Prassel i löven

God morgon på er.
På morgonromenaden fick jag höra ett efterlängtat ljud. Det är när hundtassar springer igenom torra, frostbitna löv. När jag hör detta blir jag så där glad innombords.
Först gången jag registrerade hundtassprassel var för kanske 4 år sedan. Det var ute i Andersbo ute i skogen på hösten. Då var det blåbärsrisprassel från en mängd tassar (närmare 24 tassars prasslande). Det var en häftig ljudupplevelse.
För lite mer än 5 år sedan gick jag en kurs i farmakologi & toxikologi under min grundutbildning. På denna kurs träffade jag LöwchenLena. då visst jag inte vad en Löwchen var för någe. Vi pratade lite i korridoren och hon försökte förklara för mig vad det var för slags hundar hon hade och även födde upp. 'Jaha, sådandär dvärghundar till uställning' tänkte jag för mig själv. Själv var jag ju en ren bruksmänniska med rottis...
Hur som så var (hon är det fortfarande oxå) ju Lena en otroligt trevlig människa och så hade hon en labbe som hon hade tävlat jakt med, så helt förstörd kunde hon ju inte va. Vi fortsatt att umgås och till slut bestämdes det att hon skulle ta med hundaran och så skulle vi ta en sväng i skogen. Tanten (Hessa) var en lugn och snäll tant, så det skulle nog gå bra att släppa ihop henne med småhundarna.
Sakt och gjort. Lena tog sina hundar och kom över. HJÄLP! Vad är detta??? Små djur med en massa päls fram och rakade rumpor bak! Bjäbbiga var de oxå. Fast det va faktiskt bara Siri som skällde. Hon hade haft en traumatisk upplevelse med några sch några år tidigare (de hade henne som kamptrasa) och detta har satt sina spår (inte underligt).
Siri kom senare att tycka ganska bra om Hessa, ffa på vintern när det var snö. Då kom siri på att om hon gick bakom Hessa så blev det som en liten upplogad väg och inte lika jobbigt att hoppa fram i snön.
Jag som inte har haft kontakt med småhundar förr och dessutom hittade i skogarna tog täten och knatade på så som jag brukade med Hessa (höjd skillnad mellan Hessa och småhundarna är ca 25-35 cm). Till min förvåning (när jag väl kom på att kortbenta hundar kanske inte riktigt kan gå på samma ställen som en hund med 35cm högre markfrigång) hoppade småhundarna på rellativt obehindrat. Vi gjorde små 'ta bort pinnar i pälsen' stopp i bland, men annars är dessa hundar högst terränggående.
Jag är fortfarande inte övertygad om att de är riktiga hundar, men trevliga på sitt sätt. När hösten kom så skulle vi ut i skogarna runt om där Lena, för tillfället, bodde. Jag åker ut med tanten och hela flocken släpps ut (jag tror att det var 6 Löwchen och så tant Vilma, labrador typ 11 år). Det kryllade runt mina och Hessas ben.
Vi ger oss av ut. Hessa och Vilma knallar på lite för sig själva och Lena & jag börjar leta svampar. När vi är mitt ute i ingenstans och det är så där tyst som det kan vara i en riktig skog. Hör jag ett ljud. Det är ett ihärdigt prassel. Förts fattar jag inte vad det är, men så tittar jag ned och får se att runt benen hoppar, kuttar, rullar,springer det en hel hög med småhundar. Jag hade för en stund glömt bort dem. de hängde liksom bara med, precis så som jag var van vid att Hessa gjorde. Det var en mäktig upplevelse, som kanske är svår att föreställa sig, att ha ca 10 hundar lösa och att kunna koppla bort dem och ändå så var de där.
Ibland brukar vi skratt åt detta, Lena & jag. Hon är ju så van att ha dem runt fötterna så hon fattad inte riktgt vad jag menade när jag sa; 'tyst, stå still, lysna. Gu va häftigt med prasslet.'
Hundarna stannade iofs de oxå och undrade vad som var på gång.
Hur som. Detta prassel av hundtassar har fastnat i mig och jag blir glad när jag hör det. När jag har fått en sådan dos blir ofta dagen lite roligare.

Ha det!

/Hanna