Det stora vemodet rullar in

När jag äntligen tog tag i mig själv, fick på mig regnjackan och träskorna med hål i sulan så att den ena foten blir dyblöt efter straxt under 5 sek om gräset är vått, och traskade ut till växthuset tog vemodet ett stadigt grepp om mig.
För att känna mig lite bättre till mods började jag med att leta reda på ett stort antal fat som mina pelargoner behöver för att kunna stå på div olika fönsterbrädor inne under vintern. Sedan vattnade jag de samma. Här hemma i u-a lever växterna efter en strikt darwinistisk stil. 'Endast de starka skall överleva' är parollen. de stackars pelargonerna har stått i syd/västligt läge hela sommaren och detta brukar gå bra. Fast denna sommar tog jag liksom inte tag i varken trädgård eller krukor. Efter det att jag väckt dem som slumrat ute i garaget under vinterna så tog det slut.
Ibland kom jag ihåg dem och då fick de vatten & näring. Snälla är de, mina pelargoner, de har blommat mer eller mindra (beroenda av när de fick vatten eller ej) oavbrutet.
För ca 14 dagar sedan fick jag för mig 'att nu måste jag nog flytta in den på altanen så att nattfrosten inte tar dem'. sagt och gjort in med alla krukorna på altanbordet. Å där stod de sedna. Det lilla regn som hade fallit på dem och toligen gjort att de överlevde slets brutalt bort. De var i ett bedrövligt skick idag måste jag erkänna. Nu har de fått varsitt fat och regält med vatten. När de ser ut att ha hämtat sig ska de få flytta in.
Jag kände mig lite bättre i sinnet. men tanken slog mig att jag kan ju vara glad över att vi inte har en växtskydsmyndighet i det här landet. För då hade jag nog belagts med växtnäringsförbud.
Väl ute i växthuset började jag brottas med de nedvisnade honungsmelonsplantorna. dessa hade jag minsann pysslat om ordentligt. Varje planta har en grövre tråd från basen och uppåt som de har kunnat slingra sig runt. Å slignrat det har de gjort med besked. Bland alla halvslemmiga blad och rankor hittade jag mängder med små och halvstora meloner. Det va ju kul. Om jag nu bara kan börja i tid med melonerna nästa år så borde jag kunna få några fler än de 2 som ligger inne i köket och mognar på sig.
Nästa projekt var tomaterna. Här tog det stopp! När jag stod med sekatören vid den första plantan så kom jag på mig själv med att dra jämförelser mellan mig själv, sekatören , tomatplantorna och mukarna, vapen och juntan i Burma. Hur i hela friden kan en (vad jag vet) fullt frisk människa dra sådan paralleller??? Ja nu hade jag i alla fall lyckats göra detta å kunde inte ta steget att brutalt hugga ned plantorna som stod där, gröna, fasta och med små tomater som kämpar för att få lite av höstsolens stålar på sig.
Det slutade med en kompromis mellam mig och tomatplantorna. Jag skar av alla blad som fanns kvar. Resultatet är således att det står några gröna 'pinnar' i krukor med små kvistar stickandes ut. På kvistarna sitter de tomater som nu har fått en ny chans att få de sista skälvande höstsolstålarna på sig. Och jag har lyckats förlänga hösten (åtminstonde i min hjärna) lite till.

Ha det!

/Hanna