Slakt, minnen & fökataloger

Idag är det en sådandär dag på året som känns lite som en emotionell bergådalbana. Det är tråkigt, vemodigt, roligt, spännande och njutningsfullt i en enda salig röra. Det blir inte bättre av att jag vaknade på morgonen med en 'lågtryckshuvudvärk'. När jag får en sådant huvudvärk brukar jag tänka på de människor som får migrän. Fy för snabelen för att behöva utsättas för migrän. Jag kan ju i alla fall ta mig ur sängen och även gå ut med djuren.

Även om djuren snabbt uppmärksammar att 'ahhha, nu är hon inte riktigt med i matchen. ska vi passa på att göra lite som vi vill'.

Jag hade ju en dobbe för många år sedan. Det var en omplasering från Hundstallet i Stockholm (vilken bra organisation det är). Han var 7 månader när jag hämtade honom (det är en rätt så kul historia bara det. Men den får jag ta någon annan gång). Killen som hade haft Amisen (Amadeus) var kanske inte helt på det klara med vad det innebar att skaffa en hund. Resultatet var att den lilla vallerappen hade fått vara själv lite för längge lite för ofta.

Hur som han kom hem till mig (och min dåvarande sambo) som det lilla odjur han nu var (och till större delan skulle förbli). Ett enormt stort hjärta som rymde mycke kärlek hade han. Fast tyvärr ville han omfamna hela världen hela tiden.

Ja, ja vi hade i alla fall en del upp och nedgångar till sammans (mest 'sinuskurva ned' kan jag säga). det som var jobbigast var att han och jag var inte överens om vem av oss två det var som skulle föra befälet.

För det mesta fick jag bestämma men varje gång jag hade varit sjuk (det räkte faktiskt med att jag bara hade fått en sådan där 'kräfftskivabacill') så var det som ammen i kyrkan eller ett brev på posten när jag kom ned i köket. Där står Amisen i dörren i till köket. 75 cm hög och 40 kg tung. Han står blixt stilla med 'ett ben i varje hörn' och bara tittar på mig. 'Jaha, då var det dax igen då'. För det mesta gick denna lilla uppgörelse smärtfritt för oss båda. Men det är en inte allt för rolig situation.

När A var 3.5 kastrerade jag honom. Hans dominansbekymmer gick hand ihand med att han var helt galen i kjolstyg (dvs tikar) och då tillika mycket aggresiv mot konkurenter (hanar). Det var kanske i senaste laget men som så många andra så hade jag en spärr för detta ingrepp. (Vanligast är att män har den.)

Vårt liv ihop (A & mitt) blev faktiskt något bättre. Vi lyckades faktiskt ta oss till Lkl 3 ihop och uppfl till Lksp (han var skotträdd). Men smärtfritt det kan jag inte påstå att det var. När vi tävlade tog A på sig rollen som den stora publikfriaren. En enda gång lyckades han med bredriften att genomföra en hel lkl1 och då fick vi faktiskt 189p. så han kunde om han nu bara ville.

Jag bestämde mig i allafall där och då, när han fick somna in, att 'det ska vara roligt att ha hund' & aldrig mer en okastrerad hane! det är nog ett koncept som passar på mig (kanske rent av på många människor). Om det inte är kul att ha hund varför ha en hund??

Nu halkade jag bort både länge och väl från begynelse tanken. Inte så ovanligt (som ni kanske har märkt i mina inlägg).

Idag ska jag slakta växthuset. det betyder att hösten är här för att stanna och endast tänker ge vika inför vintern. Vemodet kommer när tomatplantorna huggs ned (trots att det finns kart kvar), vinrankans blad torkas så sakt ihop och faller av, ned på växthusgolvet där de blir en bra grogrund för mögel, mannens åkgräsklippare ska in och mina krukor & odlingskärl ut. Mitt aldelles egna lilla revir invaderas. Jag kan bara tänka tillbaks på sommaren som har gått och de blommor och ätbara saker som jag lyckades med samt de som jag inte lyckades med. Men samtidigt kan jag börja planera för nästa säsong. 'Vad ska jag odla då?', 'kanske samma som i år, fast jag vill ju pröva den, den och den sorten oxå... Hmmm, hur ska jag få till detta??? ÅÅÅ, just det! Det är ju inte så länge kvar till mässan (trädgårdsmässan). den brukar ju vara i typ februari, eller är det frökatalogerna som kommer då? Skit sama!' Den nya odlingssäsongen närmar sig med storm steg. Bäst jag rappar på med växthustet så att det är i startgroparna när vårsolen börjar titta fram.



Ha det!



/Hanna