smått & gått bland kottar, klövar & karameller

Vad har hänt sedan sist, kan man ju fåga sig. Det är ju rätt så länge sedan jag visade att jag fortfarande lever.

Jodå, tackar som frågar. Här på min kant i världen så fortskrider livet sin gilla gång med allt som detta innebär. Dagarna ser i stot sett lika ut med små variationer av händelser.

En sak som är 'ny' är att Krummeluren har fått återgå till yrkeslivet. Han trivs ganska bra med detta. Iofs så har han ju vickat som störning till och från vid lydnads och jaktträning. Men detta vick är inte så avanserat tycks han uttrycka.

Labbekompisen ringde för några veckor sedan och berättade att hon hade anmält sig & djuret till en viltspårkurs. Kul tyckte jag och muttrade lite över att inte jag lyckas med att hitta sådana aktiviteter och dessutom att anmäla mig och ett djur till det samma.

När kompisen hade varit på första träffan pratades vi vid och hon tyckte att kursen i sig var en trevlig tillställning och att 'gubbarna' var mysiga hund/jakt gubbar. Det lät inte allt för avvanserat så jag bad om telefonnummret till ledarna och tänkte att om jag har tur så kan de ta med en ytterst liten hund med korta ben. Han är ju så liten så han märks ju knappt ansåg jag.

Efter lite överläggande gubbarna imellan så fick jag & Krumm komma med från träff nr 2. Nu har ju luddhögen inte spårat på ca 1 år och i ärlighetens namn kan jag nog erkänna att det spår som han fick för 1 år sedan var det enda spår han fick det året. Med andra ord han är inte toppptrimmad inför uppgiften.

Vi åkte ut, guling var med för labben & gul skulle få träna efter spåret. När det var vår tur såg Krummel lätt förvirrad ut. Att han är med och bökar runt är inge konstigt man att han ska med och gul ska vara kvar var någe nytt. Han blev något mer skeptisk när han konstaterade att jag släpade med mig en spårsele med tillhörande lina. Fast han blev lite glad när han kom till insikt med att det var han som skulle få jobba.

Med tanke på att han har ett spår per 2 år i nosen så trasslade han sig väl igenom blodspåret (kanske 250-300m). Inte vet jag men han fick väll näringsbrist mitt i spåret och intog något organiskt nedbrytbart som han fann. Efter detta uppiggande fortsatte han till en 90-gradare där han först klockade vinkeln men när hjärnan han med betvivlade han sin egen förmåga och ringade länge och väl (åtminstonde i min brukshjärna länge och väl).

Efter ytterligar ca 50m hittade han sin klöv. Helt slut i rutan föll han ihop bredvid klöven men med kroppen över klöven så att jag inte skulle sno densamma av honom.

Efter detta har jag fått nya krafter vad gäller blodspår och nu knatar han obehindat 800-900m, 10 h gammla med uppehåll, återgångar och allt vad jag nu kan uppbringa för tokigheter.

På förra träffen fick han ett fullspår med fulltid (för anlagsklassen) osnitslat och som en liten knorr på det hela blev det även ett skott innan slutet.
Skottet tyckte han väll 'sådär' om. Han stannade upp och bängde en stund på 'gubben' innan han fortsate mot sin klöv.

När tiden är knappare än vad viljan att göra saker är så är fantasin uppfinnerikedommens moder. Jag har kommit på att jag kan träna bägge djuren på samma gång under spårarbetet. Krummel spårar och D får lov att gå jaktfot under spårarbetet. Passar ju mig som handen i hansken! Ett bekymmer som jag har med gul är att jag inte kan ge f-n i dessa underbart mjuka härliga öron när han ändå bara går där bredvid mig och vi inte gör någe av nytta (tycker min hjärna i alla fall). Detta har nu resulterat i att D anser sig ha ensamrätt till min vänserhand under transporter och stillasittande.

När jag nu tar med D vid sidan under spåret kan inte min hjärn sortera ut att 1 hålla koll på K, 2 hålla koll på linan (bara dett är ju fullt nog att styra upp!) och 3 gå och mecka med ett hundöra.
Lätt förvirring uppstår, kan ju erkännas, från de bägge hundarna men nu efter 3 gånger så börjar de finna sina platser.

Lydnadesträningen fortskrider så sakteiga den oxå. Vi håller just nu på med att hitta en bekväm kroppsställning för tassarna vid förflyttningen från sitt till stå samt att förflyttningen från stå till sitt skall ha bakåt energi. För mycket och för lite skämmer allt gäller fullt ut. Efter idogt traglande har energin gått från fullt framåt till lite väl mycket bakåt men det rättar troligen in sig när avståndet mellan gul och mig utökas.

Ha det!

/Hanna