smått & gått bland kottar, klövar & karameller

Vad har hänt sedan sist, kan man ju fåga sig. Det är ju rätt så länge sedan jag visade att jag fortfarande lever.

Jodå, tackar som frågar. Här på min kant i världen så fortskrider livet sin gilla gång med allt som detta innebär. Dagarna ser i stot sett lika ut med små variationer av händelser.

En sak som är 'ny' är att Krummeluren har fått återgå till yrkeslivet. Han trivs ganska bra med detta. Iofs så har han ju vickat som störning till och från vid lydnads och jaktträning. Men detta vick är inte så avanserat tycks han uttrycka.

Labbekompisen ringde för några veckor sedan och berättade att hon hade anmält sig & djuret till en viltspårkurs. Kul tyckte jag och muttrade lite över att inte jag lyckas med att hitta sådana aktiviteter och dessutom att anmäla mig och ett djur till det samma.

När kompisen hade varit på första träffan pratades vi vid och hon tyckte att kursen i sig var en trevlig tillställning och att 'gubbarna' var mysiga hund/jakt gubbar. Det lät inte allt för avvanserat så jag bad om telefonnummret till ledarna och tänkte att om jag har tur så kan de ta med en ytterst liten hund med korta ben. Han är ju så liten så han märks ju knappt ansåg jag.

Efter lite överläggande gubbarna imellan så fick jag & Krumm komma med från träff nr 2. Nu har ju luddhögen inte spårat på ca 1 år och i ärlighetens namn kan jag nog erkänna att det spår som han fick för 1 år sedan var det enda spår han fick det året. Med andra ord han är inte toppptrimmad inför uppgiften.

Vi åkte ut, guling var med för labben & gul skulle få träna efter spåret. När det var vår tur såg Krummel lätt förvirrad ut. Att han är med och bökar runt är inge konstigt man att han ska med och gul ska vara kvar var någe nytt. Han blev något mer skeptisk när han konstaterade att jag släpade med mig en spårsele med tillhörande lina. Fast han blev lite glad när han kom till insikt med att det var han som skulle få jobba.

Med tanke på att han har ett spår per 2 år i nosen så trasslade han sig väl igenom blodspåret (kanske 250-300m). Inte vet jag men han fick väll näringsbrist mitt i spåret och intog något organiskt nedbrytbart som han fann. Efter detta uppiggande fortsatte han till en 90-gradare där han först klockade vinkeln men när hjärnan han med betvivlade han sin egen förmåga och ringade länge och väl (åtminstonde i min brukshjärna länge och väl).

Efter ytterligar ca 50m hittade han sin klöv. Helt slut i rutan föll han ihop bredvid klöven men med kroppen över klöven så att jag inte skulle sno densamma av honom.

Efter detta har jag fått nya krafter vad gäller blodspår och nu knatar han obehindat 800-900m, 10 h gammla med uppehåll, återgångar och allt vad jag nu kan uppbringa för tokigheter.

På förra träffen fick han ett fullspår med fulltid (för anlagsklassen) osnitslat och som en liten knorr på det hela blev det även ett skott innan slutet.
Skottet tyckte han väll 'sådär' om. Han stannade upp och bängde en stund på 'gubben' innan han fortsate mot sin klöv.

När tiden är knappare än vad viljan att göra saker är så är fantasin uppfinnerikedommens moder. Jag har kommit på att jag kan träna bägge djuren på samma gång under spårarbetet. Krummel spårar och D får lov att gå jaktfot under spårarbetet. Passar ju mig som handen i hansken! Ett bekymmer som jag har med gul är att jag inte kan ge f-n i dessa underbart mjuka härliga öron när han ändå bara går där bredvid mig och vi inte gör någe av nytta (tycker min hjärna i alla fall). Detta har nu resulterat i att D anser sig ha ensamrätt till min vänserhand under transporter och stillasittande.

När jag nu tar med D vid sidan under spåret kan inte min hjärn sortera ut att 1 hålla koll på K, 2 hålla koll på linan (bara dett är ju fullt nog att styra upp!) och 3 gå och mecka med ett hundöra.
Lätt förvirring uppstår, kan ju erkännas, från de bägge hundarna men nu efter 3 gånger så börjar de finna sina platser.

Lydnadesträningen fortskrider så sakteiga den oxå. Vi håller just nu på med att hitta en bekväm kroppsställning för tassarna vid förflyttningen från sitt till stå samt att förflyttningen från stå till sitt skall ha bakåt energi. För mycket och för lite skämmer allt gäller fullt ut. Efter idogt traglande har energin gått från fullt framåt till lite väl mycket bakåt men det rättar troligen in sig när avståndet mellan gul och mig utökas.

Ha det!

/Hanna

0,2% som skiljer...

... tänk vad mycket som finns i dessa 0,2% av genomet på en hund.
Forskare har ju kommit fram till att det endast skiljer 0,2% av det totala genomet mellan alla de olika hundraser som finns. Helt otroligt tycker jag, men även otroligt farsinerande.
Att dessa raser skiljer sig rent fenotypiskt syns ju rätt så väl. Min fundering är hur mycket av dessa 0,2% utgör skillnader i beteendeegenskaperna (genotypiskt)?
Va??? Svammel och filosofi!
Jo, så här är det att jag har ju ett gult djur som är framavlad för att vara jägaren behjälplig med att hämta hem div olika helt och/eller halvdöda små djur från naturen. Å det tycker ju mitt gula djur e kul. Egenskapen är så väl inprentad i dessa varianter, av hundar, att de gång efter gång efter gång även springer ut i naturen å letar reda på olika, t ex sandfylda påsar som vi kallar dymmis. Ja helt ok, även om jag (som tycker att hundars mentalitet är en kul sak att fundera över) kan bli lite brydd över just detta. Att en hund (dvs ett rovdjur) springer ut å letar reda på ett byte (helt normalt, men nu kommer knorren) å sedan så fort hunden nu har detta köttstycke i sin mun direkt försöker, så fort det bara kan gå, springa som en galning tillbakt till människan, som den anser sig tillhöra, å spotta ut maten ur sin egen mun å i handen på personen. Vad är nu belöningen? En hund är ju egoist, så är det bara, dvs den gör inte något om den inte anser sig vinna på utförandet i slutänden. Jo, vi belönar hunden direkt med att säga åt den att göra om uppgiften igen å igen å igen ända till vi anser uppgiften vara slutgiltigt klar. De flersta hundar av denna variant springer fram å åter som skållade råttor med alla möjliga å omöjliga saker å är desutom helt nöjda med det. Underligt och farsinerande att vi människor har lyckats få fram detta tycker jag.
Ja, jo sedan har jag ju även ett vitt lite luddigt djur som människan har meckat ihop för att uppfylla en helt annan uppgift. Denna uppgift består i att rasen ifråga ska sitta/ligga snällt och prydligt i knät på en fransk adel- eller hovdam hela dagarn och bli klappad å äta praliner. De flesta hundar av denna variant som jag känner tycker även de att deras uppgift är helt ok.
Men tittar man nu närmare på mina två individer så finns det små grejja mojjer som jag åtminstånde vill personifiera som indevidegenskaper.
Det gula djuret är enormt snäll vilket då medför att han saknar skärpa (mentalsnack). Skärpa är ju inget som man till vardags tycker är en 'bra' egenskap. Men avsaknaden av detta medför att det gula djuret blir lite lat. När han har sprungit ett antal gånger fram å åter och lämnat sanpåsarna till mig så 'lägger han av'. Alternativt jobbar han sämre när trrängen är får svår forserad. Min älskade Tant var precis lika dan så frågan är ju iofs om det är 'miljön', dvs jag, som utvecklar detta hos min djur?? En orsak kan ju även vara att hanns matte även hon är lat och inte har sett till att Guling har en tillräkligt bra kondition...
När detta nu händer så är det alltid tryggt att ha en 'rangsell-hund', eller som på jaktspråk då översätts till en 'picking-up hund'. Jag har faktiskt en rangsellare har jag kommit till insikt med. Jag hade faktiskt inte en aning om detta fram tills förra veckan.
I mitten av förra veckan (när jag även insåg bristen i Guls kondis) la jag ut ett sök, ca 100m djupt och ca 50m brett och 8 dummis + 4 bollar. För engångs skull tänkte jag faktiskt till lite när jag la ut grejjerna. Jag delade in dem i färg och form för att underlätta för mig själv om och när jag skulla behöva gå ut å leta reda på de saker som G inte fick in (som sagt även jag är ju lat).
Gul springer hit och dit och plockar in bollar och dummis. Krumm gräver små gropar och käkar mossrötter. Efter att 4 bollar och 7 dummis är inne bestämmer sig G för att nu får det banne mig vara färdig med detta. Han lägger sig å söker ca 1-2 ut och 30 m brett (ett klockrent sätt att tala om att han är trött och inte vill).
Mutter mutter, det är ju självklart den dummi som ligger längst ut som är kvar. Ja, ja det är väll bara att knata ut å 'lyfta' på den för att försöka motivera G att gå ut en gång till. Jag sätter G för att gå ut men upptäcker att Krumm har smitit iväg. K har en liten (irriterande) förmåga att smita iväg på egna små expiditioner i naturen (den längsta varade i 40 timmar när han var 7 månader, så jag blir alltid lite nervigg när han inte syns till). Efter lite span ser jag att han 'meckar' runt ungefär mitt i 'rutan'. Okidoki jag får väll fånga upp grabben på vägen. Så jag börjar gå ut mot det område som jag tror att den kvarglömde dummin finns. Dömm om min förvåning när jag ser ett litet vitt luddigt djur släpandes, dragandes och lyftandes på en röd dummi. Marken där vi var är ett gammalt karlhygga så det är rätt mycket gammalt bröte som ligger där. Inget att bekymra sig om när söket är tänkt tillen retreiver med bra markfrigång. Men en krummelur med totahöjd på 32cm och en markfrigång på ca 15cm får det ju inte så lätt. Krummeluren, till skillnad från Guling, saknar inte skärpa! Varje gång dummin fastnade i riset pottade han i tassen sög tag i dummin och slet tills den lostnade. Jag kunde inte annat än att stå still och beskåde den lilla hunden, hur gullig som hellst! Han slet och drog och slet å drog. Fort gick det inte men intensiteten skulle få vilken retreiverägare som hellst att bli grön av avund. När K hade kanske 5 meter kvar till mig gav han dock upp, släpte dummin kom fram till mig och krävde sin belöning, dvs karra. Han fick många karra det lovar jag. Han var så sluta att jag fick bära både honnom och dummin (som jag la ut igen åt G).
Gul sprang ut å sökte reda på dummin, K låg utslagen i mossan och hämtade andan. Sedan gick vi hem och slappade.
I böran av denna vecka prövade jag min litta rangsellar igen och han är klockren! Det går inte fort men han har en näsa som är rent fantastisk. Kanske beror detta på av att nosen är så nära marken? Inte vet jag. Men han tular ut i makig tackt och hittar de dummis som G inte vill få med sig. För att inte hela dagen ska gå så följer jag efter K på lite avstånd så att det inte blir så lång sträcka som han behöver släpa dummin åter till mig.
Så är det! Gener är ju rätt så fantastiska. Vi kan alltid försöka styra dem men i slutänden gör de lite som de själva önskar.

Ha det!

/Hanna