Amore

Under morgonpromenade, ute på spången, fick jag och djuren en vårnaturupplevelse. Jag hade kommit ungefär 2/3 av spången (som är ca 500-600m tot) när jag i ögonvrån ser något mörkt fladdra förbi nere vid åkanten. Det är väll en koltrast, bestämde min hjärna. Detta utan att nämnvärt fundera vidare på varför en koltrast nu helt plötsligt skulle börja hoppa runt nere vid en å och dessutom på våtmarker. Tillochmed jag vet ju någonstans där inne i hjärnvindlingarna att just koltrastar brukligen återfinns på torra land förvirrat hoppandes bland löven vilket medför ett hysteriskt prasslande. De brukar dessutom se rellativt irriterade ut när en människa har fräckheten att passera så pass nära att de känner sig tvingade till att upphöra med hoppandet och prasslandet för att stirra bort inkräktaren.
Ja, jag tyckte i alla fall att just idag hade denna koltrast förirrat sig ut på nya äventyr. Vi (djuren & jag) fortsätter vår prommenad längs spången. Men efter kanske ytterligare 10-15 m kommer min koltrast fram på mer öppen mark. Det visar sig att koltrasten i verkligheten är två uttrar, troligen en XX (först) och en YX (straxt bakom), som far fram genom det torra gräset och in bland vassen. De är helt uppslukade av sig själva och registrerar inte att jag + två hundar stå endast 5-6 m bort.
Av någon oförklarlig anledning har inte Krummeluren heller sett dem. En vanlig dag hade jag då böjt mig ner och plockat upp luddhögen i famnen. Men just idag hade den gula bestämt sig för att han skulle gå bakom mig (vilket är högst ovanligt) vilket i sin tur då ger att Krum går bakom Guling.
Eftersom nu K inte tycks bekymra sig om de två uttrarna (min hjärna måtte ha varit trött! Att K inte skulle vilja jaga efter något som rör sig kommer aldrig att inträffa han hade inte uppfattat dem ännu) så tog jag inte beslutet om att trassla mig förbi G och få fatt i K.
Då vänder kärleksparet riktning och kommer farandes mot spången = mot oss. De har forrtfarande inte ögon/öron/nosar för annat än varandra. Nu ser även K dessa två svart små pälskorvar och stirrar på den i säker 2 nanosekunder. Jag hinner uttala hans namn vilket igentligen endast resulterar i att en av uttraran stannar upp och stirrar på oss. den andra utterna (den troliga XX) måste ha uppfattad situationen för den viker 180 grader in i vassen igen, tätt föjld av XY och en vit luddboll.
Nu har jag ju deff ingen ink på K så efter ett snabbt övervägande av situationen går jag och D vidar utmed spången.
Varför? Jo, uttrar är små, smidiga och snabba djur som dessutom tycker att det är helt ok att hoppa ned i 0 gradigt vatten. De är dessutom på hemmaplan och till sist är vassen mycket tät just där detta inträffade. Krummeluren däremot är större (då jämfört mot en utter), har rellativt mycket päls som gör honom otymplig i nämd tät vass och ffa han hatar att bli blöt (till och med i ett tempurerat vatten som återfinns i en dusch). Så att han skulle hoppa efter uttrarna ner i ån är inte med på denna världsbild.
Mycket riktigt efter 10-15 sek kom han springandes efter oss. Troligen ganska glad efter att nu kunna bocka av även utter på sin 'att jaga efter' lista.
Resten av promenanden gick enligt, mina, planer och vi kom hem utan fler spännande upplevelser.
Idag bär det av till Sala silvergruva med styvsonen den ygnre och en kompis till den samma.

Ha det!

/Hanna