.jpg)
Tänk om man kunde gå tillbaks i tiden... Då skulle jag istort sett ge nästan vad som helst för att få uppleva ytterligare en dag ihop men Hessa (bara Hessa). Dvs den tiden i mitt liv när det bara var hon & jag. När vi tex bodde i vår lilla stuga här i U-a.
Varför vill jag det?
Jo ,nu på morgonen har jag trolige gjort av med mer kalorier än på länge. Jag är helt slut! Å jag som har sagt att jag ska städa huset idag, när gubben & F är på fotbollsmatch. Just nu känns det som om jag behöver en regäl dos av soffa, ryggläge och animalplanet.
Upprinnelsen till detta drenage av enerigt är en morgonpromenad ihop med hela flocken (dvs just guling & smågrabbarna). Detta är en total prövning på den hundkunskap jag har samlat på mig genom åren. Bägge de små hundifierar det som i 'storhundsfolks' mun heter just 'små/dvärghund'.
I vanliga fall går det hyfsat bra när jag endast har D & K, men när faktor Z kommer med då blir digramet helt klart tre-dimotionelt (axeln 'z' bekriver ju just hur faktorn påverkas i rymden).
Z är en 'föstahund' och K är något åt det hållet också. Resternande del av fam. hade inte haft hund innan jag & H kom in i huset. H var som sagt 'klar'. Hon viste vad och när man skulle/förväntade sig utföra saker. Även om detta blev lite förslappat med åren. Här borde jag ha reagerat tidigare. Men jag har ju mest egnat mig åt att dressera hundar, inte män och barn (får jag ta till mitt försvar).
K, som är mannens hund (på pappret) har utveklats till en riktig 'bratt'. En bortskämd lite kille som vet att han kan göra nästan vad som faller honom in och att det finns en curlinghusse (och även en matte) som fångar upp honom på dunkudde om han mot för modan skulle falla. Han vet någonstans att det ändå lönar sig att gå ordentligt i kopplet och att göra (nästan) som hans människor säger. Ja, så är det, tyvärr. Han äger oss och inte tvärtom...
Z, det är en kille med testosteron det vill jag lova. Halterna har knappast sjunkigt efter det han fick 'göra' två kullar. Han har en total uppfattning om att han är snyggast (det finns det papper på dessuton, cert, bir + big plasering) och tuffast. Han har en historia med att göra fulla utfall mot mötande, uppdykande hundar. han blir upprörd på animalplanet och bilar som kör förbi tomten osv, osv. Men någonstans där inne, bakom det enorma stora, klotrunda, mörkbruna, lite sorgsna ögonen klickar det ändå. Att bli trimmad (även 'intimrimmad'), få klorna klippta, tandstenen skrapad oach alla dessa andra saker som brukar vara ett rent h-v'et med denna sortens hunddjur, fungerar 100%-igt.
D, han är som han är. Ett litet odjur i lamkläder. Han går där, gör som man säger och bara är med. Ända tills han märker att fokus är omriktat. Då passar han på att 'göra som han själv vill'. Fast i ärlighetens namn så är det lite av hans charm. Att 'göra som han vill' innebär för det mesta att han helt vild and crazy går ca 2dm längra fram vid 'här' kommando, eller tar 2-3 steg extra när jag säger 'stanna' osv. Som sagt det är lite av charmen med den gula varianten av denna sort hund (det där 'r' ordet som jag inte tänker stava till). Detänker själva och överväger situationen innan de utför beteende (lite om en rottis, and I love it)
Vad hände nu på morgonen då?
Jo, i valiga fall om vi har alla tre hundarna (som nu nä Z:as matte & husse är på Kreta) så får mannnen följ med på alla promenader och antingen ta Z:a eller D+K. Just nu är han delligerad till Z, för jag har lagt in en växel på att få K till att sluta bli så f-benat fixerad på andra hundar. Detta går rellativt bra. han kan numer sätta sig på sin lilla rumpa (om det inte är för blött vill säga) och stanna där (om inte den andra hunden nu råkar gå emot, titta på K eller på något annat sätt upplevas som ett stort hot mot kungariket Krummelur). Han är inte helt tyst och det tar kanske 30-60 sek efter det att den andra 'hemska'hunden har passerat innan han kan återkoppla till mig. Z han har utveklat detta beteende ett par steg till. Det gick så långt att han fick riktigt otäcka omriktade beteenden. Han högg den som befann sig i andra änden av kopplet. Blodvite uppstod... Här kom gränsen kan man ju säga.
Numer är han under guds tukt och förmaning. det börjar bli något bätter.
Probemet är dock att när Z och K kommer tillsammans bildar de en alians (å det vet vi ju, de flesta, hur en alians slutar). Därav att dessa bägge unga herrar inte får promenerar ihop, åtmisntonde med endast en människa i följe.
Gubben & F skulle åka i morse. Som vanligt är det lätt kaotiskt inna de kommer iväg och inte hanns hundara med. Det slutade sonika med att jag blir tvungen att ta alla tre ('ja, men gå två promenader då.' 'Näää, det orkar jag inte').
Jag har ju ändå haft hundar i snart 20år. Ett antal valpar dessutom. Dvs jag tog ett par tre snack med Z som liten urgulligt luddig 1kg tung valp och det sitter i rätt så bra fortfarande.
Ut bland folk & fä gick vi. G & K kopplas loss och Z får gå i koppel om jag inte har fri sikt minst 200m. Till saken kan läggas att Z har en liten tendens att dra i kopplet så att han 1 dör kävningsdöden eller 2 kan få luftrörskolapps. Några små tillrättavisningar med tillhörande röstkommando så att han inser att det är 'mormor' som är i slutet av dragankarlinan.
Jag får lov att vara 100% uppmärksam på 3hundar+ omgivningen, eftersom vi kom ut lite sent och stadsborna brukar 'mortionera' på helgförmidagarna.
Vi överlevde alla fyra denna promenad, men gud vad jag saknar min Hessa!!! Hon har en gloria som lyser starkare än någonsin.
På den tiden det begav sig gick jag obehindrat hur jag ville med en hund som aldrig kulle få för sig att göra något som skulle innebära ett större energi uttag än vad nöden krävde.
Det var tider det. Kanske kommer vi dit en dag (gulin & jag). K får jag nog nöja mig med om han kan lugna ned sig och passera hundar utan att få fnatt. Det blir skönt när denna dag kommer.
Ha det!
/Hanna
söndag 30 september 2007
lördag 29 september 2007
Det stora vemodet rullar in
När jag äntligen tog tag i mig själv, fick på mig regnjackan och träskorna med hål i sulan så att den ena foten blir dyblöt efter straxt under 5 sek om gräset är vått, och traskade ut till växthuset tog vemodet ett stadigt grepp om mig.
För att känna mig lite bättre till mods började jag med att leta reda på ett stort antal fat som mina pelargoner behöver för att kunna stå på div olika fönsterbrädor inne under vintern. Sedan vattnade jag de samma. Här hemma i u-a lever växterna efter en strikt darwinistisk stil. 'Endast de starka skall överleva' är parollen. de stackars pelargonerna har stått i syd/västligt läge hela sommaren och detta brukar gå bra. Fast denna sommar tog jag liksom inte tag i varken trädgård eller krukor. Efter det att jag väckt dem som slumrat ute i garaget under vinterna så tog det slut.
Ibland kom jag ihåg dem och då fick de vatten & näring. Snälla är de, mina pelargoner, de har blommat mer eller mindra (beroenda av när de fick vatten eller ej) oavbrutet.
För ca 14 dagar sedan fick jag för mig 'att nu måste jag nog flytta in den på altanen så att nattfrosten inte tar dem'. sagt och gjort in med alla krukorna på altanbordet. Å där stod de sedna. Det lilla regn som hade fallit på dem och toligen gjort att de överlevde slets brutalt bort. De var i ett bedrövligt skick idag måste jag erkänna. Nu har de fått varsitt fat och regält med vatten. När de ser ut att ha hämtat sig ska de få flytta in.
Jag kände mig lite bättre i sinnet. men tanken slog mig att jag kan ju vara glad över att vi inte har en växtskydsmyndighet i det här landet. För då hade jag nog belagts med växtnäringsförbud.
Väl ute i växthuset började jag brottas med de nedvisnade honungsmelonsplantorna. dessa hade jag minsann pysslat om ordentligt. Varje planta har en grövre tråd från basen och uppåt som de har kunnat slingra sig runt. Å slignrat det har de gjort med besked. Bland alla halvslemmiga blad och rankor hittade jag mängder med små och halvstora meloner. Det va ju kul. Om jag nu bara kan börja i tid med melonerna nästa år så borde jag kunna få några fler än de 2 som ligger inne i köket och mognar på sig.
Nästa projekt var tomaterna. Här tog det stopp! När jag stod med sekatören vid den första plantan så kom jag på mig själv med att dra jämförelser mellan mig själv, sekatören , tomatplantorna och mukarna, vapen och juntan i Burma. Hur i hela friden kan en (vad jag vet) fullt frisk människa dra sådan paralleller??? Ja nu hade jag i alla fall lyckats göra detta å kunde inte ta steget att brutalt hugga ned plantorna som stod där, gröna, fasta och med små tomater som kämpar för att få lite av höstsolens stålar på sig.
Det slutade med en kompromis mellam mig och tomatplantorna. Jag skar av alla blad som fanns kvar. Resultatet är således att det står några gröna 'pinnar' i krukor med små kvistar stickandes ut. På kvistarna sitter de tomater som nu har fått en ny chans att få de sista skälvande höstsolstålarna på sig. Och jag har lyckats förlänga hösten (åtminstonde i min hjärna) lite till.
Ha det!
/Hanna
För att känna mig lite bättre till mods började jag med att leta reda på ett stort antal fat som mina pelargoner behöver för att kunna stå på div olika fönsterbrädor inne under vintern. Sedan vattnade jag de samma. Här hemma i u-a lever växterna efter en strikt darwinistisk stil. 'Endast de starka skall överleva' är parollen. de stackars pelargonerna har stått i syd/västligt läge hela sommaren och detta brukar gå bra. Fast denna sommar tog jag liksom inte tag i varken trädgård eller krukor. Efter det att jag väckt dem som slumrat ute i garaget under vinterna så tog det slut.
Ibland kom jag ihåg dem och då fick de vatten & näring. Snälla är de, mina pelargoner, de har blommat mer eller mindra (beroenda av när de fick vatten eller ej) oavbrutet.
För ca 14 dagar sedan fick jag för mig 'att nu måste jag nog flytta in den på altanen så att nattfrosten inte tar dem'. sagt och gjort in med alla krukorna på altanbordet. Å där stod de sedna. Det lilla regn som hade fallit på dem och toligen gjort att de överlevde slets brutalt bort. De var i ett bedrövligt skick idag måste jag erkänna. Nu har de fått varsitt fat och regält med vatten. När de ser ut att ha hämtat sig ska de få flytta in.
Jag kände mig lite bättre i sinnet. men tanken slog mig att jag kan ju vara glad över att vi inte har en växtskydsmyndighet i det här landet. För då hade jag nog belagts med växtnäringsförbud.
Väl ute i växthuset började jag brottas med de nedvisnade honungsmelonsplantorna. dessa hade jag minsann pysslat om ordentligt. Varje planta har en grövre tråd från basen och uppåt som de har kunnat slingra sig runt. Å slignrat det har de gjort med besked. Bland alla halvslemmiga blad och rankor hittade jag mängder med små och halvstora meloner. Det va ju kul. Om jag nu bara kan börja i tid med melonerna nästa år så borde jag kunna få några fler än de 2 som ligger inne i köket och mognar på sig.
Nästa projekt var tomaterna. Här tog det stopp! När jag stod med sekatören vid den första plantan så kom jag på mig själv med att dra jämförelser mellan mig själv, sekatören , tomatplantorna och mukarna, vapen och juntan i Burma. Hur i hela friden kan en (vad jag vet) fullt frisk människa dra sådan paralleller??? Ja nu hade jag i alla fall lyckats göra detta å kunde inte ta steget att brutalt hugga ned plantorna som stod där, gröna, fasta och med små tomater som kämpar för att få lite av höstsolens stålar på sig.
Det slutade med en kompromis mellam mig och tomatplantorna. Jag skar av alla blad som fanns kvar. Resultatet är således att det står några gröna 'pinnar' i krukor med små kvistar stickandes ut. På kvistarna sitter de tomater som nu har fått en ny chans att få de sista skälvande höstsolstålarna på sig. Och jag har lyckats förlänga hösten (åtminstonde i min hjärna) lite till.
Ha det!
/Hanna
Slakt, minnen & fökataloger
Idag är det en sådandär dag på året som känns lite som en emotionell bergådalbana. Det är tråkigt, vemodigt, roligt, spännande och njutningsfullt i en enda salig röra. Det blir inte bättre av att jag vaknade på morgonen med en 'lågtryckshuvudvärk'. När jag får en sådant huvudvärk brukar jag tänka på de människor som får migrän. Fy för snabelen för att behöva utsättas för migrän. Jag kan ju i alla fall ta mig ur sängen och även gå ut med djuren.
Även om djuren snabbt uppmärksammar att 'ahhha, nu är hon inte riktigt med i matchen. ska vi passa på att göra lite som vi vill'.
Jag hade ju en dobbe för många år sedan. Det var en omplasering från Hundstallet i Stockholm (vilken bra organisation det är). Han var 7 månader när jag hämtade honom (det är en rätt så kul historia bara det. Men den får jag ta någon annan gång). Killen som hade haft Amisen (Amadeus) var kanske inte helt på det klara med vad det innebar att skaffa en hund. Resultatet var att den lilla vallerappen hade fått vara själv lite för längge lite för ofta.
Hur som han kom hem till mig (och min dåvarande sambo) som det lilla odjur han nu var (och till större delan skulle förbli). Ett enormt stort hjärta som rymde mycke kärlek hade han. Fast tyvärr ville han omfamna hela världen hela tiden.
Ja, ja vi hade i alla fall en del upp och nedgångar till sammans (mest 'sinuskurva ned' kan jag säga). det som var jobbigast var att han och jag var inte överens om vem av oss två det var som skulle föra befälet.
För det mesta fick jag bestämma men varje gång jag hade varit sjuk (det räkte faktiskt med att jag bara hade fått en sådan där 'kräfftskivabacill') så var det som ammen i kyrkan eller ett brev på posten när jag kom ned i köket. Där står Amisen i dörren i till köket. 75 cm hög och 40 kg tung. Han står blixt stilla med 'ett ben i varje hörn' och bara tittar på mig. 'Jaha, då var det dax igen då'. För det mesta gick denna lilla uppgörelse smärtfritt för oss båda. Men det är en inte allt för rolig situation.
När A var 3.5 kastrerade jag honom. Hans dominansbekymmer gick hand ihand med att han var helt galen i kjolstyg (dvs tikar) och då tillika mycket aggresiv mot konkurenter (hanar). Det var kanske i senaste laget men som så många andra så hade jag en spärr för detta ingrepp. (Vanligast är att män har den.)
Vårt liv ihop (A & mitt) blev faktiskt något bättre. Vi lyckades faktiskt ta oss till Lkl 3 ihop och uppfl till Lksp (han var skotträdd). Men smärtfritt det kan jag inte påstå att det var. När vi tävlade tog A på sig rollen som den stora publikfriaren. En enda gång lyckades han med bredriften att genomföra en hel lkl1 och då fick vi faktiskt 189p. så han kunde om han nu bara ville.
Jag bestämde mig i allafall där och då, när han fick somna in, att 'det ska vara roligt att ha hund' & aldrig mer en okastrerad hane! det är nog ett koncept som passar på mig (kanske rent av på många människor). Om det inte är kul att ha hund varför ha en hund??
Nu halkade jag bort både länge och väl från begynelse tanken. Inte så ovanligt (som ni kanske har märkt i mina inlägg).
Idag ska jag slakta växthuset. det betyder att hösten är här för att stanna och endast tänker ge vika inför vintern. Vemodet kommer när tomatplantorna huggs ned (trots att det finns kart kvar), vinrankans blad torkas så sakt ihop och faller av, ned på växthusgolvet där de blir en bra grogrund för mögel, mannens åkgräsklippare ska in och mina krukor & odlingskärl ut. Mitt aldelles egna lilla revir invaderas. Jag kan bara tänka tillbaks på sommaren som har gått och de blommor och ätbara saker som jag lyckades med samt de som jag inte lyckades med. Men samtidigt kan jag börja planera för nästa säsong. 'Vad ska jag odla då?', 'kanske samma som i år, fast jag vill ju pröva den, den och den sorten oxå... Hmmm, hur ska jag få till detta??? ÅÅÅ, just det! Det är ju inte så länge kvar till mässan (trädgårdsmässan). den brukar ju vara i typ februari, eller är det frökatalogerna som kommer då? Skit sama!' Den nya odlingssäsongen närmar sig med storm steg. Bäst jag rappar på med växthustet så att det är i startgroparna när vårsolen börjar titta fram.
Ha det!
/Hanna
Även om djuren snabbt uppmärksammar att 'ahhha, nu är hon inte riktigt med i matchen. ska vi passa på att göra lite som vi vill'.
Jag hade ju en dobbe för många år sedan. Det var en omplasering från Hundstallet i Stockholm (vilken bra organisation det är). Han var 7 månader när jag hämtade honom (det är en rätt så kul historia bara det. Men den får jag ta någon annan gång). Killen som hade haft Amisen (Amadeus) var kanske inte helt på det klara med vad det innebar att skaffa en hund. Resultatet var att den lilla vallerappen hade fått vara själv lite för längge lite för ofta.
Hur som han kom hem till mig (och min dåvarande sambo) som det lilla odjur han nu var (och till större delan skulle förbli). Ett enormt stort hjärta som rymde mycke kärlek hade han. Fast tyvärr ville han omfamna hela världen hela tiden.
Ja, ja vi hade i alla fall en del upp och nedgångar till sammans (mest 'sinuskurva ned' kan jag säga). det som var jobbigast var att han och jag var inte överens om vem av oss två det var som skulle föra befälet.
För det mesta fick jag bestämma men varje gång jag hade varit sjuk (det räkte faktiskt med att jag bara hade fått en sådan där 'kräfftskivabacill') så var det som ammen i kyrkan eller ett brev på posten när jag kom ned i köket. Där står Amisen i dörren i till köket. 75 cm hög och 40 kg tung. Han står blixt stilla med 'ett ben i varje hörn' och bara tittar på mig. 'Jaha, då var det dax igen då'. För det mesta gick denna lilla uppgörelse smärtfritt för oss båda. Men det är en inte allt för rolig situation.
När A var 3.5 kastrerade jag honom. Hans dominansbekymmer gick hand ihand med att han var helt galen i kjolstyg (dvs tikar) och då tillika mycket aggresiv mot konkurenter (hanar). Det var kanske i senaste laget men som så många andra så hade jag en spärr för detta ingrepp. (Vanligast är att män har den.)
Vårt liv ihop (A & mitt) blev faktiskt något bättre. Vi lyckades faktiskt ta oss till Lkl 3 ihop och uppfl till Lksp (han var skotträdd). Men smärtfritt det kan jag inte påstå att det var. När vi tävlade tog A på sig rollen som den stora publikfriaren. En enda gång lyckades han med bredriften att genomföra en hel lkl1 och då fick vi faktiskt 189p. så han kunde om han nu bara ville.
Jag bestämde mig i allafall där och då, när han fick somna in, att 'det ska vara roligt att ha hund' & aldrig mer en okastrerad hane! det är nog ett koncept som passar på mig (kanske rent av på många människor). Om det inte är kul att ha hund varför ha en hund??
Nu halkade jag bort både länge och väl från begynelse tanken. Inte så ovanligt (som ni kanske har märkt i mina inlägg).
Idag ska jag slakta växthuset. det betyder att hösten är här för att stanna och endast tänker ge vika inför vintern. Vemodet kommer när tomatplantorna huggs ned (trots att det finns kart kvar), vinrankans blad torkas så sakt ihop och faller av, ned på växthusgolvet där de blir en bra grogrund för mögel, mannens åkgräsklippare ska in och mina krukor & odlingskärl ut. Mitt aldelles egna lilla revir invaderas. Jag kan bara tänka tillbaks på sommaren som har gått och de blommor och ätbara saker som jag lyckades med samt de som jag inte lyckades med. Men samtidigt kan jag börja planera för nästa säsong. 'Vad ska jag odla då?', 'kanske samma som i år, fast jag vill ju pröva den, den och den sorten oxå... Hmmm, hur ska jag få till detta??? ÅÅÅ, just det! Det är ju inte så länge kvar till mässan (trädgårdsmässan). den brukar ju vara i typ februari, eller är det frökatalogerna som kommer då? Skit sama!' Den nya odlingssäsongen närmar sig med storm steg. Bäst jag rappar på med växthustet så att det är i startgroparna när vårsolen börjar titta fram.
Ha det!
/Hanna
torsdag 27 september 2007
otroligt vad ett litet 'klick' kanske kan göra
Nu är det bevisat IGEN! Jag kommer aldrig att få anstälning som datatekniker det är ett som är sant. Jag satt å försökt bekanta mig med denna blogg, som jag tycker är lite bökig å så. Rätt vad det var; vipsele pankaka; hur som så popar det upp ett fönster med kommentarinställningar... Efter att ha dumstirrat på sidan några sekunder så får jag se en scrollruta/gardin med titeln 'kommentarsinställningar'. denna var inställd på 'endast registrerade' så jag klickade glatt på varianten ' vem som helst' istället.
Inte vat jag men kasnske denna lilla magiska fingervals har trollat. Ni får la pöve...
/Hanna (nätes okrönta drottning)
Inte vat jag men kasnske denna lilla magiska fingervals har trollat. Ni får la pöve...
/Hanna (nätes okrönta drottning)
Åter ut i verkligheten (eller är det kanske eten?)
Idag har jag klarat av en milstolpe i livet. Det känns skönt men utarmande av nervimpulser i hjärnan. En total trötthet sköljde över hela min kropp vid 13-tiden idag. Det var med de sista krafterna jag klarade av att motsåt frestelsen att ringa till gubben å be om att få bli hemkörd så att jag kunde få falla ihop i soffan (med animalplanet på tv) och bara fösvinna in i dimman. Men jag höll ut. Stannade kvar på jobbet och deltog på ett ekonomimöte (helt klart inte min 'bag' det där med ekonomi) och ett intressant (den stora anledningen till att jag blev kvar) seminarie om signalvägar och genreglering. Dessutom precis den gen som styr ett av de enzymer som jag själv forskar om.
Vad orsakade nu denna enorma tötthet?Jo, jag har idag klarat av min sk halvtidskontroll. Det vill säga att jag inför en bunt människor, däribland några inbjudna experter innom området, håller ett 20-30 min långt föredrag/seminarie om det arbete som jag hitintills har gjort och som har resulterat i manuskript (=ännu inte publiserade artiklar men så gott som), de preliminära resultat av andra försök som inte riktigt är färdiga för manuskriptskrivning och som grädden på moset vad jg vill göra men ännu inte har hunnit. Experterna frågar/kritiserar de arbeten jag har gjort och kommer att göra samt ställer frågor om saker och ting rörade 'mitt' område. Sedan funerar de på om det som jag har gjort + det som är på planerngen kommer att kunna leda fram till en avhandling innom utsatt tid. När de har fattat ett beslut om att detta ä fallet skrivr de på ett papper och alla är nöjda och glada.
Det är vad jag har roat mig med idag och kanske även bör tilläggas de senaste veckorna för att förbereda detta.
Nu är det bara att ta nya tag oc där är lilla D inräknad. Vi ska ju somsagt tävla om ca en vecka och han har liksom hamnat lite på sidan av för jobbets skull.
Nu ska jag hälla upp ett välförtänt glas rött eller... kanske jag ska knäcka en av Mariestadarna som jag fick igår av 'min' kursare i GulaHundKlubben. Det var höstens sista träff men jag hoppas att de tre tänar ordentligt under hösten/vintern så at vi kan dra gång i vår igen. Alla som har varit med i denna lilla sakara har gjort bra framsteg från den plattform respektive ekipage startad. det är kul när man får se sådant!
Ha det!
/Hanna
Vad orsakade nu denna enorma tötthet?Jo, jag har idag klarat av min sk halvtidskontroll. Det vill säga att jag inför en bunt människor, däribland några inbjudna experter innom området, håller ett 20-30 min långt föredrag/seminarie om det arbete som jag hitintills har gjort och som har resulterat i manuskript (=ännu inte publiserade artiklar men så gott som), de preliminära resultat av andra försök som inte riktigt är färdiga för manuskriptskrivning och som grädden på moset vad jg vill göra men ännu inte har hunnit. Experterna frågar/kritiserar de arbeten jag har gjort och kommer att göra samt ställer frågor om saker och ting rörade 'mitt' område. Sedan funerar de på om det som jag har gjort + det som är på planerngen kommer att kunna leda fram till en avhandling innom utsatt tid. När de har fattat ett beslut om att detta ä fallet skrivr de på ett papper och alla är nöjda och glada.
Det är vad jag har roat mig med idag och kanske även bör tilläggas de senaste veckorna för att förbereda detta.
Nu är det bara att ta nya tag oc där är lilla D inräknad. Vi ska ju somsagt tävla om ca en vecka och han har liksom hamnat lite på sidan av för jobbets skull.
Nu ska jag hälla upp ett välförtänt glas rött eller... kanske jag ska knäcka en av Mariestadarna som jag fick igår av 'min' kursare i GulaHundKlubben. Det var höstens sista träff men jag hoppas att de tre tänar ordentligt under hösten/vintern så at vi kan dra gång i vår igen. Alla som har varit med i denna lilla sakara har gjort bra framsteg från den plattform respektive ekipage startad. det är kul när man får se sådant!
Ha det!
/Hanna
måndag 24 september 2007
Tack mina älskade djur!
Under morgonpromenaden funderade jag på vad och om jag skulle skriva något nytt inlägg idag. Första tanken var 'nää, det hände ju inget igår'. Så då började jag fundera över just den tanken. Vad är det som händer resp. inte händer i ens liv? Det händer ju saker hela tiden, frågan är snarare; reflekterar jag över det som hände igår? Svaret blir då; igentlige inte för det mesta som hände var av vardaglig karaktär.
Kommer ni ihåg hur det var när man var liten? Då kunde en daggmask på en regnvåt grusväg vara dagens stora händelse som man vill prata länge och väl om över middagen. Eller att man sett en fjäril eller en underlig bil/människa, sett en hund/katt/ko eller något liknande. Otroliga händelser som känndes spännande. I ärlighetens namn vem av er (och jag) registrerade i hjärnan att det låg en daggmask på gångvägen/stigen under morgonpromenaden?
Om vuxna människor kunde engagera sig i dessa små saker så kanske den delen av våra liv kunde vara vid medvetande lite längre under det vuxna livet. Varför det?? Inte vet jag. Bara en fundering på om inte mitt (och kanske även ditt) liv skulle bli lite mer färgsprakande.
Kanske inte som häggen är just nu, eldrör, brandgul och med inslag av ljusgrönt (just den gröna färgen som syns först på våren). Häggen är vacker, åtmisnstånde var den det nu på morgonen. Den reflekterade jag över.
Jag går i stort sett samma runda varje morgon och på en sträcka så skulle man nästan kunna tro att jag bor mitt ute i skogen eller på landet (denna sträcka är min favorit och anledning till att jag går just där). Idag när jag tittade ut över våtan/ängen/fältet/salixodlingen så såg jag fyra runda bollar i just den färgkombination som jag beskrev här ovan. Det är fyra häggträd. Jag kom på mig själv med att inte ha sett dem under hela sommaren (detta trotts att jag faktiskt passerar precis under/bredvid dem lite tidigare under promenaden). I våras såg jag dem och när de blommande och när de fick häggspinn. Sedan försvann de i allt det gröna för att åter igen göra sig påminda om sin existens nu på förhösten.
Ja, så kan en morgonpromenad i mitt & djurens liv te sig. Inte för att jag tror att djuren funderar så mycke över daggmaskar, häggträd eller hur det var när de var valpar. Men de är ju liksom med mig och ffa de är ju deras förtjänst att jag kommer ut på morgonen och får en dos av naturen.
Tack mina små älskade hundar!
/Hanna
Kommer ni ihåg hur det var när man var liten? Då kunde en daggmask på en regnvåt grusväg vara dagens stora händelse som man vill prata länge och väl om över middagen. Eller att man sett en fjäril eller en underlig bil/människa, sett en hund/katt/ko eller något liknande. Otroliga händelser som känndes spännande. I ärlighetens namn vem av er (och jag) registrerade i hjärnan att det låg en daggmask på gångvägen/stigen under morgonpromenaden?
Om vuxna människor kunde engagera sig i dessa små saker så kanske den delen av våra liv kunde vara vid medvetande lite längre under det vuxna livet. Varför det?? Inte vet jag. Bara en fundering på om inte mitt (och kanske även ditt) liv skulle bli lite mer färgsprakande.
Kanske inte som häggen är just nu, eldrör, brandgul och med inslag av ljusgrönt (just den gröna färgen som syns först på våren). Häggen är vacker, åtmisnstånde var den det nu på morgonen. Den reflekterade jag över.
Jag går i stort sett samma runda varje morgon och på en sträcka så skulle man nästan kunna tro att jag bor mitt ute i skogen eller på landet (denna sträcka är min favorit och anledning till att jag går just där). Idag när jag tittade ut över våtan/ängen/fältet/salixodlingen så såg jag fyra runda bollar i just den färgkombination som jag beskrev här ovan. Det är fyra häggträd. Jag kom på mig själv med att inte ha sett dem under hela sommaren (detta trotts att jag faktiskt passerar precis under/bredvid dem lite tidigare under promenaden). I våras såg jag dem och när de blommande och när de fick häggspinn. Sedan försvann de i allt det gröna för att åter igen göra sig påminda om sin existens nu på förhösten.
Ja, så kan en morgonpromenad i mitt & djurens liv te sig. Inte för att jag tror att djuren funderar så mycke över daggmaskar, häggträd eller hur det var när de var valpar. Men de är ju liksom med mig och ffa de är ju deras förtjänst att jag kommer ut på morgonen och får en dos av naturen.
Tack mina små älskade hundar!
/Hanna
söndag 23 september 2007
Harar, ekorrar & döda hundar
Gårdagen blev en helt vanlig dag för oss (djuren å jag). Vi gick ute en sväng på morgonen (som går att läsa i föregående inlägg), jag satt vid datan hela dgen omväxlande mellan jobb och surf, på em körde mannen ut oss (djuren & jag) till skogen och släppte av oss för att senare fiska upp oss för hemtransport. Em promenaden var nog dagens höjdpunkt. Det var fint väder, vackra färger, lagom varmt, inga människor och en ekorre.
Min förra hund (Hessa) hade av sin mamma (Kajsa) lärt sig att just ekorrar är helt enastående varelser. Bägge hundarna hade näsan på jämt för att inte missa ett tillfälle mad att jaga upp dessa små luddjur i ett träd. Hessa i sin tur förde detta vidare till sin 'busbästis' Nicko (sch) och Nicko i sin tur lärde Hessa att 'hoppa is'. Det är intressant att se ett sådant informationsutbyte mellan djur. Man får liksom en ny insikt i djurkommunikation. Ishoppande & ekorrjagande har förts vidare i familjen. Nu till Krummeluren. Tyvärr är ju Krummel lite väl lätt (8kg jmf med Hessas 37) för att klara av tjockare isar än nattgamla. Ekorrar däremot är en annan femma. Dem jagar han glatt upp i närmaste träd, försöker att klättra efter och gnällskäller under tiden.
Vi har ju nu även Guling med oss. Han är en glad skit kan man lungt säga. Där sitter det inte fast. Rör det på sig så är han direkt med på noterna. Harar, rådjur och nu även ekorrar är ju kul djur i naturen. detta blev således 'prio' ett när han kom hit. Att ha en hund som inte kan vara lös i skogen för att den samma inte går att bryta i en rusning har jag haft nog med (alla hundar framtillochmed Hessa). Mycket jobb, konsekvens och tålamod behövs. Jag är numer 98% säker på honom.
För ca 3 dagar sedan gick vi på en äng och meckade runt lite var och en för sig. Om det var jag eller D som stötte upp haren ska jag låta var osagt. Hur som haren far iväg och D efter som ett gult litet luddigt spjut. Ett utropp från mig (jag blev lite skärrad så sinnesfriden var inte vad den borde ha varit)- ' Dino, NEJ!'. D stannar upp, vänder sig om och ser frågande ut 'vadå, varför inte. jag fattar inte'. Sinnesfriden hade inträtt igen (tursamt nog) och jag fick upp tennisbollen ur fickan, slängde den bakåt och larvade mig mid D en stund. Krummel tittade upp från sin grästuva som halva han befann sig i 'va håller ni på me? är det karamellutdelning? nähe, skit på er.'
Igår i alla fall på promenaden hade jag med visselpipan (den har tyvärr inte blivit en självklarhet såsom skor, ännu) ut för att föröka få lite stil på 'stopp signalen'. Vi knatar på och K får näsa på en ekorre. Tatttatat! Fullrulle kanelbulle. Ett litet vitt luddigt odjur far iväg. Ett större gult odjur är med på noterna (att springa fort. varför fattar han inte, men vad gör det i en gul hunds hjärna). Eftersom jag vet att K kommer att stanna efterca 20m, för då har han tröttnat på denna aktivitet och att D inte riktigt vet varför han springer fort, kan jag plocka upp visselpipan, stoppa den rättvänd (ja detta är då inte det enklaste ska ni veta) in i munen och blåsa en stoppsignal. 'Sinuskurva upp'! som Lotten har myntat. D tvärnitar, vänder sig om och STÅR STILL! några sekunder får passera och så åker tennisbollen iväg.
Nog för att han hade glömt detta (med att stå still) i morse, men vad gör det? Nu vet jag att långt där inne i vindlingarna har kugghjulen börjat klicka i varandra. Tids nog kommer detta att bli strålande.
Ha det på er!
/Hanna
Min förra hund (Hessa) hade av sin mamma (Kajsa) lärt sig att just ekorrar är helt enastående varelser. Bägge hundarna hade näsan på jämt för att inte missa ett tillfälle mad att jaga upp dessa små luddjur i ett träd. Hessa i sin tur förde detta vidare till sin 'busbästis' Nicko (sch) och Nicko i sin tur lärde Hessa att 'hoppa is'. Det är intressant att se ett sådant informationsutbyte mellan djur. Man får liksom en ny insikt i djurkommunikation. Ishoppande & ekorrjagande har förts vidare i familjen. Nu till Krummeluren. Tyvärr är ju Krummel lite väl lätt (8kg jmf med Hessas 37) för att klara av tjockare isar än nattgamla. Ekorrar däremot är en annan femma. Dem jagar han glatt upp i närmaste träd, försöker att klättra efter och gnällskäller under tiden.
Vi har ju nu även Guling med oss. Han är en glad skit kan man lungt säga. Där sitter det inte fast. Rör det på sig så är han direkt med på noterna. Harar, rådjur och nu även ekorrar är ju kul djur i naturen. detta blev således 'prio' ett när han kom hit. Att ha en hund som inte kan vara lös i skogen för att den samma inte går att bryta i en rusning har jag haft nog med (alla hundar framtillochmed Hessa). Mycket jobb, konsekvens och tålamod behövs. Jag är numer 98% säker på honom.
För ca 3 dagar sedan gick vi på en äng och meckade runt lite var och en för sig. Om det var jag eller D som stötte upp haren ska jag låta var osagt. Hur som haren far iväg och D efter som ett gult litet luddigt spjut. Ett utropp från mig (jag blev lite skärrad så sinnesfriden var inte vad den borde ha varit)- ' Dino, NEJ!'. D stannar upp, vänder sig om och ser frågande ut 'vadå, varför inte. jag fattar inte'. Sinnesfriden hade inträtt igen (tursamt nog) och jag fick upp tennisbollen ur fickan, slängde den bakåt och larvade mig mid D en stund. Krummel tittade upp från sin grästuva som halva han befann sig i 'va håller ni på me? är det karamellutdelning? nähe, skit på er.'
Igår i alla fall på promenaden hade jag med visselpipan (den har tyvärr inte blivit en självklarhet såsom skor, ännu) ut för att föröka få lite stil på 'stopp signalen'. Vi knatar på och K får näsa på en ekorre. Tatttatat! Fullrulle kanelbulle. Ett litet vitt luddigt odjur far iväg. Ett större gult odjur är med på noterna (att springa fort. varför fattar han inte, men vad gör det i en gul hunds hjärna). Eftersom jag vet att K kommer att stanna efterca 20m, för då har han tröttnat på denna aktivitet och att D inte riktigt vet varför han springer fort, kan jag plocka upp visselpipan, stoppa den rättvänd (ja detta är då inte det enklaste ska ni veta) in i munen och blåsa en stoppsignal. 'Sinuskurva upp'! som Lotten har myntat. D tvärnitar, vänder sig om och STÅR STILL! några sekunder får passera och så åker tennisbollen iväg.
Nog för att han hade glömt detta (med att stå still) i morse, men vad gör det? Nu vet jag att långt där inne i vindlingarna har kugghjulen börjat klicka i varandra. Tids nog kommer detta att bli strålande.
Ha det på er!
/Hanna
lördag 22 september 2007
vad är tiden igentligen?
Jag har börjat med en egen liten studie av hur lång tid/ antal tillfällen det igentligen tar att lära in ett moment på/för en hund. Varför? jo jag märker på mig själv (och även på andra) att det männskliga tålamodet tryter rellativt snabbt i en inlärningssituation. Själv kan jag komma på mig själv med att tänke (typ) ' för h-vete är 'hunn' helt korkad eller??? Hur många gånger ska jag behöva tragla detta innan han/hon fattar igentligen'. Så nu har jag bestämt mig för att ta reda på detta.
Uppgiften som Guling ska lära sig är både enkel men ändå svår. Här hemma finns en cykelväg och på ena sidan är det en salixodling och på den andra ett stråsädesfält. Nu har bonden gjort storbalar av halmen (dvs stora rektangulära balar) som ligger kvar ute på åkern. En av dessa ligger ca 25m från cykelvägen med bredsidan till. Uppgiften går ut på att D ska, på mitt kommande 'klättra', springa rakt ut till balen, hoppa upp på den samma, vända sig om och lägga sig ned (lite som bordet i agility). Varje gång får han sin 'maxbelöning' dvs en tennisboll.
det hela började kanske för en vecka sedan och jag har gått förbi balen 5ggr under denna tid. jag gör bara övningen när jag är på väg bort från hemmet. När/om vi går denna väg tillbaks passerar jag bara förbi (för jag vill inte riskera att han ska få för sig att varenda storbal endast är tillför att han ska klättra omkring på dem).
Första övningaran var att lära honom att tro på sig själv att han kunde hoppa rakt upp på denna bal, avstånd ca 1m. resultat bra + att även lilla krummel (32ca över havet) fick känslan av att vara överhundig och hoppade även han upp mot balen. Han lyckades faktiskt nästan, frambenen & bröstet nådde upp men sedan behövde han en 'putt i rumpan' för att hela kroppen skulle hamna rätt. Han har numer gett upp detta och har istället övergått till att leta efter harkarameller bland stubben.
Idag/morse såg jag en klar tendens till att övningen börjar falla på plats. D tittar mot balen när vi närmar oss, tittar mot mig & fortsätter sedan framåt då inget kommando kommer från mig. Jag visslar in honom och sätter upp honom i rätt riktning. Vi är nu ute på cykelvägen. Kommando, D springer ut ca 1/2 sträckan, vänder sig om (för man vet ju aldrig, kanske den där tennisbollen har kommit fram redan nu. Nähe det hade den inte). Nytt kommande och en liten vift med handen. D vänder upp och hoppar upp, vänder sig och lägger sig ned (mkt fixerade på vart min 'tennisbollshand' är). Belöning, D glad, matte glad, krummel glad för han hittade en hel hög med harkarammeller.
det är en snutt kvar men jag tror nog att jag kommer att få ett svar på min fråga. Har även börjat fundera på att utöka denna studie till att försöka ta reda på hur lång tid det tar att avprogrammera ett beteende.
Ha en bra dag där ute i etern eller om ni nu istället väljer att gå ut i höstvädret. själv ska jag sitta och jobba vid dator hela dagen.
/Hanna
Uppgiften som Guling ska lära sig är både enkel men ändå svår. Här hemma finns en cykelväg och på ena sidan är det en salixodling och på den andra ett stråsädesfält. Nu har bonden gjort storbalar av halmen (dvs stora rektangulära balar) som ligger kvar ute på åkern. En av dessa ligger ca 25m från cykelvägen med bredsidan till. Uppgiften går ut på att D ska, på mitt kommande 'klättra', springa rakt ut till balen, hoppa upp på den samma, vända sig om och lägga sig ned (lite som bordet i agility). Varje gång får han sin 'maxbelöning' dvs en tennisboll.
det hela började kanske för en vecka sedan och jag har gått förbi balen 5ggr under denna tid. jag gör bara övningen när jag är på väg bort från hemmet. När/om vi går denna väg tillbaks passerar jag bara förbi (för jag vill inte riskera att han ska få för sig att varenda storbal endast är tillför att han ska klättra omkring på dem).
Första övningaran var att lära honom att tro på sig själv att han kunde hoppa rakt upp på denna bal, avstånd ca 1m. resultat bra + att även lilla krummel (32ca över havet) fick känslan av att vara överhundig och hoppade även han upp mot balen. Han lyckades faktiskt nästan, frambenen & bröstet nådde upp men sedan behövde han en 'putt i rumpan' för att hela kroppen skulle hamna rätt. Han har numer gett upp detta och har istället övergått till att leta efter harkarameller bland stubben.
Idag/morse såg jag en klar tendens till att övningen börjar falla på plats. D tittar mot balen när vi närmar oss, tittar mot mig & fortsätter sedan framåt då inget kommando kommer från mig. Jag visslar in honom och sätter upp honom i rätt riktning. Vi är nu ute på cykelvägen. Kommando, D springer ut ca 1/2 sträckan, vänder sig om (för man vet ju aldrig, kanske den där tennisbollen har kommit fram redan nu. Nähe det hade den inte). Nytt kommande och en liten vift med handen. D vänder upp och hoppar upp, vänder sig och lägger sig ned (mkt fixerade på vart min 'tennisbollshand' är). Belöning, D glad, matte glad, krummel glad för han hittade en hel hög med harkarammeller.
det är en snutt kvar men jag tror nog att jag kommer att få ett svar på min fråga. Har även börjat fundera på att utöka denna studie till att försöka ta reda på hur lång tid det tar att avprogrammera ett beteende.
Ha en bra dag där ute i etern eller om ni nu istället väljer att gå ut i höstvädret. själv ska jag sitta och jobba vid dator hela dagen.
/Hanna
fredag 21 september 2007
Små tankar om etern
Att hundar talar med kroppsspråk är ju inge nytt. Att vi mäniskor oxå gör detta borde vara begripligt. Vad händer igentligen i dessa eter-tider? Vi mailar, bloggar, hemsidar & smsar hej vilt. På den gamla goda tiden när jag var ung och telefonerna satt fast i väggen och tillika de som anväde sig av dem var detta ett samtalsämne hos de gamla stofilerna (dvs våra föräldrar och ffa deras föräldrar). Dvs de människor som befann sig i den ålder där jag nu själv befinner mig.
Fördelen med telefonen är i alla falla att vi kan använda oss av olika röstlägen och snabba kontroller av att informationsfiltret fungerar mellan oss. När vi nu använder oss av 1:or och 0:or istället försvinner denna lilla skärva av förtydliggörande. Vi lägger över ansvaret för innebörden av informationen på motagaren. Informationstolkningen kommer att påverkas av hur mottagaren känner inför avsändaren och ffa kommer informationen att påverkas av hur mottagaren är i sitt eget känsloläge för tillfället. Med andra orde det kan gå käpprätt åt h-vete eller så blir det aldelles strålande. Den snabba kontrollen och förtydligandet är bortblåst då människor kan bestämma själva när och hur och varför och på vad de tänker svara eller informera om.
Vad i hela fridens dagar har det nu tagit åt mig, undrar ni kanske. Här är en blogg som ska innefatta hundtankar och så kommer att helt inlägg om eterinformation.
Jo som jag sa i början; djur pratar med kroppen till största delen och vi människor är ju faktiskt oxå djur men vi begriper inte själv att kroppspråket är en stor del av vårt informationsflöde. Vi borde ta till oss detta på ett bättre sätt, tycker jag. Jag hade själv en sådan här upplevelse igår. Något som hade kunnat vara avklarat på straxt under 1.5 min, om personerna (dvs jag & en annan) hade sett varander, tog istället (eller tar kanske för jag tror inte riktigt att detta kapitel kan stängas riktigt ännu) från tidig em till sen kväll med en mer eller midre tät sms-trafik.
Igentligen är det en bagatell det handlar om men eftersom informationsfiltret inte fanns mellan oss så blåssade det upp en helt galen diskussion om saker som igentligen inte hade med ursprunget att göra. Jag vet ju vad jag skrev i mina sms men jag kan ju aldrig veta hur denna information kommer att emotagas av motparten och självklart vise versa.
Så kan det gå i alla fall. Min egen lärdom av detta är att om jag märker att någon information misstolkas så är det bättre att ta tjuren (eller människan kanske snarare) vid hornen (fast det blir svårt för människor har inga (i alla fall synliga) horn) och prata med riktiga ord istället. Går det inte att göra innom synhåll så åtminstonde över telefonen.
Ha en bra dag där ute bland alla 1:or & 0:or
/Hanna
Fördelen med telefonen är i alla falla att vi kan använda oss av olika röstlägen och snabba kontroller av att informationsfiltret fungerar mellan oss. När vi nu använder oss av 1:or och 0:or istället försvinner denna lilla skärva av förtydliggörande. Vi lägger över ansvaret för innebörden av informationen på motagaren. Informationstolkningen kommer att påverkas av hur mottagaren känner inför avsändaren och ffa kommer informationen att påverkas av hur mottagaren är i sitt eget känsloläge för tillfället. Med andra orde det kan gå käpprätt åt h-vete eller så blir det aldelles strålande. Den snabba kontrollen och förtydligandet är bortblåst då människor kan bestämma själva när och hur och varför och på vad de tänker svara eller informera om.
Vad i hela fridens dagar har det nu tagit åt mig, undrar ni kanske. Här är en blogg som ska innefatta hundtankar och så kommer att helt inlägg om eterinformation.
Jo som jag sa i början; djur pratar med kroppen till största delen och vi människor är ju faktiskt oxå djur men vi begriper inte själv att kroppspråket är en stor del av vårt informationsflöde. Vi borde ta till oss detta på ett bättre sätt, tycker jag. Jag hade själv en sådan här upplevelse igår. Något som hade kunnat vara avklarat på straxt under 1.5 min, om personerna (dvs jag & en annan) hade sett varander, tog istället (eller tar kanske för jag tror inte riktigt att detta kapitel kan stängas riktigt ännu) från tidig em till sen kväll med en mer eller midre tät sms-trafik.
Igentligen är det en bagatell det handlar om men eftersom informationsfiltret inte fanns mellan oss så blåssade det upp en helt galen diskussion om saker som igentligen inte hade med ursprunget att göra. Jag vet ju vad jag skrev i mina sms men jag kan ju aldrig veta hur denna information kommer att emotagas av motparten och självklart vise versa.
Så kan det gå i alla fall. Min egen lärdom av detta är att om jag märker att någon information misstolkas så är det bättre att ta tjuren (eller människan kanske snarare) vid hornen (fast det blir svårt för människor har inga (i alla fall synliga) horn) och prata med riktiga ord istället. Går det inte att göra innom synhåll så åtminstonde över telefonen.
Ha en bra dag där ute bland alla 1:or & 0:or
/Hanna
torsdag 20 september 2007
kokt-torkat grishjärta & tenisboll
Igår fick jag en nytändning för hundträning. Det var skönt. Jag försöker att hjälpa några dvärghundsägare att få styrfart på sina små djur. Dett har pågått i ca 1.5 år med ca 5 träffar/halvår. Uppslutningen kan nog beskrivas som 'sådär'. 1:a träffen brukar alla komma sedan sjunker antalet snabbt ned till 1-2 deltagare. Så kan det ju vara ibland. Jobb, hem eller annat kommer emellan. Inte så mycket att orda om.
Varför känner jag då att denna hobby blir tråkig? Jo för efter dessa 1.5 årn har det istort sett inte hänt ett smack med förhållandet dvärghund/dvärghundsägare. Men så igår hände det (nästan som på triss reklamen). Till träffen kommer en av deltagaren (en av dem som har varit med från starten). Hon har en sådan där temuggshund/ Paris Hilton smycke. Han (det är en hane) är dessutom liten för att vara av den rasen. När vi träffades första gångerna var han en 'tvättäkta' vavva gudnåde den som försökte sig på att titta på hanns tänder! Liten hund kan oxå bitas hårt, det vet jag nu. Han for som ett tort skin i sitt flexikoppel och var allmänt rörig. 'Gud hjälp' tänkte jag.
Åter till gårdagen; Jag har tränat klart mina egna djur med blandat men godkänt resultat och står och pratar med Löwchen uppfödaren som är nera med några småungar (valpar på 4 rep 5 månader) för att de ska få titta på lite andra raser än Löwisar. Detta kan ju tilläggas är en rätt så viktig del i en hunds uppväxt, anser jag. Det blir liksom mindre riska att de utvecklar hundrasism.
Ned kommer vavvan med sin förare. Nu mer har han ett 1/2-stryp och ett mer för uppgiften passande koppel. Vi börjar med några inkallningare (de tog sist vi träffades ca 20 min att fånga in hunden om han släpptes) han kom som en liten kanonkula till henne, gjorde en 'ingång' som skulle få vilken BC som helst att bli grön, och avslutade med ett sättande i samma hastighet. Jag var mållös! Till saken kan även tilläggas att hon kallade in hunden från det att han var i vild bedrift med att bekanta sig med småungarna. Imponerande!
Vi fortsatta med lite 'fot'-inlärning. Detta kan bli nog så bökigt. En vavva har ju liksom väldigt mycke plats vid vänsterbenet jmf mot en hund av större model. Men jag tror helt klart att föraren kommer att fixa detta. Lite andra tips var att befästa 'stanna' och att vara tydligare i kommandogivandet. Även om hunden är kort i rocken så behöver han ha klara besked och inte en massa olika röstlägen och betoningar på samma kommando.
Jag blev så glad och det var en skön känsla att se en så stolt hund och hundägare. Ja faktiskt hunden var otroligt nöjd med sig själv när han utförde sina uppgifter.
Nu vill mina små gull gå ut och göra ifrån sig.
/Hanna
Varför känner jag då att denna hobby blir tråkig? Jo för efter dessa 1.5 årn har det istort sett inte hänt ett smack med förhållandet dvärghund/dvärghundsägare. Men så igår hände det (nästan som på triss reklamen). Till träffen kommer en av deltagaren (en av dem som har varit med från starten). Hon har en sådan där temuggshund/ Paris Hilton smycke. Han (det är en hane) är dessutom liten för att vara av den rasen. När vi träffades första gångerna var han en 'tvättäkta' vavva gudnåde den som försökte sig på att titta på hanns tänder! Liten hund kan oxå bitas hårt, det vet jag nu. Han for som ett tort skin i sitt flexikoppel och var allmänt rörig. 'Gud hjälp' tänkte jag.
Åter till gårdagen; Jag har tränat klart mina egna djur med blandat men godkänt resultat och står och pratar med Löwchen uppfödaren som är nera med några småungar (valpar på 4 rep 5 månader) för att de ska få titta på lite andra raser än Löwisar. Detta kan ju tilläggas är en rätt så viktig del i en hunds uppväxt, anser jag. Det blir liksom mindre riska att de utvecklar hundrasism.
Ned kommer vavvan med sin förare. Nu mer har han ett 1/2-stryp och ett mer för uppgiften passande koppel. Vi börjar med några inkallningare (de tog sist vi träffades ca 20 min att fånga in hunden om han släpptes) han kom som en liten kanonkula till henne, gjorde en 'ingång' som skulle få vilken BC som helst att bli grön, och avslutade med ett sättande i samma hastighet. Jag var mållös! Till saken kan även tilläggas att hon kallade in hunden från det att han var i vild bedrift med att bekanta sig med småungarna. Imponerande!
Vi fortsatta med lite 'fot'-inlärning. Detta kan bli nog så bökigt. En vavva har ju liksom väldigt mycke plats vid vänsterbenet jmf mot en hund av större model. Men jag tror helt klart att föraren kommer att fixa detta. Lite andra tips var att befästa 'stanna' och att vara tydligare i kommandogivandet. Även om hunden är kort i rocken så behöver han ha klara besked och inte en massa olika röstlägen och betoningar på samma kommando.
Jag blev så glad och det var en skön känsla att se en så stolt hund och hundägare. Ja faktiskt hunden var otroligt nöjd med sig själv när han utförde sina uppgifter.
Nu vill mina små gull gå ut och göra ifrån sig.
/Hanna
onsdag 19 september 2007
God morgon världen
Ja ha så har ännu en dag börjat i våra liv. Tänk va kul att detta är den första dagen på resterande del av livet. Solen lyser in genom förnstret och det ser nästan varmt ut. Tempmätaren i växthuset skvallrarl dock om att det har varit en kall natt. Mina honungsmelonsplantor har inte klarat sig men tomaterna håller kylan stongen. Pelargonerna, Agaphantum plantorna (Afrikas blå lilja (fast mina är vita)) och Fuchiorna fick flytta in på altananen i går kväll.
Det är inte mycket att be om längre. Växthuset måste tömmas, F+A får flytta ut i garaget och P ska få bo inne i några svalare rum på fönsterbrädorna. Det blev ett stort frånfall på mina P förre vintern så i år blir det lite mer ompyssling av dem.
Dagen kommer att tillbringas hemmavid. Jag ska sätta mig och förbereda för min sk 'haltidskontroll'. Dvs ett seminarie som jag ska hålla för några olika människor om vad jag har lyckast åstakomma och vad jag planerar att åstakomma under min doktorandtid. Spännande och lite läskigt samtidigt. Det kommer 2 'experter' som ska kritisera mina arbeten och samtidingt ge tips och råd på sådant som ska göras.
/Hanna
Det är inte mycket att be om längre. Växthuset måste tömmas, F+A får flytta ut i garaget och P ska få bo inne i några svalare rum på fönsterbrädorna. Det blev ett stort frånfall på mina P förre vintern så i år blir det lite mer ompyssling av dem.
Dagen kommer att tillbringas hemmavid. Jag ska sätta mig och förbereda för min sk 'haltidskontroll'. Dvs ett seminarie som jag ska hålla för några olika människor om vad jag har lyckast åstakomma och vad jag planerar att åstakomma under min doktorandtid. Spännande och lite läskigt samtidigt. Det kommer 2 'experter' som ska kritisera mina arbeten och samtidingt ge tips och råd på sådant som ska göras.
/Hanna
tisdag 18 september 2007
Vem är vem?
Zepp som liten valpstackare (ca 9 veckor)
Maxi Bo som kartläsare i båten
Zepp & Dino vilar efter en dag i skogen.Nyhetens behag heter det ju. Så nu hystar jag glatt ut ett inlägg till, helt vilt och galet...
Namnet på bloggen är kanske inte så informativt så jag tänkte försöka reda ut detta.
Guling heter igentligen Höghedens Lord Mac Duff, men detta namn kan man ju inte hojjta på en inkallning så till vardags kallas han för Dino kort och gått. Guling är ett mer familjeinternt namn men passande.
Smågrabbarna är de två Löwcharna som huserar här hemma. Vår egna (eller rättare mannens) heter, som kan läsas under bilden på föregående inlägg, Simbaline Bara Blå. Kärt barn har många namn: Krummeluren, krummel, Maxi Bo Pettersson, Maxan lysnar han (ibland) på oxå.
Löwchen nummer 2 är igntligen inte vår utan mannens dotter, men han är här så ofta (+ att han bodde här nästan hela sitt 1:a år) så han räknas liksom till ordinarie flock. Han heter Irish Mist Revival for Lena (ja underligt namn på en hane men så är det). Han döptes snabbt om till Zepp Lin Sellen (efter mannens favvo grupp ledzepplin och att dottern kallas för Lin).
/Hanna
Äntligen
Idag har jag tagit det stora klivet ut i cyber-världen! Länge har jag smygit runt på andras bloggar och hemsidor. Läst, skrattat, fundert och varit lite avis på att 'alla har men inte jag'. Så äntligen har även jag. Vad då? Jo en egen blogg.
Just precis idag vet jag inte riktigt vad som kommer att så i denna blogg. Det får visa sig längre fram. Om jag nu någonsin kommer att hitta tillbaks till denna sida. Jag har redan lyckast glömma bort vad adressen är. Fast det kanske står någon stanns om jag letar lite...
Om jag ska gissa på något så kan det tänkas att jag plitar ned några rader med daker och ting som har hänt/ ska hända i min hundvärld.
Om det är så att du inte vet vem jag är (jag tror inte att du är specielt ensam om detta i så fall) så kan jag pressentera mig lite kort;
Kvinna i mina bästa år. I dessa år har jag befunnit mig de senaste 38 och kommer förhoppningsvis att fortsätta befinna mig i dem många år till. Jag har sent om sider lyckats med bedriften att skaffa en familj. Även här har jag åkt snålskjuts då barn liksom ingick i priset av en man (ekonomiskt, skaffa en och få fyra). Hund är/har/kommer att vara mitt stora intresse.
Det började i mitten av 80-talet med en kelpi i Australien. Efter detta blev det 4 grayhounds av kapplöpningsmodellen. När denna epok var klar halkade jag in i bruksvärlden tack vara min Hundstallet hund Amadeus (en dobermann). Dobbetiden avlöstes med två eftervarandra tikar av rasen Rottweiler och när rottis nr 2 var ca 6 år hamnade min första dvärghund i huset. Detta är en dvärg av rasen Löwchen. Rottisen gick ur tiden för ca 1.5 år sedan och jag skulle inte ha någon mer stor hund. Vad händer??? Jo i ett kök hos en person står det en hund med stort H. Det var ju inge annat att göra än att stoppa in hunden i bilen och köra hemmåt. Under hemfärden var jag tvungen att ringa upp min man (som var hemma och tog emot födelsedagsgästerna) och berätta att vår nya hund satt i bakluckan på bilen. Helt ärligt vet jag inte om han har kommit över detta ännu. Men Guling är kvar i alla fall.
Vad är nu Guling? Det är en Golden Retreiver (som ni ser har jag inte lyckast klura ut hur i hela friden detta ord ska stavas så från och med nu kommer jag inte att skriva det någe mer) av model hane och han var ca 2.5 år när jag sprang på honom i köket hos uppfödaren. Han hade kommit tillbaks för omplacering pga ändrade familjeförhållanden. I ärlighetens namn ska jag väll tala om att jag hade MH-beskrivit denna kull i deras ungdom och blev förtjust i dem redan då. Så han var inte helt obekant för mig och jag var inte obekant för uppfödaren.
Från det att jag har varit en renodlad SBK:are med inrikning spår har jag kastat mig ut i jaktträsket med kläder och allt. Det är ju en av finneserna med att byta inrikning. Man får köpa nya hundkläder och hund prylar! Fantastisk känsla måste jag säga. Nya bekanta får man oxå på köpet och det är ju kul det med.
Annars sitter jag på ett labb och knapprar på en avhandling som är tänkt att bli klar till nästa årsskifte. Eller så springer jag runt hemma med en dammsugare och jagar gulinghår eftersom jag nu i den tillfälliga sinnesförvirring jag befann/befinner mig i vid giftemålet valde en man som är pälsalergiker. Det som inte dödar det härdar som sagt.
Ha det så länge å så hoppas jag på att jag kokker att hitta tillbaks till denna sida.
/Hanna
Just precis idag vet jag inte riktigt vad som kommer att så i denna blogg. Det får visa sig längre fram. Om jag nu någonsin kommer att hitta tillbaks till denna sida. Jag har redan lyckast glömma bort vad adressen är. Fast det kanske står någon stanns om jag letar lite...
Om jag ska gissa på något så kan det tänkas att jag plitar ned några rader med daker och ting som har hänt/ ska hända i min hundvärld.
Om det är så att du inte vet vem jag är (jag tror inte att du är specielt ensam om detta i så fall) så kan jag pressentera mig lite kort;
Kvinna i mina bästa år. I dessa år har jag befunnit mig de senaste 38 och kommer förhoppningsvis att fortsätta befinna mig i dem många år till. Jag har sent om sider lyckats med bedriften att skaffa en familj. Även här har jag åkt snålskjuts då barn liksom ingick i priset av en man (ekonomiskt, skaffa en och få fyra). Hund är/har/kommer att vara mitt stora intresse.
Det började i mitten av 80-talet med en kelpi i Australien. Efter detta blev det 4 grayhounds av kapplöpningsmodellen. När denna epok var klar halkade jag in i bruksvärlden tack vara min Hundstallet hund Amadeus (en dobermann). Dobbetiden avlöstes med två eftervarandra tikar av rasen Rottweiler och när rottis nr 2 var ca 6 år hamnade min första dvärghund i huset. Detta är en dvärg av rasen Löwchen. Rottisen gick ur tiden för ca 1.5 år sedan och jag skulle inte ha någon mer stor hund. Vad händer??? Jo i ett kök hos en person står det en hund med stort H. Det var ju inge annat att göra än att stoppa in hunden i bilen och köra hemmåt. Under hemfärden var jag tvungen att ringa upp min man (som var hemma och tog emot födelsedagsgästerna) och berätta att vår nya hund satt i bakluckan på bilen. Helt ärligt vet jag inte om han har kommit över detta ännu. Men Guling är kvar i alla fall.
Vad är nu Guling? Det är en Golden Retreiver (som ni ser har jag inte lyckast klura ut hur i hela friden detta ord ska stavas så från och med nu kommer jag inte att skriva det någe mer) av model hane och han var ca 2.5 år när jag sprang på honom i köket hos uppfödaren. Han hade kommit tillbaks för omplacering pga ändrade familjeförhållanden. I ärlighetens namn ska jag väll tala om att jag hade MH-beskrivit denna kull i deras ungdom och blev förtjust i dem redan då. Så han var inte helt obekant för mig och jag var inte obekant för uppfödaren.
Från det att jag har varit en renodlad SBK:are med inrikning spår har jag kastat mig ut i jaktträsket med kläder och allt. Det är ju en av finneserna med att byta inrikning. Man får köpa nya hundkläder och hund prylar! Fantastisk känsla måste jag säga. Nya bekanta får man oxå på köpet och det är ju kul det med.
Annars sitter jag på ett labb och knapprar på en avhandling som är tänkt att bli klar till nästa årsskifte. Eller så springer jag runt hemma med en dammsugare och jagar gulinghår eftersom jag nu i den tillfälliga sinnesförvirring jag befann/befinner mig i vid giftemålet valde en man som är pälsalergiker. Det som inte dödar det härdar som sagt.
Ha det så länge å så hoppas jag på att jag kokker att hitta tillbaks till denna sida.
/Hanna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
