täcke, temp och hundraser

Jag har (vad jag kan minnas) aldrig funderat över täckets vara eller inte vara. Kanske beror det på att min första (i Sverige) hundras var grayhound. Dessa djur har en päls som mest liknar ett tyll. De är sametslena att ta på och har otroligt mjuka öron. Men när det gäller att vara ute så är de inte frilufshundar precis. +20 grader, strålande sol och vindstilla = ok. Annars? Det var bara att klä på den div olika tillbehör. Om det var mer än -5 grader så blev det korta kiss promenader så att de inte frös sina leder (det skulle ju vara tråkingt med en springhund som hade frusit leden i benet...).
Kanske var det i denna epok som jag själv utveklade mitt misstroende till att befinna mig utomhus när det är kallt, blåsigt, regnit, snöigt, soligt, varmt, kallt osv, osv. Helt otroligt att jag överhuvudtaget har hund efter hund efter hund mtp mitt 'inte vilja vara ute' beteende. Ändå när jag väl befinner mig ute (med alla de kläder som behövs) så trivs jag ju otroligt bra.
I slutet av veckan kom jag från jobbet tidigare än vanligt. Det var fortfarande ljust ute så jag passade på att ta med djuren ut i skogen. När jag gick där och spanade efter viltsinta älgjägare och hoppande rådjur kände jag att 'detta var ju inte igår det'. Det var nog närmare bestämt flera veckor sedan jag gick en skogspromenad. Mitt liv utan körkort har ju iofs varit en bidragande orsak till att skogen har fått stå ifred från mig mer än vanligt denna höst...
Hur som, efter grayhoundsen kom ju den älskade Amadeus in i mitt liv (som en tromb kan tilläggas). Det är nästan synd om er som missade detta lilla orginal till hund. Han kommer alltid att ha en speciel plats i mitt hjärta. När jag träffar hundekipage som sliter ont med att komma överens om hur och varför saker skall göras (L & M t ex) tänker jag alltid på min egen tid med A. Mitt i vårt liv ihop känndes det som om jag aldrig skulle överleva detta. Men så har några år efter så är jag endå oerhört tacksam för att jag fick detta brutala hundliv ihop med honom. Jag fylde min 'hundryggsäck' med otroliga mängder 'kunskap' kanske man kan säga eller förmågor att vrida och vända på olika saker för att få min vilja igenom. Erfarenheter som jag använder mig av på alla andra hundar jag själv har eller träffar.
Amadeus var ju av rasen dobermann och dessa har nästan lika dålig päls som grayhoundsen så självklart blev det täcke även till honom. På den tiden hade täcket inte fått den upphöjda plats innom brukset som det har idag. Nu mer är det mer eller mindra självklart att hunden skall ha ett täcke. Inte för att jag påstår att jag gick i brächen (eller hur det nu stavas) för täckanvändande. Det bara var så.
Jag roade mig ju med att köra drag med A. Dvs han drog mig och ibland även pulkan med kaffe, plädar od. Själv stod jag som en kloss och hejjade på 'bra killen, kom igen nu, ta i' osv. D- hundar är lite underligt funtade. Ju mer det tar imot desto mer tar de i. Rottisen är inte så det fick jag erfara när Hessa spändes framför skidorna 'är du dum i hela huvudet, eller??? Hur f-n ska jag kunna gå framåt när du har satt fast mig?' Där tog min dragkarriär slut, snabbt och lätt. Å inte har jag ställt mig på några skidor efter detta.
H tyckte väll att vintern var ok, tills det blev ca -10-15 grader. Då började hon krampa i tassarna. Jag försökte med att få på henne skor. Polarhundarna kan ju springa med små 'tossor' på tassarna. Men inte tanten inte. Illa skadad blev hon när skorna kom på. Så de hamnade i lådan direkt och vi hoppade helt somika över det där med promenader när det var kallt. Inte tyckte hon om regn heller. Fast det gör ju inte jag heller så där var vi överens.
Täcke fick hon ha på sig när det blev kallt. Inte för att hon tyckte speciellt mycket om det men matten kände sig bättre till mods när vi var ute. Hon fick aldrig något eget täcke utan hon ärvde A's täcke. Detta kan ju ha varit en bidragande orsak till hennes misstycke om täcken. Det går ca 1,5 Hessor på 1 Amadeus.
Krummeluren han är en frusen liten kille han. Löwchenpäls är mest lik en svamp eller disktrasa när det är blött. Så han gillar inte att vara ute när det regnar. Snö är inte så bra heller. Det fastnar i pälsen och om han är ute lite längre blir han tillslut 'stelbent'. När snön väl är bort har pälsen tovat ihop sig till en enda stor kaka. Där av att jag brutalt rakar ned honom när det börjar bli vinter varing. När pälsen går från ett antal cm i länd till 9 mm får den lilla kroppen svårt att hålla värmen. Det tar ett par tre dager innan kroppstermometern har ställt om sig till den nya pälslängden. Husse i huset gillar skarpt när jag har rakat K, för då vill nämligen K ligga nära hela natten i sängen. Han e så gulligt!
Dino å andra sidan gillar alla väder och allat temperaturer. Allt är kul och det kan bara bli roligare. Här har nog täcket en annan avsigt. Det skall användas, främst, under träningar. Det blir en del passivitet för att sedan jobba fullt för att sedan bli passiv igen. Detta är inte optimalt för varken muskler, muskelfästen eller leder. Det är inte det enkalste att hinna värma upp hunden eller att hinna kyla av dem lite mer försiktigt. Så då kommer täcket in i bilden. Jag misstänker att det kan finnas en och annan 'gammal jakt räv' som kommer höja på ögonbrynet åt detta 'tjaffs'. Men det har jag ju tränat på att takla redan på Ammisen tid.
Ja jag tror nog att detta kommer att bli en bra plan för det gula lilla djuret. Åtminstonde kommer jag att känna det som om jag försöker ta hand om honom på bästa sätt. Tiden får avgöra om min fundering fungerar eller inte.

Ha det!

/Hanna