mini-mini semmester

Jaha, så har ännu en vecka passerat revy. Veckan började bra med mycket gjort på jobbet och även hemmavid. På torsdagen hade ja tagit ledigt för att få en mini-mini-semester uppe Västmanland (tror jag att det tillhör). Jag och geografi är inte busbästisar, liksom. Jag åkte dit på ons em med djuren i bak och cd på i fram. Det var sådär lagom halt så jag hade inga problem med att klara mig förbi alla fartkameror som numer instalerats efter väg 72 (U-a-Sala). Väl i Sala smet jag genom centrum, efter det att jag fick ta ett extra varv i rondelen då jag helt missade avfarten och hamnade i ett villaområde som jag blev vilse i pankakan i. Det där med bebyggelse och orientering är lite små mystiskt tycker jag. Tacka vet jag skogen, där kan jag hitta mycket bättre.
In, igenom och ut ur Sala gick sedan bra. Jag brukar ta en 'bakväg' när jag ska upp till denna kompis. 1 för att stor vägar är så f-b tråkiga och raka, 2 det är oftast mer trafik och även fler fartkameror & 3 just denna vägsträcka är otroligt vacker. Nu var det iofs helt bäckmörkt så jag såg inte ett jota av den vackra naturen med böljande landskap och gulliga små djur. Fast jag vet ju om att de finns där så det kändes bra.
Väl upp i den lilla småstaden där min kompis bor lyckades jag få en lite extra snurr. Om något år eller så har jag sett alla gatorna där för jag tar allt som oftast fel/annan avfart än vad jag har tänkt mig. Nu är ju staden ifråga så pass liten att det räker med någon sväng åt höger eller vänster för att komma rätt igen. Så även denna gång.
Jag anlände vid hennes hus. Hon (Karin heter hon faktiskt) var inte hemma, bara hennes två foxisar. Jag släpte ut djuren (alla 4) så att de fick röja av sig en stund innan jag packade ur bilen och började instalera mig i huset. Det är alltid spännade att ha med foxisaran att göra. Den äldre (mamman) hon är snart 11 och gör precis som hon själv vill. Tack och lov vill hon ganska ofta umgås med oss människor. Den lilla (2-3 år tror jag) är döv och är jätte glad i sin egna tysta värld.
Hon och krummel har funnit varandra. de brukar röja från det att jag kommer tills det att jag ska hem. Första timmen brukar vara värst. K mins nog inte från en gång till en annan att Våflan är döv så han försöker 'prata' med henne verbalt och blir självklart sur när hon ignorerar honom fullständigt...
Kvällen gick bra och dagen där på skulle/var jag ass vid en kastrering av en grandis. Herre ..... vad stor en gandis är. Å det är inte så enkla att manuvrera när de sover. Inte nog med att de har en stor och tung kropp, de har dessutom enormt långa och spretenade ben. Op gick bra och vi lyckades med lite fler inblandade lyfta/släpa/mecka in hunden i bakluckan på mattes bil. Sedan var det dax för lunch och hemfärd mot U-a igen.
Jag hann med en fika hos löwchen-Lena på vägen. Hem, kasta in prytlar och pinaler och packa träningsväskan och åka till klubban för träningsträff. Det var faktiskt väldigt kul att träna lydnad. ska nog fortsätta ett tag till.
På väg hem började jag nysa som en besatt och självklart kom förkylningen under natten. Fredagen spenderades i soffan ösom snorandes ömsom sovandes. Nu känns det lite bättre och jag har hunnit damma av det värsta här hemma. snart ska jag ta en tur men hundaran.

Ha det!

/Hanna