt, minnen & fökataloger
Idag är det en sådandär dag på året som känns lite som en emotionell bergådalbana. Det är tråkigt, vemodigt, roligt, spännande och njutningsfullt i en enda salig röra. Det blir inte bättre av att jag vaknade på morgonen med en 'lågtryckshuvudvärk'. När jag får en sådant huvudvärk brukar jag tänka på de människor som får migrän. Fy för snabelen för att behöva utsättas för migrän. Jag kan ju i alla fall ta mig ur sängen och även gå ut med djuren.
Även om djuren snabbt uppmärksammar att 'ahhha, nu är hon inte riktigt med i matchen. ska vi passa på att göra lite som vi vill'.
Jag hade ju en dobbe för många år sedan. Det var en omplasering från Hundstallet i Stockholm (vilken bra organisation det är). Han var 7 månader när jag hämtade honom (det är en rätt så kul historia bara det. Men den får jag ta någon annan gång). Killen som hade haft Amisen (Amadeus) var kanske inte helt på det klara med vad det innebar att skaffa en hund. Resultatet var att den lilla vallerappen hade fått vara själv lite för längge lite för ofta.
Hur som han kom hem till mig (och min dåvarande sambo) som det lilla odjur han nu var (och till större delan skulle förbli). Ett enormt stort hjärta som rymde mycke kärlek hade han. Fast tyvärr ville han omfamna hela världen hela tiden.
Ja, ja vi hade i alla fall en del upp och nedgångar till sammans (mest 'sinuskurva ned' kan jag säga). det som var jobbigast var att han och jag var inte överens om vem av oss två det var som skulle föra befälet.
För det mesta fick jag bestämma men varje gång jag hade varit sjuk (det räkte faktiskt med att jag bara hade fått en sådan där 'kräfftskivabacill') så var det som ammen i kyrkan eller ett brev på posten när jag kom ned i köket. Där står Amisen i dörren i till köket. 75 cm hög och 40 kg tung. Han står blixt stilla med 'ett ben i varje hörn' och bara tittar på mig. 'Jaha, då var det dax igen då'. För det mesta gick denna lilla uppgörelse smärtfritt för oss båda. Men det är en inte allt för rolig situation.
När A var 3.5 kastrerade jag honom. Hans dominansbekymmer gick hand ihand med att han var helt galen i kjolstyg (dvs tikar) och då tillika mycket aggresiv mot konkurenter (hanar). Det var kanske i senaste laget men som så många andra så hade jag en spärr för detta ingrepp. (Vanligast är att män har den.)
Vårt liv ihop (A & mitt) blev faktiskt något bättre. Vi lyckades faktiskt ta oss till Lkl 3 ihop och uppfl till Lksp (han var skotträdd). Men smärtfritt det kan jag inte påstå att det var. När vi tävlade tog A på sig rollen som den stora publikfriaren. En enda gång lyckades han med bredriften att genomföra en hel lkl1 och då fick vi faktiskt 189p. så han kunde om han nu bara ville.
Jag bestämde mig i allafall där och då, när han fick somna in, att 'det ska vara roligt att ha hund' & aldrig mer en okastrerad hane! det är nog ett koncept som passar på mig (kanske rent av på många människor). Om det inte är kul att ha hund varför ha en hund??
Nu halkade jag bort både länge och väl från begynelse tanken. Inte så ovanligt (som ni kanske har märkt i mina inlägg).
Idag ska jag slakta växthuset. det betyder att hösten är här för att stanna och endast tänker ge vika inför vintern. Vemodet kommer när tomatplantorna huggs ned (trots att det finns kart kvar), vinrankans blad torkas så sakt ihop och faller av, ned på växthusgolvet där de blir en bra grogrund för mögel, mannens åkgräsklippare ska in och mina krukor & odlingskärl ut. Mitt aldelles egna lilla revir invaderas. Jag kan bara tänka tillbaks på sommaren som har gått och de blommor och ätbara saker som jag lyckades med samt de som jag inte lyckades med. Men samtidigt kan jag börja planera för nästa säsong. 'Vad ska jag odla då?', 'kanske samma som i år, fast jag vill ju pröva den, den och den sorten oxå... Hmmm, hur ska jag få till detta??? ÅÅÅ, just det! Det är ju inte så länge kvar till mässan (trädgårdsmässan). den brukar ju vara i typ februari, eller är det frökatalogerna som kommer då? Skit sama!' Den nya odlingssäsongen närmar sig med storm steg. Bäst jag rappar på med växthustet så att det är i startgroparna när vårsolen börjar titta fram.
Ha det!
/Hanna
Även om djuren snabbt uppmärksammar att 'ahhha, nu är hon inte riktigt med i matchen. ska vi passa på att göra lite som vi vill'.
Jag hade ju en dobbe för många år sedan. Det var en omplasering från Hundstallet i Stockholm (vilken bra organisation det är). Han var 7 månader när jag hämtade honom (det är en rätt så kul historia bara det. Men den får jag ta någon annan gång). Killen som hade haft Amisen (Amadeus) var kanske inte helt på det klara med vad det innebar att skaffa en hund. Resultatet var att den lilla vallerappen hade fått vara själv lite för längge lite för ofta.
Hur som han kom hem till mig (och min dåvarande sambo) som det lilla odjur han nu var (och till större delan skulle förbli). Ett enormt stort hjärta som rymde mycke kärlek hade han. Fast tyvärr ville han omfamna hela världen hela tiden.
Ja, ja vi hade i alla fall en del upp och nedgångar till sammans (mest 'sinuskurva ned' kan jag säga). det som var jobbigast var att han och jag var inte överens om vem av oss två det var som skulle föra befälet.
För det mesta fick jag bestämma men varje gång jag hade varit sjuk (det räkte faktiskt med att jag bara hade fått en sådan där 'kräfftskivabacill') så var det som ammen i kyrkan eller ett brev på posten när jag kom ned i köket. Där står Amisen i dörren i till köket. 75 cm hög och 40 kg tung. Han står blixt stilla med 'ett ben i varje hörn' och bara tittar på mig. 'Jaha, då var det dax igen då'. För det mesta gick denna lilla uppgörelse smärtfritt för oss båda. Men det är en inte allt för rolig situation.
När A var 3.5 kastrerade jag honom. Hans dominansbekymmer gick hand ihand med att han var helt galen i kjolstyg (dvs tikar) och då tillika mycket aggresiv mot konkurenter (hanar). Det var kanske i senaste laget men som så många andra så hade jag en spärr för detta ingrepp. (Vanligast är att män har den.)
Vårt liv ihop (A & mitt) blev faktiskt något bättre. Vi lyckades faktiskt ta oss till Lkl 3 ihop och uppfl till Lksp (han var skotträdd). Men smärtfritt det kan jag inte påstå att det var. När vi tävlade tog A på sig rollen som den stora publikfriaren. En enda gång lyckades han med bredriften att genomföra en hel lkl1 och då fick vi faktiskt 189p. så han kunde om han nu bara ville.
Jag bestämde mig i allafall där och då, när han fick somna in, att 'det ska vara roligt att ha hund' & aldrig mer en okastrerad hane! det är nog ett koncept som passar på mig (kanske rent av på många människor). Om det inte är kul att ha hund varför ha en hund??
Nu halkade jag bort både länge och väl från begynelse tanken. Inte så ovanligt (som ni kanske har märkt i mina inlägg).
Idag ska jag slakta växthuset. det betyder att hösten är här för att stanna och endast tänker ge vika inför vintern. Vemodet kommer när tomatplantorna huggs ned (trots att det finns kart kvar), vinrankans blad torkas så sakt ihop och faller av, ned på växthusgolvet där de blir en bra grogrund för mögel, mannens åkgräsklippare ska in och mina krukor & odlingskärl ut. Mitt aldelles egna lilla revir invaderas. Jag kan bara tänka tillbaks på sommaren som har gått och de blommor och ätbara saker som jag lyckades med samt de som jag inte lyckades med. Men samtidigt kan jag börja planera för nästa säsong. 'Vad ska jag odla då?', 'kanske samma som i år, fast jag vill ju pröva den, den och den sorten oxå... Hmmm, hur ska jag få till detta??? ÅÅÅ, just det! Det är ju inte så länge kvar till mässan (trädgårdsmässan). den brukar ju vara i typ februari, eller är det frökatalogerna som kommer då? Skit sama!' Den nya odlingssäsongen närmar sig med storm steg. Bäst jag rappar på med växthustet så att det är i startgroparna när vårsolen börjar titta fram.
Ha det!
/Hanna
torsdag 27 september 2007
otroligt vad ett litet 'klick' kanske kan göra
Nu är det bevisat IGEN! Jag kommer aldrig att få anstälning som datatekniker det är ett som är sant. Jag satt å försökt bekanta mig med denna blogg, som jag tycker är lite bökig å så. Rätt vad det var; vipsele pankaka; hur som så popar det upp ett fönster med kommentarinställningar... Efter att ha dumstirrat på sidan några sekunder så får jag se en scrollruta/gardin med titeln 'kommentarsinställningar'. denna var inställd på 'endast registrerade' så jag klickade glatt på varianten ' vem som helst' istället.
Inte vat jag men kasnske denna lilla magiska fingervals har trollat. Ni får la pöve...
/Hanna (nätes okrönta drottning)
Inte vat jag men kasnske denna lilla magiska fingervals har trollat. Ni får la pöve...
/Hanna (nätes okrönta drottning)
Åter ut i verkligheten (eller är det kanske eten?)
Idag har jag klarat av en milstolpe i livet. Det känns skönt men utarmande av nervimpulser i hjärnan. En total trötthet sköljde över hela min kropp vid 13-tiden idag. Det var med de sista krafterna jag klarade av att motsåt frestelsen att ringa till gubben å be om att få bli hemkörd så att jag kunde få falla ihop i soffan (med animalplanet på tv) och bara fösvinna in i dimman. Men jag höll ut. Stannade kvar på jobbet och deltog på ett ekonomimöte (helt klart inte min 'bag' det där med ekonomi) och ett intressant (den stora anledningen till att jag blev kvar) seminarie om signalvägar och genreglering. Dessutom precis den gen som styr ett av de enzymer som jag själv forskar om.
Vad orsakade nu denna enorma tötthet?Jo, jag har idag klarat av min sk halvtidskontroll. Det vill säga att jag inför en bunt människor, däribland några inbjudna experter innom området, håller ett 20-30 min långt föredrag/seminarie om det arbete som jag hitintills har gjort och som har resulterat i manuskript (=ännu inte publiserade artiklar men så gott som), de preliminära resultat av andra försök som inte riktigt är färdiga för manuskriptskrivning och som grädden på moset vad jg vill göra men ännu inte har hunnit. Experterna frågar/kritiserar de arbeten jag har gjort och kommer att göra samt ställer frågor om saker och ting rörade 'mitt' område. Sedan funerar de på om det som jag har gjort + det som är på planerngen kommer att kunna leda fram till en avhandling innom utsatt tid. När de har fattat ett beslut om att detta ä fallet skrivr de på ett papper och alla är nöjda och glada.
Det är vad jag har roat mig med idag och kanske även bör tilläggas de senaste veckorna för att förbereda detta.
Nu är det bara att ta nya tag oc där är lilla D inräknad. Vi ska ju somsagt tävla om ca en vecka och han har liksom hamnat lite på sidan av för jobbets skull.
Nu ska jag hälla upp ett välförtänt glas rött eller... kanske jag ska knäcka en av Mariestadarna som jag fick igår av 'min' kursare i GulaHundKlubben. Det var höstens sista träff men jag hoppas att de tre tänar ordentligt under hösten/vintern så at vi kan dra gång i vår igen. Alla som har varit med i denna lilla sakara har gjort bra framsteg från den plattform respektive ekipage startad. det är kul när man får se sådant!
Ha det!
/Hanna
Vad orsakade nu denna enorma tötthet?Jo, jag har idag klarat av min sk halvtidskontroll. Det vill säga att jag inför en bunt människor, däribland några inbjudna experter innom området, håller ett 20-30 min långt föredrag/seminarie om det arbete som jag hitintills har gjort och som har resulterat i manuskript (=ännu inte publiserade artiklar men så gott som), de preliminära resultat av andra försök som inte riktigt är färdiga för manuskriptskrivning och som grädden på moset vad jg vill göra men ännu inte har hunnit. Experterna frågar/kritiserar de arbeten jag har gjort och kommer att göra samt ställer frågor om saker och ting rörade 'mitt' område. Sedan funerar de på om det som jag har gjort + det som är på planerngen kommer att kunna leda fram till en avhandling innom utsatt tid. När de har fattat ett beslut om att detta ä fallet skrivr de på ett papper och alla är nöjda och glada.
Det är vad jag har roat mig med idag och kanske även bör tilläggas de senaste veckorna för att förbereda detta.
Nu är det bara att ta nya tag oc där är lilla D inräknad. Vi ska ju somsagt tävla om ca en vecka och han har liksom hamnat lite på sidan av för jobbets skull.
Nu ska jag hälla upp ett välförtänt glas rött eller... kanske jag ska knäcka en av Mariestadarna som jag fick igår av 'min' kursare i GulaHundKlubben. Det var höstens sista träff men jag hoppas att de tre tänar ordentligt under hösten/vintern så at vi kan dra gång i vår igen. Alla som har varit med i denna lilla sakara har gjort bra framsteg från den plattform respektive ekipage startad. det är kul när man får se sådant!
Ha det!
/Hanna
måndag 24 september 2007
Tack mina älskade djur!
Under morgonpromenaden funderade jag på vad och om jag skulle skriva något nytt inlägg idag. Första tanken var 'nää, det hände ju inget igår'. Så då började jag fundera över just den tanken. Vad är det som händer resp. inte händer i ens liv? Det händer ju saker hela tiden, frågan är snarare; reflekterar jag över det som hände igår? Svaret blir då; igentlige inte för det mesta som hände var av vardaglig karaktär.
Kommer ni ihåg hur det var när man var liten? Då kunde en daggmask på en regnvåt grusväg vara dagens stora händelse som man vill prata länge och väl om över middagen. Eller att man sett en fjäril eller en underlig bil/människa, sett en hund/katt/ko eller något liknande. Otroliga händelser som känndes spännande. I ärlighetens namn vem av er (och jag) registrerade i hjärnan att det låg en daggmask på gångvägen/stigen under morgonpromenaden?
Om vuxna människor kunde engagera sig i dessa små saker så kanske den delen av våra liv kunde vara vid medvetande lite längre under det vuxna livet. Varför det?? Inte vet jag. Bara en fundering på om inte mitt (och kanske även ditt) liv skulle bli lite mer färgsprakande.
Kanske inte som häggen är just nu, eldrör, brandgul och med inslag av ljusgrönt (just den gröna färgen som syns först på våren). Häggen är vacker, åtmisnstånde var den det nu på morgonen. Den reflekterade jag över.
Jag går i stort sett samma runda varje morgon och på en sträcka så skulle man nästan kunna tro att jag bor mitt ute i skogen eller på landet (denna sträcka är min favorit och anledning till att jag går just där). Idag när jag tittade ut över våtan/ängen/fältet/salixodlingen så såg jag fyra runda bollar i just den färgkombination som jag beskrev här ovan. Det är fyra häggträd. Jag kom på mig själv med att inte ha sett dem under hela sommaren (detta trotts att jag faktiskt passerar precis under/bredvid dem lite tidigare under promenaden). I våras såg jag dem och när de blommande och när de fick häggspinn. Sedan försvann de i allt det gröna för att åter igen göra sig påminda om sin existens nu på förhösten.
Ja, så kan en morgonpromenad i mitt & djurens liv te sig. Inte för att jag tror att djuren funderar så mycke över daggmaskar, häggträd eller hur det var när de var valpar. Men de är ju liksom med mig och ffa de är ju deras förtjänst att jag kommer ut på morgonen och får en dos av naturen.
Tack mina små älskade hundar!
/Hanna
Kommer ni ihåg hur det var när man var liten? Då kunde en daggmask på en regnvåt grusväg vara dagens stora händelse som man vill prata länge och väl om över middagen. Eller att man sett en fjäril eller en underlig bil/människa, sett en hund/katt/ko eller något liknande. Otroliga händelser som känndes spännande. I ärlighetens namn vem av er (och jag) registrerade i hjärnan att det låg en daggmask på gångvägen/stigen under morgonpromenaden?
Om vuxna människor kunde engagera sig i dessa små saker så kanske den delen av våra liv kunde vara vid medvetande lite längre under det vuxna livet. Varför det?? Inte vet jag. Bara en fundering på om inte mitt (och kanske även ditt) liv skulle bli lite mer färgsprakande.
Kanske inte som häggen är just nu, eldrör, brandgul och med inslag av ljusgrönt (just den gröna färgen som syns först på våren). Häggen är vacker, åtmisnstånde var den det nu på morgonen. Den reflekterade jag över.
Jag går i stort sett samma runda varje morgon och på en sträcka så skulle man nästan kunna tro att jag bor mitt ute i skogen eller på landet (denna sträcka är min favorit och anledning till att jag går just där). Idag när jag tittade ut över våtan/ängen/fältet/salixodlingen så såg jag fyra runda bollar i just den färgkombination som jag beskrev här ovan. Det är fyra häggträd. Jag kom på mig själv med att inte ha sett dem under hela sommaren (detta trotts att jag faktiskt passerar precis under/bredvid dem lite tidigare under promenaden). I våras såg jag dem och när de blommande och när de fick häggspinn. Sedan försvann de i allt det gröna för att åter igen göra sig påminda om sin existens nu på förhösten.
Ja, så kan en morgonpromenad i mitt & djurens liv te sig. Inte för att jag tror att djuren funderar så mycke över daggmaskar, häggträd eller hur det var när de var valpar. Men de är ju liksom med mig och ffa de är ju deras förtjänst att jag kommer ut på morgonen och får en dos av naturen.
Tack mina små älskade hundar!
/Hanna
söndag 23 september 2007
Harar, ekorrar & döda hundar
Gårdagen blev en helt vanlig dag för oss (djuren å jag). Vi gick ute en sväng på morgonen (som går att läsa i föregående inlägg), jag satt vid datan hela dgen omväxlande mellan jobb och surf, på em körde mannen ut oss (djuren & jag) till skogen och släppte av oss för att senare fiska upp oss för hemtransport. Em promenaden var nog dagens höjdpunkt. Det var fint väder, vackra färger, lagom varmt, inga människor och en ekorre.
Min förra hund (Hessa) hade av sin mamma (Kajsa) lärt sig att just ekorrar är helt enastående varelser. Bägge hundarna hade näsan på jämt för att inte missa ett tillfälle mad att jaga upp dessa små luddjur i ett träd. Hessa i sin tur förde detta vidare till sin 'busbästis' Nicko (sch) och Nicko i sin tur lärde Hessa att 'hoppa is'. Det är intressant att se ett sådant informationsutbyte mellan djur. Man får liksom en ny insikt i djurkommunikation. Ishoppande & ekorrjagande har förts vidare i familjen. Nu till Krummeluren. Tyvärr är ju Krummel lite väl lätt (8kg jmf med Hessas 37) för att klara av tjockare isar än nattgamla. Ekorrar däremot är en annan femma. Dem jagar han glatt upp i närmaste träd, försöker att klättra efter och gnällskäller under tiden.
Vi har ju nu även Guling med oss. Han är en glad skit kan man lungt säga. Där sitter det inte fast. Rör det på sig så är han direkt med på noterna. Harar, rådjur och nu även ekorrar är ju kul djur i naturen. detta blev således 'prio' ett när han kom hit. Att ha en hund som inte kan vara lös i skogen för att den samma inte går att bryta i en rusning har jag haft nog med (alla hundar framtillochmed Hessa). Mycket jobb, konsekvens och tålamod behövs. Jag är numer 98% säker på honom.
För ca 3 dagar sedan gick vi på en äng och meckade runt lite var och en för sig. Om det var jag eller D som stötte upp haren ska jag låta var osagt. Hur som haren far iväg och D efter som ett gult litet luddigt spjut. Ett utropp från mig (jag blev lite skärrad så sinnesfriden var inte vad den borde ha varit)- ' Dino, NEJ!'. D stannar upp, vänder sig om och ser frågande ut 'vadå, varför inte. jag fattar inte'. Sinnesfriden hade inträtt igen (tursamt nog) och jag fick upp tennisbollen ur fickan, slängde den bakåt och larvade mig mid D en stund. Krummel tittade upp från sin grästuva som halva han befann sig i 'va håller ni på me? är det karamellutdelning? nähe, skit på er.'
Igår i alla fall på promenaden hade jag med visselpipan (den har tyvärr inte blivit en självklarhet såsom skor, ännu) ut för att föröka få lite stil på 'stopp signalen'. Vi knatar på och K får näsa på en ekorre. Tatttatat! Fullrulle kanelbulle. Ett litet vitt luddigt odjur far iväg. Ett större gult odjur är med på noterna (att springa fort. varför fattar han inte, men vad gör det i en gul hunds hjärna). Eftersom jag vet att K kommer att stanna efterca 20m, för då har han tröttnat på denna aktivitet och att D inte riktigt vet varför han springer fort, kan jag plocka upp visselpipan, stoppa den rättvänd (ja detta är då inte det enklaste ska ni veta) in i munen och blåsa en stoppsignal. 'Sinuskurva upp'! som Lotten har myntat. D tvärnitar, vänder sig om och STÅR STILL! några sekunder får passera och så åker tennisbollen iväg.
Nog för att han hade glömt detta (med att stå still) i morse, men vad gör det? Nu vet jag att långt där inne i vindlingarna har kugghjulen börjat klicka i varandra. Tids nog kommer detta att bli strålande.
Ha det på er!
/Hanna
Min förra hund (Hessa) hade av sin mamma (Kajsa) lärt sig att just ekorrar är helt enastående varelser. Bägge hundarna hade näsan på jämt för att inte missa ett tillfälle mad att jaga upp dessa små luddjur i ett träd. Hessa i sin tur förde detta vidare till sin 'busbästis' Nicko (sch) och Nicko i sin tur lärde Hessa att 'hoppa is'. Det är intressant att se ett sådant informationsutbyte mellan djur. Man får liksom en ny insikt i djurkommunikation. Ishoppande & ekorrjagande har förts vidare i familjen. Nu till Krummeluren. Tyvärr är ju Krummel lite väl lätt (8kg jmf med Hessas 37) för att klara av tjockare isar än nattgamla. Ekorrar däremot är en annan femma. Dem jagar han glatt upp i närmaste träd, försöker att klättra efter och gnällskäller under tiden.
Vi har ju nu även Guling med oss. Han är en glad skit kan man lungt säga. Där sitter det inte fast. Rör det på sig så är han direkt med på noterna. Harar, rådjur och nu även ekorrar är ju kul djur i naturen. detta blev således 'prio' ett när han kom hit. Att ha en hund som inte kan vara lös i skogen för att den samma inte går att bryta i en rusning har jag haft nog med (alla hundar framtillochmed Hessa). Mycket jobb, konsekvens och tålamod behövs. Jag är numer 98% säker på honom.
För ca 3 dagar sedan gick vi på en äng och meckade runt lite var och en för sig. Om det var jag eller D som stötte upp haren ska jag låta var osagt. Hur som haren far iväg och D efter som ett gult litet luddigt spjut. Ett utropp från mig (jag blev lite skärrad så sinnesfriden var inte vad den borde ha varit)- ' Dino, NEJ!'. D stannar upp, vänder sig om och ser frågande ut 'vadå, varför inte. jag fattar inte'. Sinnesfriden hade inträtt igen (tursamt nog) och jag fick upp tennisbollen ur fickan, slängde den bakåt och larvade mig mid D en stund. Krummel tittade upp från sin grästuva som halva han befann sig i 'va håller ni på me? är det karamellutdelning? nähe, skit på er.'
Igår i alla fall på promenaden hade jag med visselpipan (den har tyvärr inte blivit en självklarhet såsom skor, ännu) ut för att föröka få lite stil på 'stopp signalen'. Vi knatar på och K får näsa på en ekorre. Tatttatat! Fullrulle kanelbulle. Ett litet vitt luddigt odjur far iväg. Ett större gult odjur är med på noterna (att springa fort. varför fattar han inte, men vad gör det i en gul hunds hjärna). Eftersom jag vet att K kommer att stanna efterca 20m, för då har han tröttnat på denna aktivitet och att D inte riktigt vet varför han springer fort, kan jag plocka upp visselpipan, stoppa den rättvänd (ja detta är då inte det enklaste ska ni veta) in i munen och blåsa en stoppsignal. 'Sinuskurva upp'! som Lotten har myntat. D tvärnitar, vänder sig om och STÅR STILL! några sekunder får passera och så åker tennisbollen iväg.
Nog för att han hade glömt detta (med att stå still) i morse, men vad gör det? Nu vet jag att långt där inne i vindlingarna har kugghjulen börjat klicka i varandra. Tids nog kommer detta att bli strålande.
Ha det på er!
/Hanna
lördag 22 september 2007
vad är tiden igentligen?
Jag har börjat med en egen liten studie av hur lång tid/ antal tillfällen det igentligen tar att lära in ett moment på/för en hund. Varför? jo jag märker på mig själv (och även på andra) att det männskliga tålamodet tryter rellativt snabbt i en inlärningssituation. Själv kan jag komma på mig själv med att tänke (typ) ' för h-vete är 'hunn' helt korkad eller??? Hur många gånger ska jag behöva tragla detta innan han/hon fattar igentligen'. Så nu har jag bestämt mig för att ta reda på detta.
Uppgiften som Guling ska lära sig är både enkel men ändå svår. Här hemma finns en cykelväg och på ena sidan är det en salixodling och på den andra ett stråsädesfält. Nu har bonden gjort storbalar av halmen (dvs stora rektangulära balar) som ligger kvar ute på åkern. En av dessa ligger ca 25m från cykelvägen med bredsidan till. Uppgiften går ut på att D ska, på mitt kommande 'klättra', springa rakt ut till balen, hoppa upp på den samma, vända sig om och lägga sig ned (lite som bordet i agility). Varje gång får han sin 'maxbelöning' dvs en tennisboll.
det hela började kanske för en vecka sedan och jag har gått förbi balen 5ggr under denna tid. jag gör bara övningen när jag är på väg bort från hemmet. När/om vi går denna väg tillbaks passerar jag bara förbi (för jag vill inte riskera att han ska få för sig att varenda storbal endast är tillför att han ska klättra omkring på dem).
Första övningaran var att lära honom att tro på sig själv att han kunde hoppa rakt upp på denna bal, avstånd ca 1m. resultat bra + att även lilla krummel (32ca över havet) fick känslan av att vara överhundig och hoppade även han upp mot balen. Han lyckades faktiskt nästan, frambenen & bröstet nådde upp men sedan behövde han en 'putt i rumpan' för att hela kroppen skulle hamna rätt. Han har numer gett upp detta och har istället övergått till att leta efter harkarameller bland stubben.
Idag/morse såg jag en klar tendens till att övningen börjar falla på plats. D tittar mot balen när vi närmar oss, tittar mot mig & fortsätter sedan framåt då inget kommando kommer från mig. Jag visslar in honom och sätter upp honom i rätt riktning. Vi är nu ute på cykelvägen. Kommando, D springer ut ca 1/2 sträckan, vänder sig om (för man vet ju aldrig, kanske den där tennisbollen har kommit fram redan nu. Nähe det hade den inte). Nytt kommande och en liten vift med handen. D vänder upp och hoppar upp, vänder sig och lägger sig ned (mkt fixerade på vart min 'tennisbollshand' är). Belöning, D glad, matte glad, krummel glad för han hittade en hel hög med harkarammeller.
det är en snutt kvar men jag tror nog att jag kommer att få ett svar på min fråga. Har även börjat fundera på att utöka denna studie till att försöka ta reda på hur lång tid det tar att avprogrammera ett beteende.
Ha en bra dag där ute i etern eller om ni nu istället väljer att gå ut i höstvädret. själv ska jag sitta och jobba vid dator hela dagen.
/Hanna
Uppgiften som Guling ska lära sig är både enkel men ändå svår. Här hemma finns en cykelväg och på ena sidan är det en salixodling och på den andra ett stråsädesfält. Nu har bonden gjort storbalar av halmen (dvs stora rektangulära balar) som ligger kvar ute på åkern. En av dessa ligger ca 25m från cykelvägen med bredsidan till. Uppgiften går ut på att D ska, på mitt kommande 'klättra', springa rakt ut till balen, hoppa upp på den samma, vända sig om och lägga sig ned (lite som bordet i agility). Varje gång får han sin 'maxbelöning' dvs en tennisboll.
det hela började kanske för en vecka sedan och jag har gått förbi balen 5ggr under denna tid. jag gör bara övningen när jag är på väg bort från hemmet. När/om vi går denna väg tillbaks passerar jag bara förbi (för jag vill inte riskera att han ska få för sig att varenda storbal endast är tillför att han ska klättra omkring på dem).
Första övningaran var att lära honom att tro på sig själv att han kunde hoppa rakt upp på denna bal, avstånd ca 1m. resultat bra + att även lilla krummel (32ca över havet) fick känslan av att vara överhundig och hoppade även han upp mot balen. Han lyckades faktiskt nästan, frambenen & bröstet nådde upp men sedan behövde han en 'putt i rumpan' för att hela kroppen skulle hamna rätt. Han har numer gett upp detta och har istället övergått till att leta efter harkarameller bland stubben.
Idag/morse såg jag en klar tendens till att övningen börjar falla på plats. D tittar mot balen när vi närmar oss, tittar mot mig & fortsätter sedan framåt då inget kommando kommer från mig. Jag visslar in honom och sätter upp honom i rätt riktning. Vi är nu ute på cykelvägen. Kommando, D springer ut ca 1/2 sträckan, vänder sig om (för man vet ju aldrig, kanske den där tennisbollen har kommit fram redan nu. Nähe det hade den inte). Nytt kommande och en liten vift med handen. D vänder upp och hoppar upp, vänder sig och lägger sig ned (mkt fixerade på vart min 'tennisbollshand' är). Belöning, D glad, matte glad, krummel glad för han hittade en hel hög med harkarammeller.
det är en snutt kvar men jag tror nog att jag kommer att få ett svar på min fråga. Har även börjat fundera på att utöka denna studie till att försöka ta reda på hur lång tid det tar att avprogrammera ett beteende.
Ha en bra dag där ute i etern eller om ni nu istället väljer att gå ut i höstvädret. själv ska jag sitta och jobba vid dator hela dagen.
/Hanna
fredag 21 september 2007
Små tankar om etern
Att hundar talar med kroppsspråk är ju inge nytt. Att vi mäniskor oxå gör detta borde vara begripligt. Vad händer igentligen i dessa eter-tider? Vi mailar, bloggar, hemsidar & smsar hej vilt. På den gamla goda tiden när jag var ung och telefonerna satt fast i väggen och tillika de som anväde sig av dem var detta ett samtalsämne hos de gamla stofilerna (dvs våra föräldrar och ffa deras föräldrar). Dvs de människor som befann sig i den ålder där jag nu själv befinner mig.
Fördelen med telefonen är i alla falla att vi kan använda oss av olika röstlägen och snabba kontroller av att informationsfiltret fungerar mellan oss. När vi nu använder oss av 1:or och 0:or istället försvinner denna lilla skärva av förtydliggörande. Vi lägger över ansvaret för innebörden av informationen på motagaren. Informationstolkningen kommer att påverkas av hur mottagaren känner inför avsändaren och ffa kommer informationen att påverkas av hur mottagaren är i sitt eget känsloläge för tillfället. Med andra orde det kan gå käpprätt åt h-vete eller så blir det aldelles strålande. Den snabba kontrollen och förtydligandet är bortblåst då människor kan bestämma själva när och hur och varför och på vad de tänker svara eller informera om.
Vad i hela fridens dagar har det nu tagit åt mig, undrar ni kanske. Här är en blogg som ska innefatta hundtankar och så kommer att helt inlägg om eterinformation.
Jo som jag sa i början; djur pratar med kroppen till största delen och vi människor är ju faktiskt oxå djur men vi begriper inte själv att kroppspråket är en stor del av vårt informationsflöde. Vi borde ta till oss detta på ett bättre sätt, tycker jag. Jag hade själv en sådan här upplevelse igår. Något som hade kunnat vara avklarat på straxt under 1.5 min, om personerna (dvs jag & en annan) hade sett varander, tog istället (eller tar kanske för jag tror inte riktigt att detta kapitel kan stängas riktigt ännu) från tidig em till sen kväll med en mer eller midre tät sms-trafik.
Igentligen är det en bagatell det handlar om men eftersom informationsfiltret inte fanns mellan oss så blåssade det upp en helt galen diskussion om saker som igentligen inte hade med ursprunget att göra. Jag vet ju vad jag skrev i mina sms men jag kan ju aldrig veta hur denna information kommer att emotagas av motparten och självklart vise versa.
Så kan det gå i alla fall. Min egen lärdom av detta är att om jag märker att någon information misstolkas så är det bättre att ta tjuren (eller människan kanske snarare) vid hornen (fast det blir svårt för människor har inga (i alla fall synliga) horn) och prata med riktiga ord istället. Går det inte att göra innom synhåll så åtminstonde över telefonen.
Ha en bra dag där ute bland alla 1:or & 0:or
/Hanna
Fördelen med telefonen är i alla falla att vi kan använda oss av olika röstlägen och snabba kontroller av att informationsfiltret fungerar mellan oss. När vi nu använder oss av 1:or och 0:or istället försvinner denna lilla skärva av förtydliggörande. Vi lägger över ansvaret för innebörden av informationen på motagaren. Informationstolkningen kommer att påverkas av hur mottagaren känner inför avsändaren och ffa kommer informationen att påverkas av hur mottagaren är i sitt eget känsloläge för tillfället. Med andra orde det kan gå käpprätt åt h-vete eller så blir det aldelles strålande. Den snabba kontrollen och förtydligandet är bortblåst då människor kan bestämma själva när och hur och varför och på vad de tänker svara eller informera om.
Vad i hela fridens dagar har det nu tagit åt mig, undrar ni kanske. Här är en blogg som ska innefatta hundtankar och så kommer att helt inlägg om eterinformation.
Jo som jag sa i början; djur pratar med kroppen till största delen och vi människor är ju faktiskt oxå djur men vi begriper inte själv att kroppspråket är en stor del av vårt informationsflöde. Vi borde ta till oss detta på ett bättre sätt, tycker jag. Jag hade själv en sådan här upplevelse igår. Något som hade kunnat vara avklarat på straxt under 1.5 min, om personerna (dvs jag & en annan) hade sett varander, tog istället (eller tar kanske för jag tror inte riktigt att detta kapitel kan stängas riktigt ännu) från tidig em till sen kväll med en mer eller midre tät sms-trafik.
Igentligen är det en bagatell det handlar om men eftersom informationsfiltret inte fanns mellan oss så blåssade det upp en helt galen diskussion om saker som igentligen inte hade med ursprunget att göra. Jag vet ju vad jag skrev i mina sms men jag kan ju aldrig veta hur denna information kommer att emotagas av motparten och självklart vise versa.
Så kan det gå i alla fall. Min egen lärdom av detta är att om jag märker att någon information misstolkas så är det bättre att ta tjuren (eller människan kanske snarare) vid hornen (fast det blir svårt för människor har inga (i alla fall synliga) horn) och prata med riktiga ord istället. Går det inte att göra innom synhåll så åtminstonde över telefonen.
Ha en bra dag där ute bland alla 1:or & 0:or
/Hanna
torsdag 20 september 2007
kokt-torkat grishjärta & tenisboll
Igår fick jag en nytändning för hundträning. Det var skönt. Jag försöker att hjälpa några dvärghundsägare att få styrfart på sina små djur. Dett har pågått i ca 1.5 år med ca 5 träffar/halvår. Uppslutningen kan nog beskrivas som 'sådär'. 1:a träffen brukar alla komma sedan sjunker antalet snabbt ned till 1-2 deltagare. Så kan det ju vara ibland. Jobb, hem eller annat kommer emellan. Inte så mycket att orda om.
Varför känner jag då att denna hobby blir tråkig? Jo för efter dessa 1.5 årn har det istort sett inte hänt ett smack med förhållandet dvärghund/dvärghundsägare. Men så igår hände det (nästan som på triss reklamen). Till träffen kommer en av deltagaren (en av dem som har varit med från starten). Hon har en sådan där temuggshund/ Paris Hilton smycke. Han (det är en hane) är dessutom liten för att vara av den rasen. När vi träffades första gångerna var han en 'tvättäkta' vavva gudnåde den som försökte sig på att titta på hanns tänder! Liten hund kan oxå bitas hårt, det vet jag nu. Han for som ett tort skin i sitt flexikoppel och var allmänt rörig. 'Gud hjälp' tänkte jag.
Åter till gårdagen; Jag har tränat klart mina egna djur med blandat men godkänt resultat och står och pratar med Löwchen uppfödaren som är nera med några småungar (valpar på 4 rep 5 månader) för att de ska få titta på lite andra raser än Löwisar. Detta kan ju tilläggas är en rätt så viktig del i en hunds uppväxt, anser jag. Det blir liksom mindre riska att de utvecklar hundrasism.
Ned kommer vavvan med sin förare. Nu mer har han ett 1/2-stryp och ett mer för uppgiften passande koppel. Vi börjar med några inkallningare (de tog sist vi träffades ca 20 min att fånga in hunden om han släpptes) han kom som en liten kanonkula till henne, gjorde en 'ingång' som skulle få vilken BC som helst att bli grön, och avslutade med ett sättande i samma hastighet. Jag var mållös! Till saken kan även tilläggas att hon kallade in hunden från det att han var i vild bedrift med att bekanta sig med småungarna. Imponerande!
Vi fortsatta med lite 'fot'-inlärning. Detta kan bli nog så bökigt. En vavva har ju liksom väldigt mycke plats vid vänsterbenet jmf mot en hund av större model. Men jag tror helt klart att föraren kommer att fixa detta. Lite andra tips var att befästa 'stanna' och att vara tydligare i kommandogivandet. Även om hunden är kort i rocken så behöver han ha klara besked och inte en massa olika röstlägen och betoningar på samma kommando.
Jag blev så glad och det var en skön känsla att se en så stolt hund och hundägare. Ja faktiskt hunden var otroligt nöjd med sig själv när han utförde sina uppgifter.
Nu vill mina små gull gå ut och göra ifrån sig.
/Hanna
Varför känner jag då att denna hobby blir tråkig? Jo för efter dessa 1.5 årn har det istort sett inte hänt ett smack med förhållandet dvärghund/dvärghundsägare. Men så igår hände det (nästan som på triss reklamen). Till träffen kommer en av deltagaren (en av dem som har varit med från starten). Hon har en sådan där temuggshund/ Paris Hilton smycke. Han (det är en hane) är dessutom liten för att vara av den rasen. När vi träffades första gångerna var han en 'tvättäkta' vavva gudnåde den som försökte sig på att titta på hanns tänder! Liten hund kan oxå bitas hårt, det vet jag nu. Han for som ett tort skin i sitt flexikoppel och var allmänt rörig. 'Gud hjälp' tänkte jag.
Åter till gårdagen; Jag har tränat klart mina egna djur med blandat men godkänt resultat och står och pratar med Löwchen uppfödaren som är nera med några småungar (valpar på 4 rep 5 månader) för att de ska få titta på lite andra raser än Löwisar. Detta kan ju tilläggas är en rätt så viktig del i en hunds uppväxt, anser jag. Det blir liksom mindre riska att de utvecklar hundrasism.
Ned kommer vavvan med sin förare. Nu mer har han ett 1/2-stryp och ett mer för uppgiften passande koppel. Vi börjar med några inkallningare (de tog sist vi träffades ca 20 min att fånga in hunden om han släpptes) han kom som en liten kanonkula till henne, gjorde en 'ingång' som skulle få vilken BC som helst att bli grön, och avslutade med ett sättande i samma hastighet. Jag var mållös! Till saken kan även tilläggas att hon kallade in hunden från det att han var i vild bedrift med att bekanta sig med småungarna. Imponerande!
Vi fortsatta med lite 'fot'-inlärning. Detta kan bli nog så bökigt. En vavva har ju liksom väldigt mycke plats vid vänsterbenet jmf mot en hund av större model. Men jag tror helt klart att föraren kommer att fixa detta. Lite andra tips var att befästa 'stanna' och att vara tydligare i kommandogivandet. Även om hunden är kort i rocken så behöver han ha klara besked och inte en massa olika röstlägen och betoningar på samma kommando.
Jag blev så glad och det var en skön känsla att se en så stolt hund och hundägare. Ja faktiskt hunden var otroligt nöjd med sig själv när han utförde sina uppgifter.
Nu vill mina små gull gå ut och göra ifrån sig.
/Hanna
onsdag 19 september 2007
God morgon världen
Ja ha så har ännu en dag börjat i våra liv. Tänk va kul att detta är den första dagen på resterande del av livet. Solen lyser in genom förnstret och det ser nästan varmt ut. Tempmätaren i växthuset skvallrarl dock om att det har varit en kall natt. Mina honungsmelonsplantor har inte klarat sig men tomaterna håller kylan stongen. Pelargonerna, Agaphantum plantorna (Afrikas blå lilja (fast mina är vita)) och Fuchiorna fick flytta in på altananen i går kväll.
Det är inte mycket att be om längre. Växthuset måste tömmas, F+A får flytta ut i garaget och P ska få bo inne i några svalare rum på fönsterbrädorna. Det blev ett stort frånfall på mina P förre vintern så i år blir det lite mer ompyssling av dem.
Dagen kommer att tillbringas hemmavid. Jag ska sätta mig och förbereda för min sk 'haltidskontroll'. Dvs ett seminarie som jag ska hålla för några olika människor om vad jag har lyckast åstakomma och vad jag planerar att åstakomma under min doktorandtid. Spännande och lite läskigt samtidigt. Det kommer 2 'experter' som ska kritisera mina arbeten och samtidingt ge tips och råd på sådant som ska göras.
/Hanna
Det är inte mycket att be om längre. Växthuset måste tömmas, F+A får flytta ut i garaget och P ska få bo inne i några svalare rum på fönsterbrädorna. Det blev ett stort frånfall på mina P förre vintern så i år blir det lite mer ompyssling av dem.
Dagen kommer att tillbringas hemmavid. Jag ska sätta mig och förbereda för min sk 'haltidskontroll'. Dvs ett seminarie som jag ska hålla för några olika människor om vad jag har lyckast åstakomma och vad jag planerar att åstakomma under min doktorandtid. Spännande och lite läskigt samtidigt. Det kommer 2 'experter' som ska kritisera mina arbeten och samtidingt ge tips och råd på sådant som ska göras.
/Hanna
tisdag 18 september 2007
Vem är vem?
Zepp som liten valpstackare (ca 9 veckor)
Maxi Bo som kartläsare i båten
Zepp & Dino vilar efter en dag i skogen.Nyhetens behag heter det ju. Så nu hystar jag glatt ut ett inlägg till, helt vilt och galet...
Namnet på bloggen är kanske inte så informativt så jag tänkte försöka reda ut detta.
Guling heter igentligen Höghedens Lord Mac Duff, men detta namn kan man ju inte hojjta på en inkallning så till vardags kallas han för Dino kort och gått. Guling är ett mer familjeinternt namn men passande.
Smågrabbarna är de två Löwcharna som huserar här hemma. Vår egna (eller rättare mannens) heter, som kan läsas under bilden på föregående inlägg, Simbaline Bara Blå. Kärt barn har många namn: Krummeluren, krummel, Maxi Bo Pettersson, Maxan lysnar han (ibland) på oxå.
Löwchen nummer 2 är igntligen inte vår utan mannens dotter, men han är här så ofta (+ att han bodde här nästan hela sitt 1:a år) så han räknas liksom till ordinarie flock. Han heter Irish Mist Revival for Lena (ja underligt namn på en hane men så är det). Han döptes snabbt om till Zepp Lin Sellen (efter mannens favvo grupp ledzepplin och att dottern kallas för Lin).
/Hanna
Äntligen
Idag har jag tagit det stora klivet ut i cyber-världen! Länge har jag smygit runt på andras bloggar och hemsidor. Läst, skrattat, fundert och varit lite avis på att 'alla har men inte jag'. Så äntligen har även jag. Vad då? Jo en egen blogg.
Just precis idag vet jag inte riktigt vad som kommer att så i denna blogg. Det får visa sig längre fram. Om jag nu någonsin kommer att hitta tillbaks till denna sida. Jag har redan lyckast glömma bort vad adressen är. Fast det kanske står någon stanns om jag letar lite...
Om jag ska gissa på något så kan det tänkas att jag plitar ned några rader med daker och ting som har hänt/ ska hända i min hundvärld.
Om det är så att du inte vet vem jag är (jag tror inte att du är specielt ensam om detta i så fall) så kan jag pressentera mig lite kort;
Kvinna i mina bästa år. I dessa år har jag befunnit mig de senaste 38 och kommer förhoppningsvis att fortsätta befinna mig i dem många år till. Jag har sent om sider lyckats med bedriften att skaffa en familj. Även här har jag åkt snålskjuts då barn liksom ingick i priset av en man (ekonomiskt, skaffa en och få fyra). Hund är/har/kommer att vara mitt stora intresse.
Det började i mitten av 80-talet med en kelpi i Australien. Efter detta blev det 4 grayhounds av kapplöpningsmodellen. När denna epok var klar halkade jag in i bruksvärlden tack vara min Hundstallet hund Amadeus (en dobermann). Dobbetiden avlöstes med två eftervarandra tikar av rasen Rottweiler och när rottis nr 2 var ca 6 år hamnade min första dvärghund i huset. Detta är en dvärg av rasen Löwchen. Rottisen gick ur tiden för ca 1.5 år sedan och jag skulle inte ha någon mer stor hund. Vad händer??? Jo i ett kök hos en person står det en hund med stort H. Det var ju inge annat att göra än att stoppa in hunden i bilen och köra hemmåt. Under hemfärden var jag tvungen att ringa upp min man (som var hemma och tog emot födelsedagsgästerna) och berätta att vår nya hund satt i bakluckan på bilen. Helt ärligt vet jag inte om han har kommit över detta ännu. Men Guling är kvar i alla fall.
Vad är nu Guling? Det är en Golden Retreiver (som ni ser har jag inte lyckast klura ut hur i hela friden detta ord ska stavas så från och med nu kommer jag inte att skriva det någe mer) av model hane och han var ca 2.5 år när jag sprang på honom i köket hos uppfödaren. Han hade kommit tillbaks för omplacering pga ändrade familjeförhållanden. I ärlighetens namn ska jag väll tala om att jag hade MH-beskrivit denna kull i deras ungdom och blev förtjust i dem redan då. Så han var inte helt obekant för mig och jag var inte obekant för uppfödaren.
Från det att jag har varit en renodlad SBK:are med inrikning spår har jag kastat mig ut i jaktträsket med kläder och allt. Det är ju en av finneserna med att byta inrikning. Man får köpa nya hundkläder och hund prylar! Fantastisk känsla måste jag säga. Nya bekanta får man oxå på köpet och det är ju kul det med.
Annars sitter jag på ett labb och knapprar på en avhandling som är tänkt att bli klar till nästa årsskifte. Eller så springer jag runt hemma med en dammsugare och jagar gulinghår eftersom jag nu i den tillfälliga sinnesförvirring jag befann/befinner mig i vid giftemålet valde en man som är pälsalergiker. Det som inte dödar det härdar som sagt.
Ha det så länge å så hoppas jag på att jag kokker att hitta tillbaks till denna sida.
/Hanna
Just precis idag vet jag inte riktigt vad som kommer att så i denna blogg. Det får visa sig längre fram. Om jag nu någonsin kommer att hitta tillbaks till denna sida. Jag har redan lyckast glömma bort vad adressen är. Fast det kanske står någon stanns om jag letar lite...
Om jag ska gissa på något så kan det tänkas att jag plitar ned några rader med daker och ting som har hänt/ ska hända i min hundvärld.
Om det är så att du inte vet vem jag är (jag tror inte att du är specielt ensam om detta i så fall) så kan jag pressentera mig lite kort;
Kvinna i mina bästa år. I dessa år har jag befunnit mig de senaste 38 och kommer förhoppningsvis att fortsätta befinna mig i dem många år till. Jag har sent om sider lyckats med bedriften att skaffa en familj. Även här har jag åkt snålskjuts då barn liksom ingick i priset av en man (ekonomiskt, skaffa en och få fyra). Hund är/har/kommer att vara mitt stora intresse.
Det började i mitten av 80-talet med en kelpi i Australien. Efter detta blev det 4 grayhounds av kapplöpningsmodellen. När denna epok var klar halkade jag in i bruksvärlden tack vara min Hundstallet hund Amadeus (en dobermann). Dobbetiden avlöstes med två eftervarandra tikar av rasen Rottweiler och när rottis nr 2 var ca 6 år hamnade min första dvärghund i huset. Detta är en dvärg av rasen Löwchen. Rottisen gick ur tiden för ca 1.5 år sedan och jag skulle inte ha någon mer stor hund. Vad händer??? Jo i ett kök hos en person står det en hund med stort H. Det var ju inge annat att göra än att stoppa in hunden i bilen och köra hemmåt. Under hemfärden var jag tvungen att ringa upp min man (som var hemma och tog emot födelsedagsgästerna) och berätta att vår nya hund satt i bakluckan på bilen. Helt ärligt vet jag inte om han har kommit över detta ännu. Men Guling är kvar i alla fall.
Vad är nu Guling? Det är en Golden Retreiver (som ni ser har jag inte lyckast klura ut hur i hela friden detta ord ska stavas så från och med nu kommer jag inte att skriva det någe mer) av model hane och han var ca 2.5 år när jag sprang på honom i köket hos uppfödaren. Han hade kommit tillbaks för omplacering pga ändrade familjeförhållanden. I ärlighetens namn ska jag väll tala om att jag hade MH-beskrivit denna kull i deras ungdom och blev förtjust i dem redan då. Så han var inte helt obekant för mig och jag var inte obekant för uppfödaren.
Från det att jag har varit en renodlad SBK:are med inrikning spår har jag kastat mig ut i jaktträsket med kläder och allt. Det är ju en av finneserna med att byta inrikning. Man får köpa nya hundkläder och hund prylar! Fantastisk känsla måste jag säga. Nya bekanta får man oxå på köpet och det är ju kul det med.
Annars sitter jag på ett labb och knapprar på en avhandling som är tänkt att bli klar till nästa årsskifte. Eller så springer jag runt hemma med en dammsugare och jagar gulinghår eftersom jag nu i den tillfälliga sinnesförvirring jag befann/befinner mig i vid giftemålet valde en man som är pälsalergiker. Det som inte dödar det härdar som sagt.
Ha det så länge å så hoppas jag på att jag kokker att hitta tillbaks till denna sida.
/Hanna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
