resingnera, regrition, recention, recesiv, resesäng...

Ja så känns det i min hjärna just nu men det är ändå skönt att jag vid min (nästan) aktningsvärda ålder har framkommit till den slutsats att dygnet endast har 24 timmar oavsett vad jag nu må tycka om detta!
Livet har sim gilla gång och det är bara att finna sig i detta. Sedan kan man ju alltid försöka trycka in så mycket roliga saker eller måsten som bara går. Detta gör jag i alla fall just nu. Jobbet går för högtryck med allt vad detta är. Försöken går i vartandra och resultaten som skall analyseras och begrundas hopar sig samtidigt som de små liven (dvs studenterna) har vaknat till liv (när solen och värmen kom) och kommit på att 'hoppsan hejjsan jag/vi har visst inte riktigt gjort klart ditten å datten och då får vi inga poäng och i slutändan blir det då inget studiemedel. Hej å hå med farbror Frej!'
Men det är ju kul och stimulerande på någe underligt sätt som jag inte kan klura ut hur. Men som sagt jag har nu resingerat för livet och accepterar att jag uppfattar detta på detta vis. Skönt!
Efter jobbet tar jag mig hemåt och intager en kopp välbehövligt kaffe, tittar lite förstrött åt fuchiorna och pelargonerna (som fick en avhärdningstid på straxt under 15 min förra helgen när det var ca 28 grader). Jaja de brukar hämta sig så småningom tänker jag då med min nya regritionshjärna. Men det små varelserna som står i växthuset vill ändå ha vatten så jag tippar en hink kranvatten över dem och hoppas att de snabbt å lätta ska lära sig den ädla konsten av att simma med bladen.
Ut i naturen med djuren och allt som oftast blir det en tur som har minst ett vattenhål innom räckhåll. Till och med K har numer kommit på hur man tar sig framåt i vattnet när de korta benen inte räcker ned till marken längre. det är allt annat än grasiöst men han kommer både ut och in och dessutom för det mesta med en boll i munnen. Den gula simmar ju som f-n själv och tycker att det är det bästa som finns. Tur är väll det att det finns guds varelser som är berädda att bevara denna ädla konst nu när jag själv anser denna gymnastiska övning vara allt för blöt.
Efter att jag har kastat bollar lite hit och dit (utan sådan där genomtänkta övningar som man kan beskåda på andra bloggar lite längre norröver i vårt land) och hundarna är genomblöta och jag själv ännu en gång fått det bekräftat att vatten är blött även om man försöker hålla ett lagom avstånd till det samma så går vi hemmåt.
Kvällarna fortskrider allt som oftast med någe blodspår till K och virr och vims för D.
När det gäller blodspåret så återföll jag dock till mitt äldre liv, det jag levde ihop med brukshundarna. Jag planerade och funderade, snittslade och analyserade. Men någonstans på vägen hade nog hjärnan redan regraderat för 2 dagar innan K skulle gå upp för anlagsprovet virrade jag till det å det otroligaste.
Jag tog ut blod ur frysen men måste ha somnat en stund för det räkte inte på långa vägar till ett fullängsspår. Ja ja jag späder med lite vatten (det blev således 1 del blod och 2 delar vatten). Ja vad hade han nu bekymmer med??? Jo rådjurövergångar så var det. Iväg till ett skogspart där jag vet att det går mycket djur (vid närmare eftertanke kan nog skogssnutten mest efterliknas med rådjurens E4 ut till karlhygget). Jag börjar självklart ute på hygget och springer runt som en rabiessmittad glatt skvättandes med min uttunnade blod och förbrilt losstrasslande av klöven som fastnar i allt bröte. Efter någre 150 m hamnar jag i skogen och fortsätter där mitt rabies beteende ganska nöjd med mig själv är jag i alla fall när jag bestämmer mig för att 'här får det vara slut ( eller rättare 'här är det slut för blodet är slut'). Grundtanken var att spåret inte skulle bli så gammalt då det var lite tunt blod men som det nu blev så blev det liggandes i 16-17 timmar över natt och med typ 20-25 grader varmt och gassande sol.
Ut med K på med selen och iväg. detta går ju gallant! Han pillar på över hygget och in i skogen. Här försöker han byta till rådjur (dvs ett levande sådant) men jag får honom på bättre tankar. Efter ca 400 m tvärstannar han och sjunker ihop med stinn blick upp mot skogen bortom spåret. Han vägrar att röra sig... Där står vi nu, en liten klunga om en gul hund som fattar nada en matte som lider av lättare älgfobi och en förtenade liten krumelur. Efter, vad jag tycker, en evighet och många små och ytterst tysta, så att den eventuella argsinte älgen inte ska höra, uppmuntringar senare lyckas K ta sig ut förteningen och trasslar sig vidare. Jag kan inte påstå att han spårade många meter efter detta men vi tog oss till spårslutet och han fick knapra på sin klöv + att jag hade med grisöra till (bägge) djuren som de kalasade på innan vi gick hem. Glada och nöjda över att ha överlevt denna troliga nära älg upplevelse.
Jodå, analgsprovet gick strålande och K är nu (vad jag vet idag) den enda hund av rasen Löwchen som har ett godkänt vilspårsanlagsprov i ryggsäcken.

Ha det!

/Hanna