paus

Nu har jag (ännu en gång) kommit fram till beslutet att 'lägga ned' bloggen. Det finns tyvärr inte några 'tangent-knappnings-tryckningar' kvar i mina fingrar när jag kommer från jobbet, så då får bloggen stryka på foten helt enkelt.

Ha det!

/Hanna

mellanlandning

Nu är jag hemma från Slovenien och kommer att så vara i ganska exakt en vecka. Sedan bär det av igen men denna gång till England (med bil denna gång) där lågtrycken hopar sig och regnet aldrig tycks upphöra för tillfället. Om vi har tur så tar dock regnet slut lagom till vi anländer och molnen kanske inte hinner fyllas på ordentligt igen förens vi ska lämna landet för återfärd mot svedala.
Djuren blev mycket glada åt att få återförensa igen efter nästan en vecka på varsin ort. Första dygnet gick mest åt till att vilt och galet tugga och slita i varandras pälsar. Kul att de tycks tycka om varandra i alla fall även om tillhörande ljud blir lite nervpåfrestnde.
Veckan kommer att tillbringas mer eller minder på och runt arbetet eftersom jag nu ska vara busig å vara ledig i ca 10 dagar.
Slovenien föresten kan jag rekomendera för besök men ta med egen mat för den va allt bra underlig och dessutom rätt så smaklös. Landet är otroligt vackert med dynamisk struktur. Djupa gröna dalar (om man nu besöker under den gröna årstiden) höga berg där det finns snö på de högsta topparna. Glada och vänliga människor och faktiskt god pizza (kanske inte så underligt då ett av granlanden är Italien).

Ha det!

/Hanna

ett pris av varje variant

Jaha då har jag (eller kanske vi) samlat på oss en prisvalör av vare sort. Lördagens start slutade lika abrupt som den började och resulterade då i en förarglig 0:a.
Upplägget av provet var annars ett som bord passa oss, tycker jag. D var nog mer av åsikten att upplägget passade honom perfekt.
Vi började med ett 'minisök', inte närsök utan mer mini. Sökområdet var det samma som senare skulle användas till det 'stora' söket men vi skickade från ena sidan 90 grader från där vi senare skulle skicka.
Perfaberfa tänkte matten 'då kan D blåsa ur sig på dessa två första apporter'. För dagen hade D en förträflig näsa och det blev således ingen urblåsning utan två snabba apporter. Resultat = D tände ännu mer. Eftersom nu matten har legat nedbäddad i soffan sista halvan av veckan och inte heller på lördagen kände sig helt allärt (vilket den sensitiva hunden så klart uppfattade)så fanns det en del uppdämd energi i den gula luddiga kroppen.
Jaha, nästa övning var en dubbel på land och de hamnade i linje utåt sett. Här blev jag nog allt för avslappnad (vilket jag redan var innan med hjärnan full i snor och blodet full med alvedon) så när först anden faller ser jag en gul hund fara ut som en kanonkula. Tack och lov så sitter tackterna i sedan mitt liv ihop med dobermannen Amadeus. Utan att analysera händelsen närmare så fick jag stopp på guling och han intog åter sin platts bredvid mig och gjorde sedan fina markeringar rakt igenom så långt vi nu var med i provet. Den 1:a apporten fick jag ju dock peka på för mitt 'nej' blev kanske lite väl starkt så den valde han liksom bort...
Efterklok så borde jag ha tackat för oss redan här men man vill ju liksom pröva.
Efter land & vatten markerinarna var det dax för dirrigeringarna, först vatten och sedan land. Kvällen innan hande jag, glad i hågen, börjat bygga om linjetagstecknet (behöver jag säga att detta inte var helt befäst?). 1:a; en ca 1.5m tjock vass ut på blankvatten ca 20-40m (ögonmått är ju inte min starka sida), in i en tjock vass, hitta pippi och så åter. Hur svårt kan det va? Skit svårt tydligen då det endast var en hund som fixade detta under lördagen.
D börjar glatt med att simma ut ur 1:a vassen (där arrangören hade varit en ängel och huggit ut en 2m bred gata så att förararna skulle ha en chans att se hunden). Bra nu ska det väll gå bra. Vad händer? Jo gul förvinner runt hörnet och följer vasskanten helt övertygad om att detta är vad som är tänkt. När jag för kontroll över vilken possition han har (med hjälp av den långa domaren som ser över vassen) befinner sig det lilla djuret 180 grader från tänkt linje. Hmmmm...
Ta in skicka om. Nu simmar D snällt rakt ut men bryter lite upp mot vinden. Ingen panik, han simmar ju i alla fall nästan åt rätt håll. När D närmar sig andra sidan är han ca 5-7 m för mycket åt vänster. Men va f-n han är ju bra på sidoteckan. Jag stoppar, han vänder, jag pekar höger, han simmar vänster. Hoppsan hejsan! Jag stoppar, han vänder , jag pekar tydligare åt höger, han simmar bestämt åt vänster rakt ut i mälaren! Jag blåser stopp, D skiter fullständigt i den epileptika och noll kroppskontrollerade vilt blåsande sjuklingen som är allt för sjuk för att klara denna avanserade övning.
Bläää! Ja ja ta in och spara hunden till resten av provet. Nästa övning är landdirren och det är han mycket bättre på. Vi ställer upp, jägaren skjuter, D brinner nästan upp! Jag flyttar mig några meter åt höger för att slippa skicka min hund(som går spikrakt efter mina angivelser, not) rakt över en stor sten. Här visar jag tydligt att jag är helt oförmögen att se de 'bunkrar' som finns! Ca 5-7 (väldigt vad jag har hakat upp mig på 5-7 m...) finns nämligen landningsplatserna för land markeringen. Om jag nu ska flytta mig så varför flyttar jag då närmare dessa platser istället för längre bort?? Ja inte vet jag, hjärnan full av snor och blodet full med alvedon eller så tänker jag helt enkelt inte.
Ja skickar, D går faktiskt rakt (åtminstonde vill jag minnas det så)kanske (gissa!!! Jaaa) 5-7meter sedan får hanns näsa (som redan vid första söket hade visat sig vara effektiv idag) vittring på landningsplatserna (dessa var i frånvind så han kunde ju ha missat dem kan man tycka så här i efterhand). Tvär gir åt höger och söka söka söka. Jag blåser stopp, D tittar upp, jag pekar vänster, D vänder rumpam till och förtsätter söka (så virrig som jag e så kan jag ju inte veta vart fågeln ligger!). Jag blåser stopp, D skiter fullständigt i detta, jag vänder mig till domaren och tackar för oss.
Jag tar ur pipan ur munnen och lägger istället på ett muntligt komando på inkallning. D byter ut jaktchipet mot lydnadschipet kommer snabbt och lätt och intar utgångspossition. Jag kopplar och sedan går vi bredvid och tränar passivitet istället.
Hur som så hade D kul och vissa andra oxå. Och hur som så var jag nöjd och glad när D hade hämtat in vatten dubbeln snabbt och lätt utan tjafs. Nu ska jag ta vintern för vad den är och börja om från början med linjetag. Vem vet om han får lite mer än 2 timmars träning på detta så kanske vi kan få till det. Så jag rekomenderar er inte att gå ut kvällen före provstart och börja bygga om ett helt moment. Det fungaerar inte!

Ha det!

/Hanna

Idag är det lite sol och jag hittade kantareller på fm-prommisen. Hundarna for rundbana i skogen och grävde flera både djupa, breda och ofantligt fina gropar på div olika platser. Mossan kommer att få bra med lufttilldelning till sina rötter och även de små skogsmössen kan ju nyttja dessa håligheter om så behövs.
De är snälla min små änglar.
Jag och D har varit ute på aktiviteter båder fredag och lördag. Han sköter sig så där underbart så att jag blir helt glad! Inge pip, stök och bök under tiden vi väntar på att 'de andra' ska bli klara med vad de nu gör innan vi får börja jobba. Igår hade han dessutom sin mor på plats. Vilkn fantastik hund! Jag å D stod och beundrade hennes ihärdighet när hon idogt jagade efter en som simmade och inte gav hon sig inte! Sonen har lite att ta efter där, men han är ju lite på väg. Fast det där med att blöta ned sig kan de andra göra, tycks han tycka. Mer fältsök! Vi hittade någon slags betesodling som han plöjde igenom ordentligt.
Idag blir det bara sällsis-hundar eller vilodag kanske. Har lovat mannen att hjälpa till med målande av altanen som faktiskt börjar se ut aom en altan oxå. Där av tt jag hamnade vid datorn...
Krummelbummel är underbar som han liksom bara är genom att existera. Han ligger i tantens gammla (70-tals)oranga snurrfotölj och tycks fundera på om han måste hoppa iväg till köket för att få lite fil (från 20-åringens frukost, kl är ju ändast 12.45 just nu) eller om han (J alltså) har börjat begripa att filen bör tilldelas K där han nu behagar infinna sig.
Näähää, det gick inte så han skuttade precis iväg å jag blev ensam kvar på kontoret.

Ha det!

/Hanna

Trevliga gubbar

Igår kväll hade vi lite skott-passivitets-övning jag å D. Mannens dotters sambo (N) håller på med att ta jägarexamen å då behöver de tydligen skuta på en pappersälg som åker fram å åter efter en bana en bit bort. Igår skulle N 'skjuta upp' på älgbanana utan för u-a å då passade vi på att åka med. Himla trevligt ställe med fika, korv och 'glada gubbar' som tykte att det var helt ok att jag planterade mig själv på en stol med hunden bredvid. Mycke snack och minnen om olika jakthundar och deras upptåg blev det.
Det var ett mycket bra ställe mtp skotten oxå. De (dvs skotten) kom lite oförhappandes med mer eller mindre långa mellanrum och D hade fullt upp med att hålla styr på den där älgen (fast han vet ju inte att det skall föreställa en älg) som for rundbana borta vid vallen. Dessutom yrde det runt en massa mer eller mindre grönklädda farbröder med och utan eldkäppar i näven.
Tur att de där jägarna övar för det behövs. Inte en enda fågel lyckades de träffa på den timme vi var där. Hur svårt kan det va???
När D började ta det lite lugnare gick vi fram en bit och stod mer 'på pass under passivitet' ett tag och varvade även med linförighet på parkerigen. Lite havreflarns ätnings övning han vi också med ;-)

Ha det!

/Hanna

resa i tid å rum

Jag har under de senaste 48 timmarna haft en resa tillbaks i tiden. Jag hälsade på hos SBK för ca 15 år sedan. Det är skönt att vara tillbaks igen kan jag säga. Fy för f-n vad det var tråkiga träningsmetoder då. Jag skippar nog hellre det där med b-prov om det är på detta viset det skall tränas.

Ha det!

/Hanna

beteendeändring = bra eller dåligt?

Jag har dragit åt tum(tass)skruvarna på de gula djurt vad gäller att lyssna på mina signaler. Vet inte hur detta kommer att utvecklas men ett är säkert: det är en mycket tråkig träningsform som varken jag eller (troligen) djuret uppskattar. Risken (ffa) med detta är ju att jag får en hund som inte kommer att jobba självständigt utan som stannar och frågar så fort minsta osäkerhet uppstår. Men skulle detta nu bli resultatet så går det ju alltid att reparera. Hundar är ju så underbara på detta sätt. De lever i nuet (på gott och ont) och endast genom att ändra på sitt eget (dvs förarens) beteende så ändrar de (dvs hunden) på sitt snabbt och lätt. Dessutom så tycker de ju om sin förare även om de straxt innan har kännt en osäkerhet på vad det är som gäller.
Tänk om vi människor skulle kunna ta efter detta i vårt sätt att agera.

Ha det!

/Hanna

sabbreultat rapport av ökl

Vi (dvs jag å D) överlevde starten i ökl i går. Vi gjorde inget stort fel och inte heller något sort rätt utan mer ett godkänt jobb. Vissa missar från mig och vissa missar från D resulterade i ett pris med siffran 3 samt att vi även lyckades få fatt i den flyende kaninen efter avslutat prov. Jag är helt nöjd med dagen (tävlingsmänniskan Hanna är dock jätte sur...). Många nya infallsvinklar på hur jag ska föra djuret fick jag samt klarhet i de brister hos oss bägge framträdde också. Nu är det ca veckor kvar till nästa start och jag lovar att jag har en hel del att sätta tänderna i för att få upp priset till det som vi alla önskar oss själva när vi går ut på startlinjen.

Ha det!

/Hanna

luften har gått ur, liksom...

Jag har varit en bra människa och tränat sammarbete och teckenförståelse så att jag nästan borde kunna disputera i ämnet hundpedagogik. Detta har gett bra resultat upp till den nivå vi nu befinner oss. Dirregering tex; han simmar rakt som ett frunset snöre efter en linjal (dock inte alltid åt det håll jag pekar men ändå han simmar utåt och tar snällt tecken åt alla de håll och kanter). Söket sköter han självständigt och jobbar mycket bra.

Varför 'luften ur'?
Jo jag blev ju styv i korken när jag kände att linjetagen faktiskt började sitta och att han ffa är styrbar på långa vattenavstånd. Så jag anmäler glatt och skall således starta nu på söndag.
Vad händer??? Jo, jag innser (igår deff) att jag inte har tränat dubbelmarkeringar! Och att D således inte alls är med på noterna att det är två prytlar som skall hållas ordning på dessutom snabbt och lätt tas in utan att fundera på om den där kastaren kommer att börja hoppa jämfota rätt som det är.

Så kan det gå när inte hela hjärnan är med. Nu ska jag starta med en hund som inte är ordentligt genomarbetad för uppgiften. Dvs något som jag har lovat både mig själv och mina djur att inte göra. PRUTT!!!!

Ha det.

/Hanna

I brist på egen fantasi...

... så kommer denna lilla uppsattsskrift från ett barn. Håll till godo.

* Nyttan med* Kon

Kon är ett husdjur... Men den finns också utanför huset. Och den lever ofta på landet, men den kommer också in till staden, men bara när den skall
dö. Men
det bestämmer den inte själv.

Kon har sju sidor... Den översta sidan - Den nedersta sidan - Den främre sidan - Den bakre sidan - Den ena sidan - Den andra sidan- Och den
invändiga sidan.

På den främsta sidan sitter huvudet... Och det är för att hornen skall ha något att sitta fast på. Hornen är av horn och dom är bara till prydnad. Dom kan inte röra på sig, men det kan öronen. Dom sitter på sidan av hornen. Kon har två hål framme i huvudet. Dom kallas ko-ögon. Kons mun kalles mule. Det är nog för att den säger mu.

På den bakersta sidan sitter svansen... Den använder den för att jaga bort flugor med, så att dom inte ramlar ned i mjölken och drunknar.

På den översta sidan - Och den ena sidan - Och den andra sidan, är det bara hår... Det heter ko-hår och har alltid samma färg som kon. Färgen på kon heter kulör.

Den nedersta sidan är den viktigaste för där hänger mjölken. Och när mjölkerskan öppnar kranarna så rinner mjölken ut. När det åskar så blir mjölken sur... men hur den blir det har jag inte lärt mig ännu. Kon har fyra ben... Dom heter ko-ben. Dom kan också användas till att dra ut spikar med. Kon äter inte så mycket, men när den gör det äter den alltid två gånger. Dom feta korna ger helmjölk. När kon är dålig i magen ger den ost. I osten är det hål. Men hur den gör hålen har jag inte heller lärt mig ännu.

Kon har gott luktsinne... Vi kan känna lukten av den på långt håll. Kons valpar heter kalvar. Kalvens pappa heter tjur, och det gör kons man också. Tjuren ger inte mjölk och är därför inte ett däggdjur.

Den som kommer och hämtar kon när den blir gammal heter ko-fångare. Den sitter ofta framme på bilar. Så blir kon slaktad, man häller mjölken i tetror som vi kan köpa i affären. Kons fyra ben skickas till snickaren. Det kallas återanvändning.

Som man kan se är kon ett nyttigt djur. Och därför gillar jag kon väldigt mycket. /Lärarens kommentar: Jag har aldrig läst något liknande!/

uppdatering av läget

Livet springer så fort så fort och även de små djuren gör det samma det är bara jag som hasar mig fram i maklig takt allt medans hg omvandlas till kg på min kropp. Men som det är sagt så har ju gravidationen ingen som helst förmåga att påverkas utan den sköter sitt.

Annars?
Jo tack, det pillar på här i Mälardalen. Jag har hunnit träna ganska mycket och studien av hur korrelationen träning/resultat hänger ihop stärks allt eftersom tiden går.
Gul startade i lydnadsklass 3 i onsdags och resltatet går inte att klaga på nämnvärt. Om matten hade tränat ordentligt på alla moment hade slutsumman blivit bättre, men nu är det så att den räkte till som den blev.

Resultat:
Sitt i grupp 10
Platsligg 10
Fritt f 9
Sättande 10
Ink m st & ligg 10
'Rutan' 6 (här hade jag slarvat med vissa delar...)
App/hopp 10
App/metall 9,5
Vittring 9
Fjärr 9
Summa: 291p och detta blev en 1:a placering.

Dagen efter (to) var det andpremiär och jag passade då även på att få mig själv & gul bedömd i kkl och detta gick även det bra, så nu kan jag ju starta på A-prov om andan skulle falla på. Vilket den troligen inte kommer att göra förens tdigast nästa höst.

Kvar på dagordningen är två starter på B-prov för att kolla av hur vi ligger till. Dessa blir (förhoppningsvis) under september. Kan ju bli kul (antingen för mig eller så för publiken, vad vet jag).

Nu ska jag packa ihop mig för att dra norröver till Norberg och min veterinär kompis som bor där i obyggden. Det är nog en av landets vackraste platser måste tilläggas.

Ha det!

/Hanna

vatten unde broarna...

...har det runnit mycke sedan jag sist skrev på bloggen. Som så många andra gånger är det många olika faktorer som inverkar i mitt 'inte visa mig på nätet'. Jobbet kräver sitt och då ffa eftersom det börjar dra i hop sig till slutspurt. Mycket som skall hinnas med innan dagen D som närmar sig allt mer.
Hunden (den gula) är anmäld till div olika prov och tävlingar så här behövs det tränas, putsas och slipas. Altanbygget fortskrider och här måste jag ju absolut vara med och inte bara lägga näsan utan snarare hela min lekamen i blöt (detta tar tid må ja säga!).
Hur somelle hur så går det bra på alla fronter känns det som. Eller så är jag helt enkelt inte mottaglig för negativa vibbar just nu.
Denna veckan har jag tagit ledig, vilket då innebar att jag lyckades hålla mig från jobbet hela måndagen. På tisdagen gick det inte lika bra men jag kom ifrån efter 4 timmar. Idag håller jag mig sysselsatt hemma med städning och service till mannen som leker med grävaren ute på tomten. I mogorn ska jag börja packa ihop saker för avfärd mot GS, där jag ska deltaga på en mocktrail-funkis-utbildning fr-lö. Hem lö em å då bara måste jag få till något slags träningspass!!! Hundarna kommer att få vara hemma med mannen när jag är på GS.

Ha det!

/Hanna

Bygga om eller renovera? Kanske bygga ut?

De senaste dagarna har ägnats åt analys av fokus (fokus från det gula djuret då). Jag har kommit till insikt med att jag totalt har misslyckats med att få D att begripa vad ett linjetag är. Att det har något med att han ska lämna mig bakom sig och så småningom hitta en dummi begriper han. Samt att när väl dummin är lokaliserad så skall denna återföras till mig.
Att han (eller rättare jag vill) ska gå rakt och snyggt i den riktning jag pekar (med hela handen som någon hobby militär) har fallit mellan stolarna. När jag började titta på detta såg jag ett klart mönster. Han går ut rakt ca 5-7 m sedan kommer en båååågggge åt något håll för att sedan segla tillbaks på den (min) tänkta linje och till målområdet. Ja jo han hittar ju dummin men jag inser ju att den dag han inte har varit med å lagt ut dummin så kommer bågen inte att vara en båge utan en mer eller mindre krokig linje.
Varför gör han på detta viset??
Jag la ut ett målområde och gick sedan till appellplan för att köra lite lkl 3 moment. När jag sedan gick tillbaks för att ta linjetaget hade bågen fått en radie på kanske 10 m. Hmmm. Jag satte mig på kvällen och grunnande på detta. Efter en stund kom jag in på momentet ’rutan’. I gentligen är ju detta samma sak. Jag ställer upp och ’riktar’ D (genom att fråga ’var e rutan?’) och här fokuserar han glatt upp och riktar sin energi framåt/utåt. När jag ställer upp för linjetag virrar han med blicken åta alla håll och kanter samt att kroppen ser ut som en makaroniskruv. Inte underligt att den så kallade linjen blir som en sprial.
Vad är skillnaden? Jag bokade upp uppföderskan för ’problemlösning’ och åkte ut i lördags. De braiga barnen hade hört ryktet om mitt anländande och hade bakat en kladdkaka. Så vi började ju självklart med teori och energi intag. Vädrets makter var (inte) med oss och en åskskur kom precis som vi skulle bege oss ned i hagen. Så vi fortsatte med fika, kaka och babbel.
Väl nere i hagen gjorde jag några övningar som jag brukar gör och efter lite funderande och grunnande kom lösningen som en glödlampa i serierna.
Jag är helt enkelt för sölig! När jag ställer upp för skick så fokuserar D upp nästan på direkten och jag missar detta (då jag troligen just då håller på med att fånga min pipa som hänger å dinglar). När jag sedan begär att han ska rikta in sig så fattar han nadda. ’Vadå är det inte åt det hållet? Nähe då tittar jag lite hit och dit istället’. Jag börjar mecka runt och sedan är förvirringen total. Stackars liten hund!
Nu är ju detta beteende befäst hos D så här blir det till att bygga om från grunden. I och med att problemet ligger i utskicket så skalar jag bort allt som inte har med utskicket att göra. Inte så svårt som det låter. Jag ställer helt enkelt ut en skål med kattmat i stället för att lägga ut en dummi. Då finns det inget att apportera. Om och när detta sitter tror jag att jag ska använda mig av de otroligt användbara snusdosorna (dessa används frekvent inom brukset). Då kan han apportera dessa och så har vi kattmatskalas hos mig.
Vi tittade även på ett litet annat bekymmer som har uppdagats, nämligen att D tycks glömma bort apport nr 2 vid dubbelmarkering. Här har jag inget att skylla på mer än mig själv. D var (är troligen om bara jag får till det) en mycket bra markör. Så då slutade jag helt enkelt att träna detta. När jag nu har börjat kolla av de olika varianterna av apporter som troligen kommer i ökl så fanns detta inte kvar. Samma här; jag är sölig och dessutom vill jag gärna lägga mig i hans arbete. Dvs jag tycker att jag ska bestämma vilken apport som skall in först. Troligen virrar jag till det i det gula huvudet med mitt jockande istället för att koncentrera mig på att få till olika svårigheter i apporten som D kan lösa på egen hand (= bygga upp ett bättre självförtroende). Här blir det renovering av momentet, istället.
För att avsluta lite skojjs så tog vi med lite hundar upp till sjön och gjorde markeringar och linjetag på vatten. Jag prövade mitt ’nya utskick’ och det tycks som om D uppskattar denna variant. Skönt, för det betyder ju troligen att ombyggnaden inte kommer att ta hela sommaren. Vi gjorde även ett motivationssök i vassen som jag tycker att D löste på ett förnämligt sätt mtp att han aldrig har gjort ett simmande sök förr. Endast en boll kvar, men något ska väll Totte få roa sig med oxå?

Ha det!

Hanna

Att kissa eller inte kissa, det är frågan!

Jag har det senaste dygnen fått en tanke i min hjärna som snurrat åt alla möjliga håll och kanter. Som vanligt får jag inte ett entydigt svar men efter många vändor hit och dit så brukar jag åtminstonde få en lite mer klar uppfattning om hur många olika svar det kan finnas på en fundering rörande våra älskade hundars känslotillstånd.

Detta inägg skiljer sig från de jag vanligen skriver. Vissa kan tänkas känna en viss form av agg/ irritation/ påhopps kännla. Så jag säger/skriver som de brukar göra på tv ' inslaget kan innehålla starka åsikter (i tv blir det istället 'starka bilder') och känsliga läsare (tv = tittare) varnas.

Tanken/tankarna/frågan/frågorna för dagen är; Varför kissar hundar? Vad är det som gör att de kissar vid olika tidpunkter?

Varför funderingen? Jo, vissa hundar som jag träffade i helgen valde att kissa en liten skvätt innan de överlämnade sin apport till sin förare. En kommentar som framkom var att människorna gav sina hundar för mycket vatten och att detta då resulterade i att hunden blev så kissnödig att den var tyvungen att kissa.

Just detta köper jag inte fullt ut. Visst har mängden vatten att göra med hur mycket och ofta man/hunden/djuret kissar. Det vet jag av egen erfarenhet. Men jag vet även hur det känns i kropp å knopp om jag inte dricker vatten en dag när solen skiner, termometern står på en sisodär 25-30 grader och jag dessutom använder min hjärna hela tiden. Vätskebrist är inte att leka med och detta gäller även våra hundar. Vill vi nu att djuren ska jobba så är väll det minsta vi kan göra för dem att erbjuda vätska? Uppstår det något som vi uppfattar som ett fel så får vi hitta en annan lösning på detta än att riskera vätskebrist! Om nu hunden drabbades av akut kissnödighet så borde man väll ibland se en hund som stannar på 'ut-skicket' för att pinka av sig. Jag har dock aldrig sett detta. Kanske någon annan har det, inte vat jag. Med andra ord.; pinkeriandet med apport i munnen har inte att göra med volymen vatten vi erbjuder dem att inmundiga.

Det finns en uppfattning om att hundar (och då ffa hanhunda) som kissar gör detta av dominans. Igentligen kan jag känna att vi människor använder just 'dominans' som ett 'slask-uttryck' för alla möjliga och omöjliga former av handlingar som våra hundar utför. Gemensam nämnare för dessa handlingar är dock att hunden utför något som vi inte anser önskvärt. Å det är ju bekvämt att skylla våra egna fel och brister i dressyren på att vår hund är 'så dominant'. Det är ju alltid lättare att skylla på någon annan (och i dessa fall tillochmed vår egen hund) när det inte går som man har tänkt sig istället för att ransaka sitt eget beteende eller sitt egent inre för att hitta felet.

Personligen tycker jag att det åliger oss förare att lära/informera våra hundar om hur vi vill att utförandet skall vara. Om hunden gör fel så har vi som förare misslyckats inte hunden. Skäll som en bandhund på på dig själv, eller låt tredje part göra det för större/bättre effekt, istället för på hunden.

Jag tycker inte att en hund ska behöva kissa under ett arbete som tar allt från 30 sek till kanske 2 min. Frågen kvarstår dock varför hunden nu väljer att kissa. Samt vad eller snarare hur jag som förare ska förändra mitt sätt att förmedla att kissande är ok men inte just precis nu.

Det jag har kommit fram till är att det helt enkelt kan röra sig om flera olika orsaker. Hunden kan ju iofs vara dominant, men det kan ju även vara en informationshandling. Informationshandling? Jo, att hunden vill markera upp området för antingen sin egna 'mentala-karta' eller för någon annans karta. Hunddjur använder sig ju av bla urinerande för att orientera sig i ett område samt för att informera andra indevider om vart, hur, varför. Andra beteenden är ju att gnida sig mot saker, sprattla med tassarna i marken osv osv.

Om hunden ifråga är neutral i sin känsla när den kissar kan detta inte vara en dominanshandling utan troligen är det istället en informationshandling. Problemet (i vår värld) kvarstår dock. Men det är ju olika handlingsplaner för åtgärd som behövs. Att härja runt med den 'informerande' hunden kommer troligen att skapa kaos och förviring i hundhjärnan. 'Varför ska vi inte prata med de andra?' eller 'Varför får jag inte komma ihåg denna plast?'.

Helgens grupp bestod ju av en bundt hundar som inte träffas i vanliga fall utan en ny kortfristig 'flock' bildades. Problemet (fortfarande i vår väld) uppdagades dag 2. Hundaran har haft en dag på sig och nu har de bildat sig en uppfattning om varandra. Vi är inte(och kommer aldrig att komma i närheten av) medvetna om hur och vad hundarna skickar för signaler till varandra när vi pular ihop dem på detta sätt. Jag tittade (ju så klart) på de andra hundaran när det jobbade och jag kan inte få upp någon bild av att de hade några dominanta uttryck i sina kroppar under arbetet. En intressant iaktagels var dock att det tycks skillja sig mellan könen. Hanarna kissade ganska precis när de hade gripit sin apport och återförde den sedan till föraren medans tikarna grep vände tillbaks och kissade istället straxt innan föraren. Jag har inte en aning om varför detta men jag misstänker att jag kommer att ha denna tankesnurra i huvudet ett bra tag.

Varför väljer då vissa hundar att kissa och inte andra? Inte vet jag men jag tror att en sak som kan underlätta är att förstärka sammarbetet mellan hund och förare. Om man kan skapa en starakare 'vi-känsla' tror jag att det blir enkalera att få hunden att köpa att vi vet vad vi säger när vi påvisar att informatinsutbyte inte är nödvändigt i detta läge.

Byteshandel är ju något alla använder sig av i sin dressyr. Vissa kanske inte vill medge detta men så är det i alla fall (uteblivet obehag är även det en form av belöning...). Att belöningen för en apporterande hund skulle vara fullt tillräcklig med att överlämna en påse fyld med sand eller dyrlikt har jag lite svårt att förstå. Visst det fins många apportörer som aldrig har fått någon form av förtärkning mer än ett 'bra' lite nu och då. Men vem vet kanske det kan komma fram fler bra/duktiga apportörer om det blev mer 'rumsrent' att använda sig av beröm och förstärkning även innom denna träningsform. Bruks/lydnads träningen har använt detta under de senaste årtiondena och om man tittar på hur resultaten har skjutit i höjden så bör väll denna träningsform ha en possitiv inverkan på sammarbetet hund/förare.

Jag använder förtärkningar i det mesta jag tränar och jag tror benhårt på att hunden uppskattar att får 'blås ur sig' med en boll som far iväg och där jag skiter fullständigt i hur inlevereringen och avlämnandet ser ut. Det är inte en apport det är en förstärkning. Eller att det ibland väntar en köttbulle eller korvsnutt när apporten är i min hand. Eller att dessa kan komma lite vart som, under transporten till eller från arbetet och jag har till och med avbrutit ett och annat skick för att förtärka själva förflyttningen av hudnen från mig mot apporten.

Som avslutande ord på detta lite anorlunde inlägg vill jag förmedla; beröm och förstär hellre än bestraffa och förstärk. Om bestraffning skall/behövs så ska du som förare vare 10 000% säker på att din hund är medveten om att och hur den har gjort något som strider mot din vilja. Och till sist; ett förväntat uteblivet beröm är även det en form av bestraffning.

Ha det!

/Hanna

Sommar, sommar, sommar...

Det är skönt att vara hemma igen , tycker både djuren å jag. Vi åkte till Smålands mörka skogar i slutet av förra veckan för att få vara lediga lite. Eller rättare jag ville vara ledig och guling skulle träna lite mer under ordnade former.
Nu var det inte i de mörka skogarna vi höll till heller utan i en liten sommarby precis vid kusten. Mannen hade i början av veckan tagit med sig de mänskliga grabbarna och båten för att ta vattenvägen till sommarhuset. Jag själv anser att 4 dagar med 4 människor och 2 hundar i en (ganska) liten båt inte är optimalt så vi (djuen & jag) tog istället bilen för att färdas landvägen istället. Detta tar då endast 4 timmar istället för de 4 dagar på guppigupp-vattnet.

Äntligen fick jag även tillfälle att påbörja lysnandet av Davinci koden! Denna har stått i bokhyllan i över ett år och blängt. Jag har nu kommit igenom halva antalet CD-skivor och har fullt upp med att hitta anledningar till att åka kors och tvärs för att få lysna i lugn och ro.

Ned kom vi i alla fall efter ca 6 timmar i bilen. Vi stannade lite här och vart för att få sträcka på benen och träffa lite folk å fä för en pratstund. Det var tvärtjockt i Söderköping (inte så underligt då dagen ifråga var dagen föe midsommarafton och Söderköping är en mycket liten och trångkörd stad)så där tog vi en liten avstickare förbi Söderköpings BK. Efter en bit kör man över Götakanal vid ett ytterst pitoreskt rastställe. Vi satnnade självklart för ett dopp i kanalen. Uppskattat!

Nästa stopp blev i Gamleby, vid deras BK, för en lite längre bensträckare med gulings syster. Uppskattat!!

Midsommar avlöpte med blandat väder (riktigt 'Hanna-väder'). Vi (mannen, jag och iblande barn och/eller modern) tog ut båten till lite olika öar med bra vikar. Där fick D pröva på att apportera lite längre markeringar och även ett och annant linjetag. Veckans 'kuling' är att min picking-up hund nu även kan klara av att städa i vatten. Han kanske inte är den bästa för uppgiften då apporterna inte bör befinna sig längre ut från land än ca 10-15 m (vilket jag misstänker inte skulle vara några svåra apporter för en retreivrande hund??). Simma gjorde han i alla fall, om än ngt högt med med huvudet = frambenen skapade besvärlgt planskade = huvudet ännu högre = ännu mer plask osv osv. När väl dummin hade bärgts blev simtekniken betydligt bättre. Tyvärr kopplade detta aldrig (under denna vecka) i det vita blöta huvudet Men hoppet är ju det sista som där så fy skam den som ger sig!

D och jag han även med en sväng nere i grusgroppen. Denna grusgropp kan användas till olika saker beroende på intresseområde. K han har en klar uppfattning om att de högar med olika storlek på sand och grus som befinner sig på platsen endast är utlagde för hans egna höga nöjes skull. Dessa högar (å då företrädesvis de med 'sandlådesand')kan utnytjas till att springa upp å ned å kors å tvärrs allt vad de små korta benen bär. Man kan även kasta sig vilt i dem så att sanden träner långt in i den vita mjuka pälsen och nosen blir igentäppt så att andningsuppehåll föreligger (tur att andning genom munnen då inträder automatiskt).

D han har en lite mer modest inställning til dessa högar. Vi (D & jag) brukar stå i skuggan och invänta att K ska återfå sin värdighet så att vi sedemera kan fortsätta promenaden upp i skogen istället.

Hur som så tog jag med D och dummisarna ned i groppen och använde mig av högarna för lite dirregeringsövningar. Om man helt enkelt lägger ut ett antal dummisar vid högarna och sedan en hel hög med bollar i en rak linje bortom högarna kan man ju antingen skicka rakt igenom eller stoppa och skicka höger eller vänster. Men kan oxå välja att skita i vad den vislande människan vill å hämta första bästa dummi som kommer i ens väg. Så ja det vart en varierande övning för oss bägge.

Onsdagen kom och jag lämnade K hos modern för att åka till syster-yster med tillhörande matte F. En färd som tog ca 1/2 CD, om man kör sådär sakta så att parkeringsböter är nästan föreliggande. Väl framme hade den förstående matten klurat ut att energinivån var skrämmande lågt hos mig och att energinivån i de gula benen var skrämande högt. De gula fick yra runt som rabisesmittade ute på den slagna vallen en stunde för att sedan vila upp sig på köksgolvet under tiden som vi (mattarna) intog en ljuvlig hemma meckad pizza med tre sorters ost på. Dryckn till blev ju självklart en koffein och socker stinn coca-cola.

Vi begav oss sedan mot den berömda sjön. Tur att vi besinnade oss i vårt nästintill övermod i mortionerande och tog bilen till en vändplan (mitt i skogen). Vi vinglade iväg ut i tomma intet över stock å sten å karlhygge å överkörda huggormar. Efter en ordentilg rastningstid var vi framme vid en liten sandstrand med klippor intill. Här badades det ordentligt och jag tackade min lyckliga stjärna att D glatt och villigt ville lämna appoterna i min hand. För annars hade det nog förelegat en stor riska att F hade tvingat även mig att kavla upp byxorna för att ävan jag skulle plaska runt i de vilda & blöta vattnet. TACK D!!!

Vi bestämde sedan att vi skulle ta en rak väg tillbaks till bilen över mossen... En jägmästare och en biotecknolog med tillhörande gula djur är en 'sådär' kombination i skogen utan stigar med karta i hand. Vi kom i alla fall fram till bilen efter lite virrande och varrande. Väl hemma hade energinvån sjunkigt dramatiskt. Den erfarna värdinnan fan dock bot på detta snabbt och rådigt. Fram med energistinn glass och vispgrädde. För att kostcirkeln skulle vara fullbordad även med fibrer och vitaminer blandade vi i bananer också. Fantastiskt, himelskt, underbart!

Hundarna fick lite mat de oxå. D såg lätt brydd ut när maten hälldes upp och vattnet skvättes över för att sedan ställas på en bänk??? Hallå!!! Då syrran tog allt med ro lugnade även D ned sig men han höll sig i köksregionen för att ha uppsikt. Efter en evighet kom i alla fall skålarna ned och självklart fick ju syskonet den godaste maten.

Kvällen avlöpte med lite linjetags övningar och på någe sätt uppförde sig alla inblandar helt strålande. Vi (mattarna) belönades snabbt å lätt med öl och mer pizza.

Dagen efter skuttade (åtminstonde lilla L) upp i ottan glada och pigga. Efter ett par koppar kaffe tog vi oss ut för en morgon övning. Det blev ett sök med en arg trana som åskådare. Sedan bar det av till jobbet för F & L och hemmåt för mig och D.

K blev glad när jag kom och överlycklig när D visade sig. Hundarna tumlade runt en stund på gräsmattan medans jag städade av inne i stugan. Sedan bar det av uppå igen.
Denna gång blev det bara 2 stopp. Ett kort för pinkande av alla resenärer och ett längre i Knivsta för pusskals på labbe-kompisens sambos nya schäfer vallerapp som hade anlänt under tiden jag var borta.

Framåt kvällen kom vi i alla fall hem.

I dag ska vi (eller rättare jag) inhandla foder och nya krukor till mina nyinköpta potatisplantor från småland (krukorna är till plantorna och fodret är ju till hundarna förtås).

Nästa vecka är det jobba, jobba, jobba som gäller för att sedan packa väskorna igen och bege sig mot kenellägret. Det ska bli hur kul som bara den att få träffa alla älder och några nya gulingägare!

Ha det!

/Hanna

Håll i svansen Lava...

... för nu är brosan på väg!

D har varit helt galen denna veckan. Knallat minst 3 ggr(!)/träning, gnällt, pipt och varit allmänt stökig (men då på ett possitivt sätt i mina ögon). Vet inte om det beror på att jag har lagt lite mer tid än vanligt på K eller att jag hade med K under en träning i början av veckan och att D då kom till insikt med att 'halliballihooo matte är inte 100 med så här kan det festas!' och att denna lilla festprisse sedan har levt kvar i flera dagar.
Hur som så är guling riktigt rolig, tycker jag. Sedan får man (dvs jag) försöka hitta lite balans i energin igen. Jag har ju inte tränat någon lydnad heller den senaste veckan. Vilket mycket väll kan avspegla sig i hanns utenergiflöde.
Nu sak vi (djuren & jag) i alla fall åka söder över och fira midsommar nere på landet tllsammans med mannen, grabbarna och min moder. Det bästa med denna lilla tripp kommer troligen vara att vi befinner oss endast ett stenkast från gulings syster. Tänk va härligt att få springa fortfort igen (vilt jagandes av ett vitt litet luddjur som skriker i högan sky för att de korta benen inte hinner med). Förhoppningen är även att vi ska hinna kasta lite olika saker (såsom tomma glassbägare, kakpaket o.dy). Vem vet vi (mattarna) kanske rent av orkar hasa sig av altanen och masa oss mot den sjö som vi andra läser om på lilla L's blogg.
Hur det nu blir för vi se. Det ska i alla fall bli skönt att komma iväg och roligt att träffa släkten (både den mänskilga och de hundliga).
Gurkplantorna, chilin och tre blommplantor är framställda för leverans till F (hon ville bara ha gurka men jag är lite busig och tar med de övriga plantorna som jag inte orkar stoppa med själv, hihi).

Ha det!
Glad midsommar igen på er!

/Hanna

Han är inte bara blå...

... han är även en svch numer! Dessutom den enda i sitt slag. En (högst troligen) orubbad titel då det troligen inte mer kommer att födas en blå ögd Löwchen som får viltspårschampionat. Maxi Bo Pettersson alias Krumelur avslutade sin viltpårskarriär storstilat med ännu en full pott + ett HP. På mindre än en vecka har han spårat till sig de tre 1:a priser i ökl som begärdes och nu ska han få semester nere i småland och fira midsommar.

Vi återkommer ut i etern efter semestern.

Glad midsommar på er!!!

Ha det!

/Hanna

Hur gick det nu då?

Ja inte f-n gick det att göra linjetag tvärs över en (typ) 60m bred vik...
Men jag fick i alla fall en trevlig stund med Guling och lite kaloribräning när jag skuttade runt viken för att 'lyfta' på linjetags-dummin. D satt snällt kvar vid stranden och undrade förstrött vad i hela friden jag höll på med. Sedan skuttade han glatt i vattnet simmade målmedvetet ut bland näckrosorna (ca 20m) vände och talade om att 'neeppp här finns det då inget som jag kan apportera'. Så vi övegick till markeringar och ibland när han var på väg att greppa en dummi kastade jag en annan (åt ett annat håll) som jag sedan skickade på. Lite halvt genomtänkta övningar.
Till slut när myggen och knotten hade ätit sig mätta och jag hade tillräkligt med myggmedel i munnen (eftersom jag på någe underligt vis lyckades få medel på pipan som jag sedan stoppade i min egen mun)gjorde jag ett sista försök med linjetags-dummin på andra sidan. Jag kutade runt (igen) och åter. D ser helt med ut på vad jag vill. Jag skickar, han simmar och vänder... Hmmmmmmmmmmmmmmm???????????
Näää, jag orkar inte gå runt å hämta den, så är det. Jag gör en 'fuling' genom att skicka rakt ut i sjön för att en bit ut diregera till höger. sagt och gjot och döm om min förvåning när han gör som jag önskar! Men så efter ett x antal meter börjar han tvivla. Då är naturen på min sida! En fisk skvätter till i ytvattnat, precis i rätt rikning och D får någe att fokusera på. När han kommer lite närmare andra sidan glimtar det till i hans hjärna och minnespoletten ramlar ned. Fullständig lycka!!!
Han går upp, söker, finner och vill gärna ta landvägen tillbaks (där har han ju sett mig sprina ett antal gånger så det är ju inte så underligt). Men han tar nu dessutom mina önskningar och går i vattnet igen för inlev. Här slutade jag övningen.
Nästa anhalt blev uppföderska. Hon delar mitt ointresse av fotboll så vi hamnade vid köksbordet några timmar istället. Jag kom hem allt för sent och i säng ännu senare...
4 timmar sömn senare knölar jag mig ur sängen och skälper/häller/vräker i mig 3 muggar kaffe för att försöka få liv i kroppen. Djuren är 'sådär' intresserade av att röra på sig men när maten skramlar i skålarna kommer de hoppandes ut i köket. Vi äter lite frulle och jag packar ned vattenflaskorna i 'magväskan'. Mannen kommer ut i köket och försöker få Z:a att lugna sig när han inser att han ska stanna hemma medans D & K ska följa. Efter någon km, med bilen, kommer jag på att det kan vara bra med en spårsele och lina om man ska spåra... Vänder hemmåt och hämtar de samma. Kl 8 träffas vi hemma hos domaren och beger oss ut mot spåren. kl 9 är vi klara och åter i domarens kök där vi får (ännu mer) kaffe och en kladdkaka som han bakat kvällen innan. Jägare de är bra människor de!
Spåret gic bra för bägge hundarna och de blev full pott och då tillhörande 1:a pris. Duktiga hundar och duktiga förare som höll nerverna i någelunda gott skick.

Ha det!

/Hanna

Uppdatering av mig själv

Änligen har det börjat släppa lite på den värme som har omslutit min kropp de senaste veckorna! Det kom tillochmed en (ytterst) liten skvätt med vatten från himmelen under dagen. Tyvärr kom det ned lite för mycket lite för fort så marken hann nog inte riktigt med att suga åt sig. Det mullrade lite bort över aldelles nyss så vem vet Sverige/Grekland kanske får lite extra ljudeffekter ikväll.
Detta kommer jag (förhoppnngsvis) att missa då jag deff tar chansen att smita hemifrån (som en avlöning) utan att familjen får spunk på min frånvaro. De kommer troligen att sitta klistrade framför tv'n och då inte märka att jag å gul + några dummisar drar iväg.
Planen är att ta mig ut till en sjö en bit utanför U-a, där det finns en braig vik att träna linjetag på vatten. Inte för att jag tror att detta kommer att gå bra, då gul inte riktigt litar på att jag vet vart jag pekar (han är inte ensam om denna tvivel. Ibland bildar vi en klubb han och jag...). Men nu ska jag i alla fall göra ett tappert försök! Någon gång ska ju vara den först och idag är en så bra dag som någon att pröva.
Krummelbummel, han får stanna hemma å vila upp sig för han ska ju gå ökl i morgon, är tanken. Hoppas bara inte attdet regnarhela natten för då snackar vi utspätt blod...
Helgen avlöpte väl med de MH'n som jag var på. På lördagen var det en lokalklubb som anornade och då är det ofta blandade raser. Så även denna gång. Bland annat var det 2rottisar som gick! De var mycket trevliga djur och jag blev sådär glad i hjärtat. En annan hund var en sådan där 'tryffel-hund'. Det var en kul prick det. På söndagen var det GRK som arrangerade och det var då bara gula djur. De flesta kom från samma kenell men lite olika kullar. Spannet sträkte sig från ca 2 år ända upp till en 7-åring. Det är ju som vanligt kul att se hundar oavsett om de är olika raser eller samma ras från olika föräldrar eller samma föräldrar.
Dagen avslutades med lite viltapportering uppe vid Edsbergssjön. Det gick väll både bra och dåligt kan man tänka. Bra; D låg ute på ett sök (ca 100 m brett & 150 m djupt) i 7-8 min för att hitta sista duvan. Han jobba hela tiden (förutom när tarmarna gjorde sig påminda) och arbetade systematiskt igenom rutan. Kul! Dubbel markering (ca 60 m) på vatten i vass ville sig inte till en början, men löste sig efter lite övertalning från mig och uppmuntran från L. Linjetag rakt fram (NÄÄÄ, det var väll förvånande!) korsande över en bred stig som bjöd åt vänster (tyckte jag) och åt höger (tyckte D). Fick göra om & göra rätt. Mindre bra; jag måste ta tag i mitt linjetagande och träna mer på tecken och röststöd.
Där av att jag nu känner mig manad att åka iväg till sjön ikväll.

Ha det!

/Hanna

Visdomsord till alla de som behöver...

Nu när det börjar bli lite somrigt, så skulle lite vintips kanske kunna passa? Jag som är lite kunnig när det gäller vin, har några tips som jag tänkte dela med mig av.

Först och främst skiljer man mellan röda och vita viner: Lättast skiljer man dessa båda vintyper från varandra om man skvalpar ut en skvätt på en vit bordduk. Det vin, som lämnar en lila fläck efter sig, är ett rödvin. Riktiga kännare kan på bara smaken avgöra om vinet är vitt eller rött. De vita vinerna smakar i regel ättika medan de röda smakar stämpelfärg. Man kan alltså genom att suga på en vanlig kontorsstämpel och sedan jämföra smaken med ett vin, konstatera om detta är rött eller inte.

Till fiskrätter, såsom fiskbullar och matjessill föredrar de flesta vitt vin, medan man till kötträtter såsom falukorv och sylta bör ta ett rött vin. Portvin är ett vin som man serverar i porten. Har man inte någon port, kan man bjuda på det i trappuppgången eller i hissen.

När man serverar torra viner bör man se till att det inte är tvärdrag eller att någon av gästerna råkar nysa, ty i sådana fall dammar vinet omkring i lägenheten. När man serverar ett torrt vin är det därför lämpligt att ha en dammsugare i beredskap.

Om man själv ska bära hem sina flaskor från systembolaget gör man klokt i att köpa ett lättvin, så man inte får för mycket att kånka på.

Till vilt bör man välja något vildvin, medan man till grillat och annat vidbränt kött serverar brännvin. Renstek sköljer man ner med renat.

Saker som är svåra att säga när du druckit för mycket vin:
- Oöverträffat
- Innovativt
- Preliminärt
- Kvastskaft

Saker som är väldigt svåra att säga när du druckit för mycket vin:
- Västkustskt
- Konstitutionerad
- Substantiera
- Tillvägagångssätt

Saker som är i stort sett omöjliga att säga när du druckit alldeles för mycket vin:

- Tack, men jag vill inte ha sex.
- Nej, ingen mer sprit för min del.
- Ledsen, du är inte riktigt min typ.

Lycka till med vindrickandet!

(källa; bekant på mailen)

Ha det!

/Hanna

resingnera, regrition, recention, recesiv, resesäng...

Ja så känns det i min hjärna just nu men det är ändå skönt att jag vid min (nästan) aktningsvärda ålder har framkommit till den slutsats att dygnet endast har 24 timmar oavsett vad jag nu må tycka om detta!
Livet har sim gilla gång och det är bara att finna sig i detta. Sedan kan man ju alltid försöka trycka in så mycket roliga saker eller måsten som bara går. Detta gör jag i alla fall just nu. Jobbet går för högtryck med allt vad detta är. Försöken går i vartandra och resultaten som skall analyseras och begrundas hopar sig samtidigt som de små liven (dvs studenterna) har vaknat till liv (när solen och värmen kom) och kommit på att 'hoppsan hejjsan jag/vi har visst inte riktigt gjort klart ditten å datten och då får vi inga poäng och i slutändan blir det då inget studiemedel. Hej å hå med farbror Frej!'
Men det är ju kul och stimulerande på någe underligt sätt som jag inte kan klura ut hur. Men som sagt jag har nu resingerat för livet och accepterar att jag uppfattar detta på detta vis. Skönt!
Efter jobbet tar jag mig hemåt och intager en kopp välbehövligt kaffe, tittar lite förstrött åt fuchiorna och pelargonerna (som fick en avhärdningstid på straxt under 15 min förra helgen när det var ca 28 grader). Jaja de brukar hämta sig så småningom tänker jag då med min nya regritionshjärna. Men det små varelserna som står i växthuset vill ändå ha vatten så jag tippar en hink kranvatten över dem och hoppas att de snabbt å lätta ska lära sig den ädla konsten av att simma med bladen.
Ut i naturen med djuren och allt som oftast blir det en tur som har minst ett vattenhål innom räckhåll. Till och med K har numer kommit på hur man tar sig framåt i vattnet när de korta benen inte räcker ned till marken längre. det är allt annat än grasiöst men han kommer både ut och in och dessutom för det mesta med en boll i munnen. Den gula simmar ju som f-n själv och tycker att det är det bästa som finns. Tur är väll det att det finns guds varelser som är berädda att bevara denna ädla konst nu när jag själv anser denna gymnastiska övning vara allt för blöt.
Efter att jag har kastat bollar lite hit och dit (utan sådan där genomtänkta övningar som man kan beskåda på andra bloggar lite längre norröver i vårt land) och hundarna är genomblöta och jag själv ännu en gång fått det bekräftat att vatten är blött även om man försöker hålla ett lagom avstånd till det samma så går vi hemmåt.
Kvällarna fortskrider allt som oftast med någe blodspår till K och virr och vims för D.
När det gäller blodspåret så återföll jag dock till mitt äldre liv, det jag levde ihop med brukshundarna. Jag planerade och funderade, snittslade och analyserade. Men någonstans på vägen hade nog hjärnan redan regraderat för 2 dagar innan K skulle gå upp för anlagsprovet virrade jag till det å det otroligaste.
Jag tog ut blod ur frysen men måste ha somnat en stund för det räkte inte på långa vägar till ett fullängsspår. Ja ja jag späder med lite vatten (det blev således 1 del blod och 2 delar vatten). Ja vad hade han nu bekymmer med??? Jo rådjurövergångar så var det. Iväg till ett skogspart där jag vet att det går mycket djur (vid närmare eftertanke kan nog skogssnutten mest efterliknas med rådjurens E4 ut till karlhygget). Jag börjar självklart ute på hygget och springer runt som en rabiessmittad glatt skvättandes med min uttunnade blod och förbrilt losstrasslande av klöven som fastnar i allt bröte. Efter någre 150 m hamnar jag i skogen och fortsätter där mitt rabies beteende ganska nöjd med mig själv är jag i alla fall när jag bestämmer mig för att 'här får det vara slut ( eller rättare 'här är det slut för blodet är slut'). Grundtanken var att spåret inte skulle bli så gammalt då det var lite tunt blod men som det nu blev så blev det liggandes i 16-17 timmar över natt och med typ 20-25 grader varmt och gassande sol.
Ut med K på med selen och iväg. detta går ju gallant! Han pillar på över hygget och in i skogen. Här försöker han byta till rådjur (dvs ett levande sådant) men jag får honom på bättre tankar. Efter ca 400 m tvärstannar han och sjunker ihop med stinn blick upp mot skogen bortom spåret. Han vägrar att röra sig... Där står vi nu, en liten klunga om en gul hund som fattar nada en matte som lider av lättare älgfobi och en förtenade liten krumelur. Efter, vad jag tycker, en evighet och många små och ytterst tysta, så att den eventuella argsinte älgen inte ska höra, uppmuntringar senare lyckas K ta sig ut förteningen och trasslar sig vidare. Jag kan inte påstå att han spårade många meter efter detta men vi tog oss till spårslutet och han fick knapra på sin klöv + att jag hade med grisöra till (bägge) djuren som de kalasade på innan vi gick hem. Glada och nöjda över att ha överlevt denna troliga nära älg upplevelse.
Jodå, analgsprovet gick strålande och K är nu (vad jag vet idag) den enda hund av rasen Löwchen som har ett godkänt vilspårsanlagsprov i ryggsäcken.

Ha det!

/Hanna

smått & gått bland kottar, klövar & karameller

Vad har hänt sedan sist, kan man ju fåga sig. Det är ju rätt så länge sedan jag visade att jag fortfarande lever.

Jodå, tackar som frågar. Här på min kant i världen så fortskrider livet sin gilla gång med allt som detta innebär. Dagarna ser i stot sett lika ut med små variationer av händelser.

En sak som är 'ny' är att Krummeluren har fått återgå till yrkeslivet. Han trivs ganska bra med detta. Iofs så har han ju vickat som störning till och från vid lydnads och jaktträning. Men detta vick är inte så avanserat tycks han uttrycka.

Labbekompisen ringde för några veckor sedan och berättade att hon hade anmält sig & djuret till en viltspårkurs. Kul tyckte jag och muttrade lite över att inte jag lyckas med att hitta sådana aktiviteter och dessutom att anmäla mig och ett djur till det samma.

När kompisen hade varit på första träffan pratades vi vid och hon tyckte att kursen i sig var en trevlig tillställning och att 'gubbarna' var mysiga hund/jakt gubbar. Det lät inte allt för avvanserat så jag bad om telefonnummret till ledarna och tänkte att om jag har tur så kan de ta med en ytterst liten hund med korta ben. Han är ju så liten så han märks ju knappt ansåg jag.

Efter lite överläggande gubbarna imellan så fick jag & Krumm komma med från träff nr 2. Nu har ju luddhögen inte spårat på ca 1 år och i ärlighetens namn kan jag nog erkänna att det spår som han fick för 1 år sedan var det enda spår han fick det året. Med andra ord han är inte toppptrimmad inför uppgiften.

Vi åkte ut, guling var med för labben & gul skulle få träna efter spåret. När det var vår tur såg Krummel lätt förvirrad ut. Att han är med och bökar runt är inge konstigt man att han ska med och gul ska vara kvar var någe nytt. Han blev något mer skeptisk när han konstaterade att jag släpade med mig en spårsele med tillhörande lina. Fast han blev lite glad när han kom till insikt med att det var han som skulle få jobba.

Med tanke på att han har ett spår per 2 år i nosen så trasslade han sig väl igenom blodspåret (kanske 250-300m). Inte vet jag men han fick väll näringsbrist mitt i spåret och intog något organiskt nedbrytbart som han fann. Efter detta uppiggande fortsatte han till en 90-gradare där han först klockade vinkeln men när hjärnan han med betvivlade han sin egen förmåga och ringade länge och väl (åtminstonde i min brukshjärna länge och väl).

Efter ytterligar ca 50m hittade han sin klöv. Helt slut i rutan föll han ihop bredvid klöven men med kroppen över klöven så att jag inte skulle sno densamma av honom.

Efter detta har jag fått nya krafter vad gäller blodspår och nu knatar han obehindat 800-900m, 10 h gammla med uppehåll, återgångar och allt vad jag nu kan uppbringa för tokigheter.

På förra träffen fick han ett fullspår med fulltid (för anlagsklassen) osnitslat och som en liten knorr på det hela blev det även ett skott innan slutet.
Skottet tyckte han väll 'sådär' om. Han stannade upp och bängde en stund på 'gubben' innan han fortsate mot sin klöv.

När tiden är knappare än vad viljan att göra saker är så är fantasin uppfinnerikedommens moder. Jag har kommit på att jag kan träna bägge djuren på samma gång under spårarbetet. Krummel spårar och D får lov att gå jaktfot under spårarbetet. Passar ju mig som handen i hansken! Ett bekymmer som jag har med gul är att jag inte kan ge f-n i dessa underbart mjuka härliga öron när han ändå bara går där bredvid mig och vi inte gör någe av nytta (tycker min hjärna i alla fall). Detta har nu resulterat i att D anser sig ha ensamrätt till min vänserhand under transporter och stillasittande.

När jag nu tar med D vid sidan under spåret kan inte min hjärn sortera ut att 1 hålla koll på K, 2 hålla koll på linan (bara dett är ju fullt nog att styra upp!) och 3 gå och mecka med ett hundöra.
Lätt förvirring uppstår, kan ju erkännas, från de bägge hundarna men nu efter 3 gånger så börjar de finna sina platser.

Lydnadesträningen fortskrider så sakteiga den oxå. Vi håller just nu på med att hitta en bekväm kroppsställning för tassarna vid förflyttningen från sitt till stå samt att förflyttningen från stå till sitt skall ha bakåt energi. För mycket och för lite skämmer allt gäller fullt ut. Efter idogt traglande har energin gått från fullt framåt till lite väl mycket bakåt men det rättar troligen in sig när avståndet mellan gul och mig utökas.

Ha det!

/Hanna

0,2% som skiljer...

... tänk vad mycket som finns i dessa 0,2% av genomet på en hund.
Forskare har ju kommit fram till att det endast skiljer 0,2% av det totala genomet mellan alla de olika hundraser som finns. Helt otroligt tycker jag, men även otroligt farsinerande.
Att dessa raser skiljer sig rent fenotypiskt syns ju rätt så väl. Min fundering är hur mycket av dessa 0,2% utgör skillnader i beteendeegenskaperna (genotypiskt)?
Va??? Svammel och filosofi!
Jo, så här är det att jag har ju ett gult djur som är framavlad för att vara jägaren behjälplig med att hämta hem div olika helt och/eller halvdöda små djur från naturen. Å det tycker ju mitt gula djur e kul. Egenskapen är så väl inprentad i dessa varianter, av hundar, att de gång efter gång efter gång även springer ut i naturen å letar reda på olika, t ex sandfylda påsar som vi kallar dymmis. Ja helt ok, även om jag (som tycker att hundars mentalitet är en kul sak att fundera över) kan bli lite brydd över just detta. Att en hund (dvs ett rovdjur) springer ut å letar reda på ett byte (helt normalt, men nu kommer knorren) å sedan så fort hunden nu har detta köttstycke i sin mun direkt försöker, så fort det bara kan gå, springa som en galning tillbakt till människan, som den anser sig tillhöra, å spotta ut maten ur sin egen mun å i handen på personen. Vad är nu belöningen? En hund är ju egoist, så är det bara, dvs den gör inte något om den inte anser sig vinna på utförandet i slutänden. Jo, vi belönar hunden direkt med att säga åt den att göra om uppgiften igen å igen å igen ända till vi anser uppgiften vara slutgiltigt klar. De flersta hundar av denna variant springer fram å åter som skållade råttor med alla möjliga å omöjliga saker å är desutom helt nöjda med det. Underligt och farsinerande att vi människor har lyckats få fram detta tycker jag.
Ja, jo sedan har jag ju även ett vitt lite luddigt djur som människan har meckat ihop för att uppfylla en helt annan uppgift. Denna uppgift består i att rasen ifråga ska sitta/ligga snällt och prydligt i knät på en fransk adel- eller hovdam hela dagarn och bli klappad å äta praliner. De flesta hundar av denna variant som jag känner tycker även de att deras uppgift är helt ok.
Men tittar man nu närmare på mina två individer så finns det små grejja mojjer som jag åtminstånde vill personifiera som indevidegenskaper.
Det gula djuret är enormt snäll vilket då medför att han saknar skärpa (mentalsnack). Skärpa är ju inget som man till vardags tycker är en 'bra' egenskap. Men avsaknaden av detta medför att det gula djuret blir lite lat. När han har sprungit ett antal gånger fram å åter och lämnat sanpåsarna till mig så 'lägger han av'. Alternativt jobbar han sämre när trrängen är får svår forserad. Min älskade Tant var precis lika dan så frågan är ju iofs om det är 'miljön', dvs jag, som utvecklar detta hos min djur?? En orsak kan ju även vara att hanns matte även hon är lat och inte har sett till att Guling har en tillräkligt bra kondition...
När detta nu händer så är det alltid tryggt att ha en 'rangsell-hund', eller som på jaktspråk då översätts till en 'picking-up hund'. Jag har faktiskt en rangsellare har jag kommit till insikt med. Jag hade faktiskt inte en aning om detta fram tills förra veckan.
I mitten av förra veckan (när jag även insåg bristen i Guls kondis) la jag ut ett sök, ca 100m djupt och ca 50m brett och 8 dummis + 4 bollar. För engångs skull tänkte jag faktiskt till lite när jag la ut grejjerna. Jag delade in dem i färg och form för att underlätta för mig själv om och när jag skulla behöva gå ut å leta reda på de saker som G inte fick in (som sagt även jag är ju lat).
Gul springer hit och dit och plockar in bollar och dummis. Krumm gräver små gropar och käkar mossrötter. Efter att 4 bollar och 7 dummis är inne bestämmer sig G för att nu får det banne mig vara färdig med detta. Han lägger sig å söker ca 1-2 ut och 30 m brett (ett klockrent sätt att tala om att han är trött och inte vill).
Mutter mutter, det är ju självklart den dummi som ligger längst ut som är kvar. Ja, ja det är väll bara att knata ut å 'lyfta' på den för att försöka motivera G att gå ut en gång till. Jag sätter G för att gå ut men upptäcker att Krumm har smitit iväg. K har en liten (irriterande) förmåga att smita iväg på egna små expiditioner i naturen (den längsta varade i 40 timmar när han var 7 månader, så jag blir alltid lite nervigg när han inte syns till). Efter lite span ser jag att han 'meckar' runt ungefär mitt i 'rutan'. Okidoki jag får väll fånga upp grabben på vägen. Så jag börjar gå ut mot det område som jag tror att den kvarglömde dummin finns. Dömm om min förvåning när jag ser ett litet vitt luddigt djur släpandes, dragandes och lyftandes på en röd dummi. Marken där vi var är ett gammalt karlhygga så det är rätt mycket gammalt bröte som ligger där. Inget att bekymra sig om när söket är tänkt tillen retreiver med bra markfrigång. Men en krummelur med totahöjd på 32cm och en markfrigång på ca 15cm får det ju inte så lätt. Krummeluren, till skillnad från Guling, saknar inte skärpa! Varje gång dummin fastnade i riset pottade han i tassen sög tag i dummin och slet tills den lostnade. Jag kunde inte annat än att stå still och beskåde den lilla hunden, hur gullig som hellst! Han slet och drog och slet å drog. Fort gick det inte men intensiteten skulle få vilken retreiverägare som hellst att bli grön av avund. När K hade kanske 5 meter kvar till mig gav han dock upp, släpte dummin kom fram till mig och krävde sin belöning, dvs karra. Han fick många karra det lovar jag. Han var så sluta att jag fick bära både honnom och dummin (som jag la ut igen åt G).
Gul sprang ut å sökte reda på dummin, K låg utslagen i mossan och hämtade andan. Sedan gick vi hem och slappade.
I böran av denna vecka prövade jag min litta rangsellar igen och han är klockren! Det går inte fort men han har en näsa som är rent fantastisk. Kanske beror detta på av att nosen är så nära marken? Inte vet jag. Men han tular ut i makig tackt och hittar de dummis som G inte vill få med sig. För att inte hela dagen ska gå så följer jag efter K på lite avstånd så att det inte blir så lång sträcka som han behöver släpa dummin åter till mig.
Så är det! Gener är ju rätt så fantastiska. Vi kan alltid försöka styra dem men i slutänden gör de lite som de själva önskar.

Ha det!

/Hanna

Kriser både i själen och i jorden

Idag har jag gjort en hårförlägning! Det tog 100 miljoner år och min hårbotten känns nog på ett liknande sätt som en skalperad mäniskas skallben gör. Jag har dessutom färgat och slingat håret. Så nu är jag brunett med lila/röda slingor och långhårig. Kul!!!
Efter att ha analyserat mitt egna beteeende har jag kommit fram till att jag har en 40-års kris. Fantastiskt att kunna skylla en massa galna ideer på ett vedertaget beteendeuttryck. Detta ska jag minsan utnyttja hela året och vem vet kanske kan jag rida på denna våg en bit in även på nästa år.
Jag ska nu fortsätta mitt krisande genom att i morgon fortsätta med detta självplågeri genom att få brynen plockade och ansiktet 'tråda'. Att 'tråde' är nog det närmaste döden mn kan komma utan att igentligen lämna jordelivet helt (fast under processen önskar åtminstonde jag att jag fick falla i en koma som minst).
annars är det fullt upp. altanen är nu riven inför uppgrävning av marken närmast husgrunden. Växthuset ska flyttas till andra sidan av huset och detta innebär att jag har fattatbeslutet att inte dra upp några egna plantor i år. Lite tråkigt men ndå skönt att slippa mecka runt med detta samtidigt som en grävre ska böka upp halva tomten. När grävaren ändå är här så vill jag få några fler rabatter samt att vissa av de befintliga skall utökas. En rabatt som finns på 'fram/bak sidan' (framsida då det är huvudingången och baksida då denna vetter mot norr) ska göras om till en damm och dt skall även stensättas lite mer där.
Ja så har jag nu inget vettigare för mig så kommer troligen första delan av sommaren vara bokad av tomtarbete.

Ha det!

/Hanna

Ibland går det inte så bra & ibland går det bra...

I går (fredag) var jag, modern & en kompis inne på trädgårdsmässan i Älvsjö, Stockholm. Färden började kl 07.00 hemmifrån U-a med stopp i Knivsta för upplockande av kompis och bilbyte samt senare i Kista för kaffe/macka paus & upplockande av moder. Vi anlände Älvsjö några minuter efter 9.

Väl inne i hallarna bestämde jag mig för att besöka en av de bankomatbussar som står uppställda inne i hallarna, så att besökare kan få ut pengar och sedan göra av med dem hos någon/några av handlarna. Det var ju tidigt på morgonen och kön var kort. Erfarenheten från tidigare besök har lärt mig att bankomatkön snabbt växer till en oänderlighet i kötid. Så jag gick för att ta ut en smärre förmögenhet som jag sedan skulle sätta sprätt på.

Då dyker det upp en människa som har fått för sig att det nog är bäst att byta kassakvitto rulle nu på morgonen. Han säger snällt till de som står längst bak i kön att han ska stänga av maskinen. Tyvärr missar han att det är störst risk att en person som står framme vid själva uttaget faktiskt kan bli inblandad i hanns avstängningsprocedur. Han hoppar sedemera in i bussen, efter att då ha informerat bakre delen av kön. Han stänger av maskinen straxt efter det att jag har matat in mitt kort och står och väntar på att få stå koden till kortet. Vad händer??? Jo, istället för att sidan med 'ange kod' kommer upp blir skärmen röd och stora bokstäver förkunnar 'STÄNGD'! En observant köperson påpekar då för 'kvittomannen' att det hade ju varit bra om du även talade om för hon där framme att du skulle stänga maskinen. Han kommer fram till uttagsdelen av bussen tittar förvånat på mig och säger; Håller du på att ta ut pengar?

????????????????????

Vad svara? Nej, jag trodde att det var här pelargonfröna fanns. Ja, jag försöker ta ut pengar men innan jag han slå koden stängdes maskinen av?!. Jaha, säger kvittomannen, jag går och slår igång den igen. Bra, tycker jag. Han försvinner in i bussen men kommer lika snabbt tillbaks och förkunnar att nej han kan inte slå igång maskinen igen för det är inte han som har stängt av den. Det måste vara så att mitt kort var avmagnetiserat och att detta då medfört att hela bankomaten hade stängts av. Varken jag eller resten av kön höll med kvittomannen att det är ett normalt förfarande av en bankomat att den stänger av sig för att ett kort har mist sin magnetism. Ja så är det i alla fall och jag kan inte ta ut ditt kort för det är sönderklippt nu, förkunnar kvittomannen.

Jag small nästan av!!!!!!!!!! Inte f-n stängs bankomater av (om nu inte SEB har helt egna maskiner som har just denn egenskap. Detta har de inte enligt deras egen kundservice som jag talade med senare på em) inte klipps några kort sönder heller (om nu inte SEB har små tomtar som sitter där inne i en låde med en stor sax och klipper för glatta livet. Fast det har de inte enligt sin egna kundservice) och för det sista (för er information om situation uppstår) bankerna har inte rätt att behålla kort som har 'svalts' av bankomater på grund av avmagnetisering eller annat fel av denna kategori (jag talade med en 'höjder' innom svensk korthandel som jag hittade i montern för Svenska Koi Föreningen).

Jaja, nu var det som det var. Klockan var nu ca 09.20 och jag står inne på trädgårdsmässan utan kontanter och utan kort. JAAAAAAAA, va roligt det är!!!!!!!! Den först timmen kommer jag inte ihåg så mycket av för jag var fly förbannad och försökte endast skicka vodoomagi på kvittomannen. Modern och min kompis hade dock varsin summa med kontanter som jag fick snylta på när blodet hade svalnat något och köplusten hade tagit över. Men den totala köplustan infann sig inte helt och detta resulterade i minimalt med kassar, prytlar och pinaler.

En sak medförde dock detta. Jag riktade mitt focus på detta istället för det faktum att jag skulle tävla dagen efter (dvs idag). Nerverna gjorde sig inte påminda förens på morgonen i bilen på väg ned till klubban. Jag stängde då av radion och mentalfokuserade på min uppgift. Detta gick strålande så nu behövde jag ju bara se till att detta inträffade även i den värld där alla levande saker återfinns och inte endast i min fantasivärld, där jag även hade fått startnummer 3.

I den verkliga världen fick jag startnummer 1 av 4 möjliga. Puls!!!! Min systeryster kom för att ha studie av vad det nu är jag håller på med och för att få en djupare förståelse av vad jag skriver på denna sida. Tack och lov kör hon numer en större modell av bil (av amerikanskt märke) detta medför att hon tycker att själva parkerandet inte är världsaenklast. Jag skuttade till hennes undsättning och kunde samtidigt då skingra mina egna tankar. Två flugor på smällen direk! Dinos kusins matte, B, kom även hon för att hejja på. Genast fick hon ansvaret för att 1: ta hand om systern och försöka förklara på ett begripligt sätt vad det var som hände (vilket jag tror att hon klarade galant efter vad systern senare hade begripit) och 2: vara betygsuppskrivare. Jag bestämde mig för att inte nåon gång snegla på betygen under programet. Detta var inte helt enkelt men oj vad mycket bättre jag kunde fokusera på hunden och nästkommande moment. Detta blir kvar!

Kl bli 9.45 och vi går ut för att starta lydnadsklassen. Efter ca 20 min är jag klar för dagen och kan nu lungt insupa kaffe, macka och bara titta på de övriga ekipagen.

Hur det gick?

Jo, idag blev faktiskt även jag uppflyttad till Lkl 3, ihop med Dino. Jag skötte mig strålande och den retliga 0:an, på rutan, från förra tävlingen fick en 1:a framför sig! slutpoängen blev 185 st och placeringen blev 1:a.

Nu ska jag ta pause från tränandet några dagar och egna mig helhjärtat åt arbetet men sedan blir det till att börja lära in någon/några av alla de nya moment som ingår i Lkl3.



Ha det!



/Hanna

Nu sprang tiden så där fort igen...

Inte vet jag vad som hände men helt plötsligt var det flera dagar sedan jag satte mig vid datorn. Livet har väll rustat på som ett ånglok med mig i släptåg misstänker jag. Jobbet går för tillfället bra och detta resulterar ju i att jag gärna befinner mig där så mycket som det bara är möjligt.

Övrig tid går åt till att träna hunden (eller snarare att hjärntvätta mig själv så att fötterna inte lever sitt egna liv). Jag ska ju försöka mig på en uppflyttning (ihop med hunden denna gång) nu på lördan. Det blir 'hemma'. Även jaktträningen har börjat ta fart igen med alla de fel och brister som uppdagas i och med detta. För tillfället tror jag att D transformerar om mig till något som påminner om en sådan där spyfluga som bånkar i taket på nätterna när man ska sova. Denna transformation uppstår i samma stund som jag tycker att jag ska ha ett ord (eller en visselsignal) med i spelet och när D har gått in i sök-mode. Lite tröstlöst men trägen vinner hoppas jag. Förr eller senare kanske han kommer på att jag faktiskt kanske har en viss aning om vad som skulle kunna tänkas vara till lite hjälp för herrn.

Våren har dragit iväg igen men jag tänker trotsa vädrets makter och ta mig till Älvsjö på fredag. Då är det trädgårdsmässan som gäller hela dagen! Underbart!!! Jag brukar försöka vara där tills precis när de öppnar (dvs 9) för sedan vid 12-13 är det så småck fullt att man inte ser något och inte kan man röra sig heller. Men följer liksom bara med den sega stömmen av människor som sakta vaggar framåt i gångarna. Själv har jag handlat så myckat vid detta laget att armarna står rakt ut från kroppen, hjärnan kokar, plånboken är tom och parkeringstiden är på väg att gå ut. Så då rullar man hemmåt igen.

Ha det!

/Hanna

power walk

Dagens övningar är att 1: köpa nya byxor (jag hatar, hatar & hatar att handla kläder!!!), 2: sy om några gardiner till matdelen och 3. laga 2 av mina älskade par jeans som är söndriga på knäna (sy är kul men att ta fram OCH ställa tillbaks maskiner brukar bli mig övermäktigt).

Så vad bättre göra än att skjuta allt tråkigt och bökigt framför sig så längde det bara går. Jag tog djuren (K i rock då han blev av med all päls (förutom på svansen) här om dagen) och åkte ut på skogen. Jag har en runda som brukar ta ca 40 min och lalla runt. Den går rellativt långt upp i skogen (jo det är ju den rundan där K jagade efter en ekorre i höstas om ni minns) så jag kan koppla bort den vita och bara prommenera.

Det var/är sol och lite lagom vårkallt i luften så jag kände att det kanske skulle vara en bra dag att faktiskt öka takten på högerfotsframflyttningarna (vilket ger att även vänsterfoten måste jobba lite mer, smart va?) och kanske till och med få lite högre puls, dvs jag skulle power walka (hippt!). Sagt och gjort jag knatade på och började bli varm under jackan, flisen, den långärmade tröjan och t-shirten. Djuren tyckte att detta var en kul grejj! Om de stannade och nosade så fick de ju faktiske springa på för att hinna med (ja i ärlighetens namn var det nog mest Guling som tyckte att detta va kul).

Knat, knat genom skogen, skutt, skutt i alla vattenpölar. När man är 'högst upp' på svängen kommer det ett stort träsk och vi stannade till där och njöt av solen (jag njöt, K letade efter sin höst ekorre och D for omkring i träsket). Efter en stund (ca 30 sek eftersom jag inte är en soldyrkare) vände jag om för att börja återgången. Men då fick jag se en ny stig (kanske inte ny eftersom det nu är en stig men jag hade inte sett den förr). Haaa, kul! Nya sigar i ju roligt. Man vet liksom inte riktigt vart man hamnar vid slutet av stigen. Jag bestämde mig för att undersöka denna nya spännande stig.

På den gamla goda tiden när Tanten levde var detta en av hennes favorit syselsättningar, att knata rakt ut i skogen utan att veta vart man skulle hamna. Guling tycks även han vara med på dessa noter, även om han inte bekymrar sig så värst om det är nya eller älder promenade. Det är själva springandet som är grejjen för han. K han hänger ju med så där på sina egna vilkor. Så länge det är hyfsat torrt är de kul men skulle det bli blöta då får allt den där männsikan bära på mig!

Denna sväng var i alla fall bra för efter 30 min kom vi fram till en skattgömma. Denna bestod i en stor jummen hög med älgskit. Krummeluren är ju en hund av sin tid så han återvinner det som återvinnas kan. Det brukar komma ut igen efter en stund...

Vi vimsade i alla fall omkring i kanske 30-40 min tills det att vi var omgivna av träskmarker. 'Kom igen det svänger ju!' tyckte Guling och for som en projektil genom träsken. Krummel och jag var inte riktigt lika med på detta roliga. Så jag vände om och tog en annan tangentriktning vilket relsulterade i att vi så småningom kom ned på ett karlhygge som gränsar mot en av 'våra' andra promenader. Krummel var rätt nöjd med att han nu skulle få knata fram på en ordentlig stig och slippa hoppa över och krypa under diverse meck som kom i hans väg. Jag kan inte annat än bli lite imponerad av denna lilla hund som är så pass mobil ute i terrängen.

Vi anlände i alla fall bilen ca 1,5 timme senare och väl hemma föll hundarna ihop i varsin hög. Krummel på/i en solfläck och D i hallen. Själv åt jag frukost och satte ig sedan här vid datorn och har sålds lyckats skjuta alla 'måsten' framför mig ytterligare en stund.



Ha det!



/Hanna

Amore

Under morgonpromenade, ute på spången, fick jag och djuren en vårnaturupplevelse. Jag hade kommit ungefär 2/3 av spången (som är ca 500-600m tot) när jag i ögonvrån ser något mörkt fladdra förbi nere vid åkanten. Det är väll en koltrast, bestämde min hjärna. Detta utan att nämnvärt fundera vidare på varför en koltrast nu helt plötsligt skulle börja hoppa runt nere vid en å och dessutom på våtmarker. Tillochmed jag vet ju någonstans där inne i hjärnvindlingarna att just koltrastar brukligen återfinns på torra land förvirrat hoppandes bland löven vilket medför ett hysteriskt prasslande. De brukar dessutom se rellativt irriterade ut när en människa har fräckheten att passera så pass nära att de känner sig tvingade till att upphöra med hoppandet och prasslandet för att stirra bort inkräktaren.
Ja, jag tyckte i alla fall att just idag hade denna koltrast förirrat sig ut på nya äventyr. Vi (djuren & jag) fortsätter vår prommenad längs spången. Men efter kanske ytterligare 10-15 m kommer min koltrast fram på mer öppen mark. Det visar sig att koltrasten i verkligheten är två uttrar, troligen en XX (först) och en YX (straxt bakom), som far fram genom det torra gräset och in bland vassen. De är helt uppslukade av sig själva och registrerar inte att jag + två hundar stå endast 5-6 m bort.
Av någon oförklarlig anledning har inte Krummeluren heller sett dem. En vanlig dag hade jag då böjt mig ner och plockat upp luddhögen i famnen. Men just idag hade den gula bestämt sig för att han skulle gå bakom mig (vilket är högst ovanligt) vilket i sin tur då ger att Krum går bakom Guling.
Eftersom nu K inte tycks bekymra sig om de två uttrarna (min hjärna måtte ha varit trött! Att K inte skulle vilja jaga efter något som rör sig kommer aldrig att inträffa han hade inte uppfattat dem ännu) så tog jag inte beslutet om att trassla mig förbi G och få fatt i K.
Då vänder kärleksparet riktning och kommer farandes mot spången = mot oss. De har forrtfarande inte ögon/öron/nosar för annat än varandra. Nu ser även K dessa två svart små pälskorvar och stirrar på den i säker 2 nanosekunder. Jag hinner uttala hans namn vilket igentligen endast resulterar i att en av uttraran stannar upp och stirrar på oss. den andra utterna (den troliga XX) måste ha uppfattad situationen för den viker 180 grader in i vassen igen, tätt föjld av XY och en vit luddboll.
Nu har jag ju deff ingen ink på K så efter ett snabbt övervägande av situationen går jag och D vidar utmed spången.
Varför? Jo, uttrar är små, smidiga och snabba djur som dessutom tycker att det är helt ok att hoppa ned i 0 gradigt vatten. De är dessutom på hemmaplan och till sist är vassen mycket tät just där detta inträffade. Krummeluren däremot är större (då jämfört mot en utter), har rellativt mycket päls som gör honom otymplig i nämd tät vass och ffa han hatar att bli blöt (till och med i ett tempurerat vatten som återfinns i en dusch). Så att han skulle hoppa efter uttrarna ner i ån är inte med på denna världsbild.
Mycket riktigt efter 10-15 sek kom han springandes efter oss. Troligen ganska glad efter att nu kunna bocka av även utter på sin 'att jaga efter' lista.
Resten av promenanden gick enligt, mina, planer och vi kom hem utan fler spännande upplevelser.
Idag bär det av till Sala silvergruva med styvsonen den ygnre och en kompis till den samma.

Ha det!

/Hanna

(H)järnbrist

Jag hade en teori (en om något ovetenskaplig sådan) om att signalvägen från hjärnan till bakbenen var så lång på min dobbe att detta var en av orskerna till att det brukade gå som det gick ihop med honom. Nu har denna teori poppat upp igen. Det tycks som om denna egenskap även går över artgänserna. En annan tanke kan ju iofs även vara att det är järnbrist som är orsaken. Detta brukar ju yttra sig i trötthet och en, mer eller minder, förslöad hjärna.
Om det nu är järnbrist som är orsaken till att jag har hjärnbrist så skulle detta kunna avverkas med hjälp av en stor rostig spik som dunkas i och igenom min högerfot.
Hmmm, ja det kan ju vara ett alternativ när nu jag ifråga har så f-b svårt att hålla reda på mina tentakler som sticker ut här och där ifrån det runda, mjuka som återfinns ungefär på mitten av min kropp.
Vad har hänt?
Jo, jag och den gula var ju och tävlade lkl2 i söndags. Djuret sköter sig utmärkt (även om han blir lite 'sådär' på den stela matten). Detta, 'sådär' uttryckte sig nog främst på det 'oroliga huvudet' (som domaren tolkade som tugg) vid moment Apportering. Momentel fick således endast 7.5 i betyg. Ingen fara på taket, de andra momenten har gått bättre och detta ser ut att vara som i en liten ask. Då kommer faktorn *matte/förare/hjärnsläpp* in i bilden.
Momentet ifråga är 'Rutan'. Jag skickar och D springer ut. Snabb är ha ju så han konstaterar, troligen, att belöningspinnen inte är i mitten (och matten är ju inte fullt lika snabb...). Jag kommenderar 'stå' (ngt sent) och D hinner förflytta sin kropp snett åt vänster = frambenen utanför rutkanten. Jaja, det är ju i alla fall betyg, men han är ngt långt utanför... Jag skickar honom lite åt höger och ställer igen. Sagt och gjort. Vad händer?????? Jo, i samma stund som jag för ut högerhanden och skall uttala ordet 'rutan' lyfts mitt högerben förflyttar detta genom lyften och sätter ned det ca 2dm åt höger från utgångspunkten. Jag kan bara inte styra denna rörelse (1 min hjärna är fullmatad med handrörelse och kommando och 2 det är ju ca 168 cm från min hjärna till min fot = lång väg för signalen). Det var tack och adjö till 1:a priset i och med detta. Att föraren flyttar fötterna (hur lite det än må vara) genererar direkt i betyg noll.
Vi avskutade i alla fall storstilat med dubbel 10:or på hoppet och fjärren. Men det blev endast 155p totalt och jag pakade ihop mig (efter en kaffetår för mig och Fia i skogen och en springa fortfort för D och lilla L) for hem och åkte till jobbet istället.
Nu är det bara att slicka såren, samla ihop sig (och då även hjärnan), anmäla och se till att jag gör min hund rättvisa nästa gång.

Ha det!

/Hanna

lite lagom håglös

Vi firade långfredagen uppe i ö-våla. Hade tänkt träna lite både under fredagen och idag, innan vi åkte hem, men vädret lockar inte till utomhusaktiviteter. Väl hemma gick jag ut och körde några posstitioner (med en liten krummelur som trängde sig imellan mitt ben och Dino = bra störning). Vi höll säkert på i staxt under 3 minuter...
Imorgon bär det av vid 7-tiden. Ska träffa PTn vid EBK ca 8.15 för lite lagom uppvärmning och så börjar vi väll vid 9. Sedan är det jobbet som väntar och som avslutning på dagen är det middag hos svärisarna.

Ha det!

Hanna

blidförsök

Nya träningsryggsäcken med tllhörande termos (färgen gör sig inte helt till sin fördel). OBS! Vart golden ligger när matten är hemma (höger nedre hörnet)

När matten är borta ligger (även) golden på bordet (ordspråk från Uppsala).

Helgen som försvann

Just nu sitter jag och funderar på vart denna helg tog vägen (eller är det så att jag funderar över detta för att lyckas skjuta avfärden mot jobbet framför mig ytterligare en stund?). Jag försöker summera vad jag har gjort och vad det är jag ha glömt/förträngt att göra.
Fredag; föreläsning, sova, fika med modern (som kom för att få sina däck bytta), träna, snackade skit i telefonen, glode på tv och försökte samtidigt få lite kontroll på styvsonen den yngre. Han drog till en kompis och jag så faktiskt inte röken av honom förens på söndag em... Ja ja han ska väll bli stor han oxå vad det lider. Överlevde gjorde han i alla fall. Sockerstinn och glad så det är väll bra.
Lö; åkte till uppföderskan för att ta tag i div datumbestämanden = mycke babbel vid köksbordet (och faktikt några bra datum). Tillslut ruttnade nog sambreron och tog med oss ut i skogen för lite seriös träning. Detta gick bra och vi var nöjda, C & jag återgick då till köksbordet ytterligare någon timmer (eller två...). Hem för att konstatera att styvsonen den yngre inte hade kommit hem och att styvsonen den älder var på G ut och tänkte inte anlända hemmet igen förens på em söndag. Mannen åkte till jobbet och jag hade huset för mig själv (igen!). Slagerfestival och lite vin. Brak i sängen och sov som en stock.
Sö; besiktning av en ny MH-bana här i krokarna och fika med tillhörande babbel i klubbstugan. Träna en stun och fick nästen hjärtflimmer ner D bestämmer sig för att fjärren ' det är nog en ny variant av plastliggning, bäst att inte röra sig'. Lånade även en ny människa som kunde kommendera oss. Vilket resulterade i att D blev kär. Han kunde inte koncentrera sig på matten och hennes vimsande över plan när denna ny fantastiska person stod där helt syslolös och alltså till fullt förfogande för goldenkärlek. Puuhhhuuu-tankar!!! (En Puh-tanke är när jag tänker på Nalle Puh och blir lite glad inne i kroppen). Hämta unge vid foboll och iväg för att kolla på ett ev hus. Konstaterde att 'Nej det blir nog inte världsbäst'. Hem väcka mannen som vaknar jätte hungrig och glatt betäller pannbiff, potatismos och lingonsås. Jaha jag hade ju tänkt åka till Löwchen L. Skjuta detta lite på framtiden och meckar ihop maten. Åt på tok för mycket, blev jätte mätt. Iväg till L L fikade och tittade på 1 människobarnet som börjar bli riktigt med på omvälden = kul och 2 en liten L kille som har varit på besök = jätte gullig. Systeryster ringer och vill fika. Absolut. Iväg hem och umgås med den en stund. Trevligt. Ser till att styvsonen den yngre kommer i säng hyfsat så att hans tidevarv har en chans att komma i fas med skolans tidearv. Funderar en stund på att se Wallanderfilmen men ger upp efter ca 30 sek. Sover som en gris.
Ja så lite har jag nog ändå hunnit med. helgen kanske inte försvann helt och hållet. Den gick bara så otroligt fort.

Ha det!

/Hanna

Aminosyror, proteiner och virus

Idag har jag haft en föreläsning för studenterna som läser grundläggande biokemi. Föreläsningen börjad kl 08.15 = jag var tvungen att gå upp JÄTTE tidigt. Tack och lov var mannen ledig idag (skulle jobba natt) så han fick ta djuren på morgonsvängen. Annars hade det blit ännu tidigare och då hade jag nog sovit vid detta laget.

Hmmm, kanske ni tänker nu. Vadå sovit vid detta laget. Jo det är så att det säkert finns någon fiffig inställning på denna sida som kan få klockan att fungera som resten av världen. Som det är nu lever denna bolgg i sitt eget tidevarv. Jag har liksom bara inte prioriterat att rota reda på detta. Men om ni som läser detta vill ha lite koll på hur det verkligen ligger till så kommer detta inlägg troligen att publiseras vid 20.10 fredag 14 mars. Så då kan ni ha en liten mattematisk övning (dvs hjärngympa) och klura ut tidsdifferansen mellan verkligheten och bloggens tidsangivelse.

Hur som föreläsningen avlöpte rellativt smärtfritt med någre smärre avbrott när jag förbrilt försökte komma till stånd med att skapa en överenskommelse mellan mig själv och den display som är kopplad till dator, belysning, tavlans upp och nedfärd på väggen, micken och div olika finesser som finns i en undervisningssal av idag. Behöver jag säga att detta inte gick helt som det kanske hade förväntats. Men som jag sa när jag tävlade med min Amadeus; någon måste ju roa publiken oxå! En knapp med en gulfärgad glödlampa betyder inte alltid 'och det varde ljus' som kan tyckas. Den kan oxå betyda ' och det varde totalt bäckmörker i hela salen'. Spännande. Sedan ska man ju inte inbilla sig att det skall vara något som kan tänkas heta valmöjligheter (fler än 2 i alla fall) på vart och hur mycket ljus det skall vara. Antingen kan det vara bara bländande ljus framme vid tavlan (där jag då försöker visa mina egenhändigt ihopsnickrade powerpoint bilder) eller så kan det vara lite mer pysmysbelysning uppe i gången som leder till ytterdörren. Att valmöjligheten, mörkt vid tavlan, så att bilderna syns, och lite lagom belysning i själva salen över den del där studenterna sitter och för anteckninger är ju dumt att lägga till...

I första pausen meckade (jag vilt och tycker synd om den föreläsare som skulle komma efter mig ) med panelen och tryckte på i stort sätt alla knappar som fanns i lite olika kombinationsmönser. Tillslut gav väll studenterna upp och nickade med ljusflimmer i ögonen att 'jag nu ska vi nog kara av att skriva, fortsätt med föreläsningen'. sagt och gjort jag rabblade vidare om hur en aminosyra är uppbyggd och att om tillräkligt många aminosyror kopplas ihop blir det ett protein och hur dessa proteiner sedan delas in i olika klasser och utför olika saker i kroppen. Tre timmar senare hade mina käkar nästan låst sig och studenterna såg lätt vimelkantiga ut så alla var lika glada över att få gå därifrån.

Väl uppe på mitt skrivrum började jag känna efter hur jag mådde och kunde konstatera att jag nog troligen inte alls var/är så katig som jag vill framhärda. Jag åkte hem och kronsomnade i 4 timmar. Utvilda vaknade jag, skar upp en snutt rå blodpudding, packade lydnadsväskan (jag fick en ny flashig ryggsäck (och tillhörande termos) i Östersun och bara jag lyckas klura ut kameran så kommr en bild på dem bägge. Ni kommer att bli gröna (eller kanske oranga) av avund!!!) tog D med mig och tränade i en timme. detta avlöpte tillfredsställande och jag känner mig nu nöjd och glad men kanske lite avsaknad av det där glaset vin...

Så nu är det vin och lets danse som gäller.



Ha det!



/Hanna

daggmaskar!

Nu har jag sett ett vårtecken. Det var ofantligt många daggmaskar som hade kravlat ut på cyckelbanan under natten (hoppas att de flesta hann över innan cyckaltrafiken blev som värst under morgonen). På eftermidagarna, när jag går från jobbet, hör jag oxå en vårfågel. Eftersom jag är nästan världssämst på det där med fåglar så vet jag inte vilken sort det är men den sjunger i alla fall på våren. Ibland berättar någon för mig om någon fågel som de har sett (typ- 'jag såg en hel flock björktoffsademesripor i dag!'). Jag har lärt mig att se sådär förstående ut och att väl dölja att allt som har med fåglar (främst små fåglar) är ett totalt töcken (för min innre bild ser jag alltid samma sorts fågel och det är en gråsparv). Men låt er inte skrämmas av detta, ni som känner att det är just er jag talar/skriver om. Förr eller senare kanske jag lär mig lite fler fåglar och då kommer jag ju kunna komma med en lite mer fördjupad kommentar än 'jaha säger du det, så trevligt', som oftast kommer över mina läppar idag.

Jag har hämtat mig från min jetlag, den jag fick när jag var ute å reste i helgen (ända till Östersund). Jobbet krävde sitt dessa första dagar (jag var i ärlighetensnamn på jobbet innan jag änns hade hunnit hem i söndags) och kvällarna går i lydnadsträningens tecken. Nedräkningen har börjat på riktigt nu när PM och deltagarlistan har anlänt i mailboxen. Det finns vissa saker att önska ur några moment men med lite idog träning bör det gå bra. Sedan kan man ju aldrig veta vad dagen har i sin barm, utan man får ta det lite som det kommer. De närmaste dagarna ska jag köra hårt med ink. m. ställande och apportträningen (här måste även matten lära sig att kasta apporten framåt-utåt och inte rakt upp- rakt ned, med tillhörande risk att hundkraken får apporten i skallen). En annan sak som måste slipas till är mattens totala ointresse att framföra sin egen kropp i annat tempo än saktamak. Det ingår ju 'språng march' och jag kan ju lungt säga att en viss D blir lyriskt lycklig (och då till lika flaxig) när människan (med boll i fickan) börjar skvalpa fram i ett högre tempo. Misstänker att kommentaren kommer att bli (typ); tappar poss, tränger, orolig rörelse. eller något i den stilen...

Ja det är väll bara att erkänna och försöka få till det så bra som det kan gå. På något sätt är/var det enklare att stå, inbäddad i en skoteroverall, och berätta för andra människor hur det ska göra under olika moment. Fast jag lärde mig mycket under min lyd. helg uppe i norr. Det var 4 (5) helt olika hundar och även olika förare. Att få dessa par att synka är inte enkelt men det är ju detta som är lite av tjusningen med kombinationen hund/förare. En av deltagarna fick nog (hoppas jag) en inblick i att trots två hundar av samma ras så är det olika individer och då kräver dessa helt olika inlärningsmetoder. Bägge hundarna kommer att bli duktiga lydnadshundar men de krävs att föraren klarar av att växla mellan två helt olika sinnesstämningar (bägge innehållandes många 'Puh-tankar'dock!).

H. M. är en rolig krabat som stimmulerar hjärnan på ett fantastisk sätt. Han är så oerhört ärlig i sitt sätt. Gör man fel gör han 'fel' (dvs han gör det som känns rätt för honom men som blir fel för oss) och gör man rätt så utför han momentet klockrent. En sak som jag kom till insikt med när det gäller denna sortens hund är ffa att 'göra rätt' börjar oftast långt innan själva 'göra rätt-inför momentet'. Intressant! Tur att han har en vaken matte som har detta under kontroll och stöttar sin hund på ett förnämligt sätt. Något som många hundägae borde försöka ta efter.

Tips till sommaren; studera detta par innan de ska göra/ utföra något och se ur samspelet växer när hunden känner tryggheten växa och att tilliten till förare blir säker. (Hoppas bara att matten vill/ställer upp på att vi glor på dem).

Tack L för en underbart trevlig helg med roliga människor och bra träning och bra tankar!



Ha det!



/Hanna

T - 17 hours until takeoff

Jag vankar mest av och ann här hemma just nu. Förrvirringen är fullständig och total. Nästan alltid annars när jag ska resa bort börjar jag med att packa ned hundarnas saker. Mest för att komma igång och i stämning. Denna helg ska ju inte hundaran med och då blir startsnodden extra lång.
Jag har pillat på mina pelargoner och fuchia sticklingar, kollat att de är tillräkligt fuktiga och vridit på dem så att de inte endast växer på en sida. Funderat lite på vad jag sak ha med mig har jag iofs gjort och kläder är väll det jag har kommit fram till. Vilka kläder då??? Långa kalsonger är nog ett måste när en frusen uppläning ska till norrland. Det är säkrast. Nu har ju den förstående värdinnan huvudet på skaft och har plockat fram en skoteroverall (jag kommer nog att bosätta mig i den misstänker jag). Att träna lydnad på en sjö ska bli ofantligt skojj! Här hemma har isen endast varit tillräkligt tjock en gång för att jag skulle kunde snedda över Nedreförnett på en promenad. Resten av vintern har jag fått knata runt sjön.
Hoppas nu att vädret makter är med mig/oss. För då ska jag få åka snöskoter för första gången i mitt liv. Hihihi det blir säkert roligt.
Tråkiga nyheter fick jag idag ang en av de som skulle vara med. Baciller eller virus har satt käppar i hjulen så nu är det endast en Högis med. Men å andra sidan är ju denna kullen livlig så att en räcker för två... Tråkigt är det i alla fall och jag hoppas innerligt att bägge två (tre är det ju!) kan komma ned på kennellägret i sommar.
Mannen ska få krypa upp på vinden när han kommer hem och hämta ned lite litteratur som jag har lovat att ta med mig. Jag tittade lite, så där i ögonvrån, på vindsluckan och stegen men bestämde mig snabbt för att 'det där de e kar göra det'. Ibland är det skönt att tillhöra 'det svagare könet'.
I morgon bär det i alla fall av mot Arn vid 9-tiden. Farfar ska köra ut mig efter att jag parkerat bilen hemma hos dem. Han är ju en gammal sasare så det ska nog lösa sig med att hitta rätt där ute i de förrvirade landet Arlanda. Jag jobbade ju där ute under någar år men det är knappt jag hittar tillbaks till arbetsplatsen (de har ju iofs oxå flyttat sedan jag slutade). För att inte tala om alla till och från vägar som är avstängda eller påstängda och rondeller och annat fanstyg.
Sedan blir det några dagar med mycket träna, snacka, ungänge, mat och vacker natur. det ska bli skönt att komma bort ett litet tag å få andas annan luft.

Over and out!

/Hanna

konst finns i betracktarens ögon

Vad är konst? Jo det är något, mer eller mindre abstrakt, som någon gör eller har gjort och som andra, förhoppningsvis, skall kunna uppfatta. Vad som är bra eller dålig konst kan inte en enskild person (eller myndighet heller för den delen) avgöra.

Varför svamlar jag om detta???

Jo, det har ju vari en hel del diskussioner om div olika konstutställningar runt om i landet och olika betällningar på olika, mer eller mindre underliga, konstverk som skall pryda vår vardag på olika offentliga platser. Är det bra eller dåligt undrar ju jag då. Ett bra forum för tanken när jag går där ute på min spång i solen under morgonprommenaden. Jag tror nog inte att jag kom fram till något svar vad mig själv anbellangar, men det var ju en kul och annorlunda tankesnurra som satte igång.

Personligen tycker jag om när jag kan se vad den sk konsten skall föreställa. Abstrakte Picasso tavlor och underliga kvinnohuvuden med fågelnäbbar på glasföremål har jag svårare för. Undra om detta kan vara kopplat till att jag gärna vill ha ordning och reda på saker som händer i mitt liv. Detta skall nu absolut inte blandas ihop med att jag vill ha ordning och reda på saker som finns i mitt liv. Den avdelningen får mannen stå får och detta gör han med besked.

Igår är jag skulle till klubban för en träningsrunda gick min 'lydnadsryggsäck' totalsönder. Jag vet att jag har ytterligare en ryggsäck, av samma dåliga kvalitet, och att denna har stått lutad mot en vägg under ett antal dagar eftersom jag hade tänkt byta ryggsäck innan den gamla gick sönder. Nu var den sedemera spårlöst försvunnen. Inte änns mannen visste vart den hade tagit vägen. Så är han min man, nämligen. Rätt vad det är, ett, två, tre, ledsnar han på att mina saker står lite varstanns och då plockar han undan dem. Han gör nu detta i en sinnesstämning som inte är bra för att den registrerande delen av hjärnan skall vara påkopplad och så är det ett faktum. Sakerna 'försvinner'. De brukar dock dyka upp igen på lite olika ställen där jag/han/vi inte har letat (för då hade vi ju liksom hittat dem).

Ryggsäcken är borta och den andra är trasig och jag är fullt påklädd för att befinna mig utomhus ett antal timmar... Jag har ju, föutom en önskan om ordning och reda i mitt andliga jag, en liten släng av 'medelhavstemprament'. För att förskona de stackars varelser som befinner sig i min närmaste omgivning greppar jag helt enkelt mannens ryggsäck, som han inhandlade på andra sidan atlanten och som är en ypperlig träningsryggsäck (jag har försökt att sno den förr). Mannen börjar att uttrycka ett visst missnöjje men tystnar rellativt fort. Skönt tycker övriga ryggradsdjur i hallen.

Vi kom i alla fall ned till klubben och det blev en trevlig liten tillställning med de gula djur som var där. Krummel hade också varit strålande under plastsonen, den yngres ledning. Vi avslutade med en fika och åkte hem nöjda och belåtna.

Det är inte bara konsten som finns i betraktarens ögon utan även korrektheten finns i domarens ögon. Ibland känns det som man sliter sig blå med att få till en rak possition i både transporter och i svängar. När man sedan kommer ut och skall få en officiell bedömning står det 'sneda sättanden (ss) tappar possition (tap pos). ?????

Ähhh, det är bara att bita ihop och hoppas på att nästa gång står dommaren i en bättre vinkel alt inte är vindögd.

Så är det!

Ha det!

/Hanna