Harar, ekorrar & döda hundar

Gårdagen blev en helt vanlig dag för oss (djuren å jag). Vi gick ute en sväng på morgonen (som går att läsa i föregående inlägg), jag satt vid datan hela dgen omväxlande mellan jobb och surf, på em körde mannen ut oss (djuren & jag) till skogen och släppte av oss för att senare fiska upp oss för hemtransport. Em promenaden var nog dagens höjdpunkt. Det var fint väder, vackra färger, lagom varmt, inga människor och en ekorre.

Min förra hund (Hessa) hade av sin mamma (Kajsa) lärt sig att just ekorrar är helt enastående varelser. Bägge hundarna hade näsan på jämt för att inte missa ett tillfälle mad att jaga upp dessa små luddjur i ett träd. Hessa i sin tur förde detta vidare till sin 'busbästis' Nicko (sch) och Nicko i sin tur lärde Hessa att 'hoppa is'. Det är intressant att se ett sådant informationsutbyte mellan djur. Man får liksom en ny insikt i djurkommunikation. Ishoppande & ekorrjagande har förts vidare i familjen. Nu till Krummeluren. Tyvärr är ju Krummel lite väl lätt (8kg jmf med Hessas 37) för att klara av tjockare isar än nattgamla. Ekorrar däremot är en annan femma. Dem jagar han glatt upp i närmaste träd, försöker att klättra efter och gnällskäller under tiden.

Vi har ju nu även Guling med oss. Han är en glad skit kan man lungt säga. Där sitter det inte fast. Rör det på sig så är han direkt med på noterna. Harar, rådjur och nu även ekorrar är ju kul djur i naturen. detta blev således 'prio' ett när han kom hit. Att ha en hund som inte kan vara lös i skogen för att den samma inte går att bryta i en rusning har jag haft nog med (alla hundar framtillochmed Hessa). Mycket jobb, konsekvens och tålamod behövs. Jag är numer 98% säker på honom.

För ca 3 dagar sedan gick vi på en äng och meckade runt lite var och en för sig. Om det var jag eller D som stötte upp haren ska jag låta var osagt. Hur som haren far iväg och D efter som ett gult litet luddigt spjut. Ett utropp från mig (jag blev lite skärrad så sinnesfriden var inte vad den borde ha varit)- ' Dino, NEJ!'. D stannar upp, vänder sig om och ser frågande ut 'vadå, varför inte. jag fattar inte'. Sinnesfriden hade inträtt igen (tursamt nog) och jag fick upp tennisbollen ur fickan, slängde den bakåt och larvade mig mid D en stund. Krummel tittade upp från sin grästuva som halva han befann sig i 'va håller ni på me? är det karamellutdelning? nähe, skit på er.'

Igår i alla fall på promenaden hade jag med visselpipan (den har tyvärr inte blivit en självklarhet såsom skor, ännu) ut för att föröka få lite stil på 'stopp signalen'. Vi knatar på och K får näsa på en ekorre. Tatttatat! Fullrulle kanelbulle. Ett litet vitt luddigt odjur far iväg. Ett större gult odjur är med på noterna (att springa fort. varför fattar han inte, men vad gör det i en gul hunds hjärna). Eftersom jag vet att K kommer att stanna efterca 20m, för då har han tröttnat på denna aktivitet och att D inte riktigt vet varför han springer fort, kan jag plocka upp visselpipan, stoppa den rättvänd (ja detta är då inte det enklaste ska ni veta) in i munen och blåsa en stoppsignal. 'Sinuskurva upp'! som Lotten har myntat. D tvärnitar, vänder sig om och STÅR STILL! några sekunder får passera och så åker tennisbollen iväg.

Nog för att han hade glömt detta (med att stå still) i morse, men vad gör det? Nu vet jag att långt där inne i vindlingarna har kugghjulen börjat klicka i varandra. Tids nog kommer detta att bli strålande.

Ha det på er!

/Hanna