0,2% som skiljer...

... tänk vad mycket som finns i dessa 0,2% av genomet på en hund.
Forskare har ju kommit fram till att det endast skiljer 0,2% av det totala genomet mellan alla de olika hundraser som finns. Helt otroligt tycker jag, men även otroligt farsinerande.
Att dessa raser skiljer sig rent fenotypiskt syns ju rätt så väl. Min fundering är hur mycket av dessa 0,2% utgör skillnader i beteendeegenskaperna (genotypiskt)?
Va??? Svammel och filosofi!
Jo, så här är det att jag har ju ett gult djur som är framavlad för att vara jägaren behjälplig med att hämta hem div olika helt och/eller halvdöda små djur från naturen. Å det tycker ju mitt gula djur e kul. Egenskapen är så väl inprentad i dessa varianter, av hundar, att de gång efter gång efter gång även springer ut i naturen å letar reda på olika, t ex sandfylda påsar som vi kallar dymmis. Ja helt ok, även om jag (som tycker att hundars mentalitet är en kul sak att fundera över) kan bli lite brydd över just detta. Att en hund (dvs ett rovdjur) springer ut å letar reda på ett byte (helt normalt, men nu kommer knorren) å sedan så fort hunden nu har detta köttstycke i sin mun direkt försöker, så fort det bara kan gå, springa som en galning tillbakt till människan, som den anser sig tillhöra, å spotta ut maten ur sin egen mun å i handen på personen. Vad är nu belöningen? En hund är ju egoist, så är det bara, dvs den gör inte något om den inte anser sig vinna på utförandet i slutänden. Jo, vi belönar hunden direkt med att säga åt den att göra om uppgiften igen å igen å igen ända till vi anser uppgiften vara slutgiltigt klar. De flersta hundar av denna variant springer fram å åter som skållade råttor med alla möjliga å omöjliga saker å är desutom helt nöjda med det. Underligt och farsinerande att vi människor har lyckats få fram detta tycker jag.
Ja, jo sedan har jag ju även ett vitt lite luddigt djur som människan har meckat ihop för att uppfylla en helt annan uppgift. Denna uppgift består i att rasen ifråga ska sitta/ligga snällt och prydligt i knät på en fransk adel- eller hovdam hela dagarn och bli klappad å äta praliner. De flesta hundar av denna variant som jag känner tycker även de att deras uppgift är helt ok.
Men tittar man nu närmare på mina två individer så finns det små grejja mojjer som jag åtminstånde vill personifiera som indevidegenskaper.
Det gula djuret är enormt snäll vilket då medför att han saknar skärpa (mentalsnack). Skärpa är ju inget som man till vardags tycker är en 'bra' egenskap. Men avsaknaden av detta medför att det gula djuret blir lite lat. När han har sprungit ett antal gånger fram å åter och lämnat sanpåsarna till mig så 'lägger han av'. Alternativt jobbar han sämre när trrängen är får svår forserad. Min älskade Tant var precis lika dan så frågan är ju iofs om det är 'miljön', dvs jag, som utvecklar detta hos min djur?? En orsak kan ju även vara att hanns matte även hon är lat och inte har sett till att Guling har en tillräkligt bra kondition...
När detta nu händer så är det alltid tryggt att ha en 'rangsell-hund', eller som på jaktspråk då översätts till en 'picking-up hund'. Jag har faktiskt en rangsellare har jag kommit till insikt med. Jag hade faktiskt inte en aning om detta fram tills förra veckan.
I mitten av förra veckan (när jag även insåg bristen i Guls kondis) la jag ut ett sök, ca 100m djupt och ca 50m brett och 8 dummis + 4 bollar. För engångs skull tänkte jag faktiskt till lite när jag la ut grejjerna. Jag delade in dem i färg och form för att underlätta för mig själv om och när jag skulla behöva gå ut å leta reda på de saker som G inte fick in (som sagt även jag är ju lat).
Gul springer hit och dit och plockar in bollar och dummis. Krumm gräver små gropar och käkar mossrötter. Efter att 4 bollar och 7 dummis är inne bestämmer sig G för att nu får det banne mig vara färdig med detta. Han lägger sig å söker ca 1-2 ut och 30 m brett (ett klockrent sätt att tala om att han är trött och inte vill).
Mutter mutter, det är ju självklart den dummi som ligger längst ut som är kvar. Ja, ja det är väll bara att knata ut å 'lyfta' på den för att försöka motivera G att gå ut en gång till. Jag sätter G för att gå ut men upptäcker att Krumm har smitit iväg. K har en liten (irriterande) förmåga att smita iväg på egna små expiditioner i naturen (den längsta varade i 40 timmar när han var 7 månader, så jag blir alltid lite nervigg när han inte syns till). Efter lite span ser jag att han 'meckar' runt ungefär mitt i 'rutan'. Okidoki jag får väll fånga upp grabben på vägen. Så jag börjar gå ut mot det område som jag tror att den kvarglömde dummin finns. Dömm om min förvåning när jag ser ett litet vitt luddigt djur släpandes, dragandes och lyftandes på en röd dummi. Marken där vi var är ett gammalt karlhygga så det är rätt mycket gammalt bröte som ligger där. Inget att bekymra sig om när söket är tänkt tillen retreiver med bra markfrigång. Men en krummelur med totahöjd på 32cm och en markfrigång på ca 15cm får det ju inte så lätt. Krummeluren, till skillnad från Guling, saknar inte skärpa! Varje gång dummin fastnade i riset pottade han i tassen sög tag i dummin och slet tills den lostnade. Jag kunde inte annat än att stå still och beskåde den lilla hunden, hur gullig som hellst! Han slet och drog och slet å drog. Fort gick det inte men intensiteten skulle få vilken retreiverägare som hellst att bli grön av avund. När K hade kanske 5 meter kvar till mig gav han dock upp, släpte dummin kom fram till mig och krävde sin belöning, dvs karra. Han fick många karra det lovar jag. Han var så sluta att jag fick bära både honnom och dummin (som jag la ut igen åt G).
Gul sprang ut å sökte reda på dummin, K låg utslagen i mossan och hämtade andan. Sedan gick vi hem och slappade.
I böran av denna vecka prövade jag min litta rangsellar igen och han är klockren! Det går inte fort men han har en näsa som är rent fantastisk. Kanske beror detta på av att nosen är så nära marken? Inte vet jag. Men han tular ut i makig tackt och hittar de dummis som G inte vill få med sig. För att inte hela dagen ska gå så följer jag efter K på lite avstånd så att det inte blir så lång sträcka som han behöver släpa dummin åter till mig.
Så är det! Gener är ju rätt så fantastiska. Vi kan alltid försöka styra dem men i slutänden gör de lite som de själva önskar.

Ha det!

/Hanna